- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
989-990

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etikens historia - Etikett - Etikettera - Etil - Et in Arcadia ego - Etiolerade - Etiologi - Etioper - Etiopien l. Æthiopien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ensidighet, påvisade, att sedligheten, om dessa ensidigheter
skola undvikas, måste betraktas såväl ur synpunkten af
dygd som af plikt och af opus morale. En hänvisning
på nödvändigheten af att fatta sedligheten på ett
konkretare sätt och taga bestämdare hänsyn till dess
organiska och individuella karaktär, än förut skett,
var därmed gifven, och den utfördes bestämdare
af tvenne svenska tänkare Biberg (1776-1827) och
Boström (1797-1866). Uppgiften, särskildt för den
sistnämnde, blef att på en gång tillgodogöra sig
resultaten af Kants undersökningar och, genom att
uppvisa ett verkligt innehåll i den af Kant fixerade
formen, undvika hans ensidigheter. För vinnandet af
detta mål framhöll han, att människans sanna väsen,
som äfven för Kant utgjorde all förpliktelses grund,
är ett organiskt moment i det rent osinnligt fattade
absoluta väsendet och organiskt bestämdt af alla dess
innehållsmoment, hvadan det, med bibehållande af sin
osinnliga karaktär, måste fattas såsom allsidigt
bestämdt eller fullt individuellt. Därigenom
undvek Boström den kantiska etikens formalism. Han
uppvisade äfven de sidor hos sedlighetens material
eller sinnligheten, hvilka äro nödvändiga för en
fortgång till positiv rationalism, hvilken ståndpunkt
han i etiken intog. - Se vidare Kant, "Kritik der
praktischen vernunft" (1788), Schleiermacher,
"Grundlinien einer kritik der bisherigen
sittenlehre" (1803), Martensen, "Ethik" (1871),
samt Sam. Grubbe, "Praktiska filosofiens historia"
(1876-77) och "Filosofisk sedelära" (1878 -80).
L. H. Å.*

Etikett (fr. étiquette, besläkt. med ty. stecken,
fästa, och sv. sticka). - 1. Eg. vidfäst
sedel eller plåt med påskrift om namnet,
priset, tillverkningsfirman, användningssättet
e. d. (t. ex. på buteljer, varor, vetenskapliga
preparat, medikamentsflaskor, planterade växter
o. s. v.); fabriksmärke. - 2. Sammanfattningen
af de genom sedvana och föreskrift fastställda
yttre formerna för umgänget i de förnämare
sällskapskretsarna och framför allt vid hofven samt
diplomater emellan (t. ex. vid fester, audienser,
visiter, presentationer, processioner, tilltal,
brefskrifning o. s. v.). Sådana former ha funnits
hos de mest skilda folkslag. T. o. m. naturfolken
iakttaga i många fall en noggrann etikett. I forntiden
var etiketten särskildt sträng vid det persiska och
det bysantinska hofvet. I nyare tider utbildades
den framför allt vid spanska hofvet till en ytterlig
grad af detaljering, styfhet och förkonstling. Under
1600- och 1700-talen var den franska hofetiketten
tongifvande i Europa. Ifrågavarande betydelse hos
ordet etikett uppkom genom de "påskriftsedlar",
på hvilka man förtecknade rangordningen mellan
de personer, som egde tillträde till franska
hofvet. Den stränga etikettens välde bräcktes af
franska revolutionen 1789. Af nutidens civiliserade
stater har Kina att uppvisa de strängaste och mest
mångfaldiga föreskrifterna för höfviskt umgänge.

Etikettera (jfr Etikett), förse med påskrift angående
innehållet, benämningen, priset, o. d. .

Etil, tatarernas namn på floden Volga.

Et in Arcadia ego, lat., "äfven jag (näml. har varit)
i Arkadien" (d. v. s. njutit en idyllisk lycka),
ursprungligen en inskrift, som målaren Schidone
(d. 1615) anbragte på en af sina taflor och som
återfinnes på målningen "Les bergers d’Arcadie"
af N. Poussin (se denne). I öfversättning har
uttrycket
användts af bl. a. Goethe (som motto på "Italienische
reise") och Schiller (i dikten "Resignation") samt
G. Wennerberg (i en af "Gluntarne").

Etiolerade (af fr. élioler, bleka), bot., kallas
sådana växter, som på grund af ljusbrist äro abnormt
utvecklade. Klorofyllet kommer då ej till utveckling,
och växterna ha en gul färg, som förorsakas af karotin
(se d. o.). Hos dikotyledonerna blifva stamlederna
abnormt förlängda, under det att bladen förkrympa;
hos gräsen blifva däremot bladen starkt förlängda.
H. lin.

Etiologi (af grek. aitia, orsak, och logos,
lära), med., läran om sjukdomsorsakerna. Alltsedan
man upphörde att betrakta sjukdomarna såsom
direkta straff, sända af vredgade gudamakter
eller af onda andar, har man egnat de ifrigaste
forskningar åt upptäckandet af hvarje sjukdoms
naturliga orsaker. Ehuru ännu mycket återstår att
i detta hänseende upptäcka, har man dock redan
lyckats att i en mängd förut dunkla sjukdomar lägga
orsakerna klart i dagen och därigenom vunnit fasta
hållpunkter ej blott för bedömandet af sjukdomarnas
rätta väsen, utan äfven för deras undvikande
och deras botande. Etiologien har således stor
betydelse ej blott i och för sig, utan ock för den
allmänna hälsovården (hygienen) och profylaxen,
för diagnosen och terapien. Då det skulle blifva
för vidlyftigt att här ingå i en närmare granskning
af de särskilda sjukdomsorsakerna, hvilka äro nära
nog lika mångfaldiga och omväxlande som sjukdomarna,
kan här blott i allmänhet påpekas de hufvudgrupper af
orsaker, som ha det största inflytandet. I afseende
på sättet och tiden för deras inverkan har man delat
orsakerna i predisponerande och tillfälliga. De
förra, som utgöras af ärftliga anlag, osund föda,
dålig luft, vaka, ansträngningar, sorg och bekymmer
m. m., verka småningom försvagande, nedsättande och,
bildligt taladt, liksom förbereda jordmånen, så att
ett tillfälligt i organismen inkommande sjukdomsfrö
lättare än eljest slår rot och utvecklar sig. Man
har vidare skilt mellan inre och yttre orsaker. De
förra uppstå genom ärftlighet, en viss ålder,
ett visst temperament och vissa konstitutionella
svagheter, inneboende i organismen, de senare
härröra från luften, marken, klimatet, födan och
en mängd utifrån kommande tillfälligheter. Till
dessa senare höra t. ex. en mängd smittämnen
(jfr Bakteriologi), svampar, giftiga
gaser, metallgifter och parasiter ur djurvärlden,
såsom binnikemask, trikiner, skabbdjur m. m.
F. B.*

Etioper. Se Etiopien.

Etiopien l. Æthiopien (grek. Αἰθιοπία,
hebr. Kusch), en hos forntidens folk förekommande
benämning dels i vidsträckt bemärkelse på södra
delen af den då kända jorden (d. v. s. Afrika s. om
Egypten och Libyska öknen samt sydvästra Asien),
dels i inskränkt mening landet s. om Egypten vid
öfre Nilen mellan Libyska öknen och Röda hafvet,
således nutidens Nubien och Abessinien jämte
Kordofan och Dar-Fur. Invånarna kallades etioper
(grek. aithi’opes, de af solen brände), och ur denna
redan hos Homeros förekommande benämning har landets
namn härledts. Etioperna omtalas äfven af Herodotos,
som indelar dem i östliga, släthåriga (nubier) och
västliga, ullhåriga (negrer); de beskrifvas äfven af
Ptolemaios och Plinius d. ä. – De östlige etiopernas
land, särskildt det nuv. Nubien, omtalas af de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:28:16 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0519.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free