Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halfön Kanin och Hvita hafvet, som i v. och
n. begränsas af den stora Kolahalfön. Af öar finnas
blott de båda Novaja Zemlja-öarna och Kolgujev,
hvilka måste räknas till E., medan Spetsbergen,
Frans Josefs land och några mindre öar ligga på
så långt afstånd från kontinenten, att de knappt
kunna anses höra tillsammans med den. I v. omges
E. af Atlantiska hafvet, hvars nordligaste del,
mellan Island och Norge, kallas Norska hafvet, medan
farvattnet mellan Island och Grönland heter Danmarks
sund. Från Atlantiska hafvet intränga i kontinentens
norra del Nordsjön, Skagerak och Kattegatt,
hvilket genom Lilla och Stora Belt samt Öresund
står i förbindelse med norra E:s stora "medelhaf",
Östersjön. I sin norra del bildar denna Finska viken
och Bottniska viken, hvilken senare genom Ålandsöarna
skiljes från Östersjön. En annan större bukt är
Rigabukten. Östersjöns största öar äro Gottland,
Öland, Ösel, Dagö och Rügen samt de danska öar,
som skilja Östersjön från Kattegatt. - Från Nordsjön
leder Engelska kanalen s. om Storbritannien ut till
Atlantiska hafvet, medan Irländska sjön skiljer Irland
från Storbritannien. Mellan Frankrike och Spanien
intränger Vizcayaviken. Genom Gibraltar sund står
Atlanten i förbindelse med Medelhafvet, E:s södra
kusthaf, som egentligen består af två bäcken: ett
västligt med öarna Balearerna, Pityuserna, Sardinien
och Corsiga, samt ett östligt, skildt från det förra
genom Sicilien. Från det senare bäckenet gå två stora
vikar mot n.: Adriatiska hafvet och det af öar fyllda
Egeiska hafvet, som genom sundet vid Dardanellerna,
Marmarasjön och Bosporen är förenadt med Svarta
hafvet. - Alla öar i norra och västra E. ligga på
den europeiska "fastlandssockeln", hvilken sträcker
sig till isobaten för 200 m. djup; äfven Färöarna
och Island hänga ihop med denna, ehuru den submarina
bank, som förenar dem med E., ligger något djupare,
i medeltal 700 m. De brittiska öarna ha en gång varit
landfasta med kontinenten, men skilts från den genom
en s. k. positiv nivåförskjutning (ett inträngande af
hafvet). På samma sätt ha de stora vikarna i norra
E. bildats. Däremot ha södra E:s vikar och öar en
annan uppkomsthistoria. Här är det jordskorpan, som
störtat in på många ställen, hvarvid ända till 4,000
m. djupa instörtningsfält täckts af ingressionshaf,
medan enskilda horstar af det sönderbrutna landet
stå kvar som öar. Vizcayaviken har uppstått på
detta sätt. Västra Medelhafsbäckenet bildades genom
instörtning mestadels i den yngre tertiärtiden,
hvarvid den forna förbindelsen mellan norra Afrika
samt Spanien och Italien afbröts; detta hafs öar äro
horstar. På samma sätt sönderslets i den diluviala
tiden landbryggan mellan Mindre Asien och Grekland och
Egeiska hafvet uppstod. Svarta hafvet bildade förr
tillsammans med Kaspiska hafvet ett enda sjöbäcken
och skildes därifrån först under senare delen af
tertiärtiden.
Ytbildning och vattendrag. E. är öfvervägande ett
lågland, hvars medelhöjd ö. h. är endast omkr. hälften
eller mindre af de tre större världsdelarnas. Nyare
beräkningar af denna medelhöjd variera mellan
330 m. (Penck, "Morphologie der erdoberfläche",
1894) och 375 m. (Heiderich, "Die mittleren
erhebungsverhältnisse der erdoberfläche", i Pencks
"Geogr. abhandlungen", bd 5,
1891; Heiderich räknar till E. hela Kaukasuskedjan);
medeltalet för åtta under förra årh. gjorda dylika
beräkningar är 300 m. Enligt de Lapparent ("Traité
de géologie", 1883) ligga 60 proc. af arealen lägre
än 200 m. och endast 15 proc. högre än 500 m.,
däraf 1 proc. högre än 1,000 m. I synnerhet östra
och norra E. (bortsedt från Skandinaviska halfön)
är det stora låglandet, medan bergen finnas
i världsdelens södra och västra delar. En mot
n. svagt böjd linje från Rhens mynning till Donaus
markerar gränsen mellan lågland och högland, ehuru
lågländer finnas äfven s. därom vid Atlantiska kusten,
o. a. - Det östeuropeiska slättlandet skiljes från
låglandet kring Ob genom Uralbergen, ett kedjeberg,
som bildats genom en veckning under silurtiden,
sålunda samtidigt med veckningen på Skandinaviska
halfön. Ett direkt sammanhang mellan denna och Ural
har en gång funnits, men afbrutits genom senare
förkastningar, så att endast en ringa del däraf,
Timanbergen, nu återstår. S. om Ural utbreder sig
Kaspiska stäppen från Asien in uti E., bildande
"stora folkporten", men den har i v. uti åsarna
Obstji-Syrt och Ergeni en mycket mer markerad
begränsning än mot ö. och brukar därför oftast
räknas till Asien. Hela området för öfrigt mellan
Ural och Karpaterna upptages af Sarmatiska slätten,
ett väldigt taffelland, i hvilket lagren från alla
geologiska perioder ligga nästan alldeles horisontalt,
utan att vara rubbade genom några förkastningar. Detta
förklarar det ryska låglandets enformighet. Endast
några obetydliga trösklar höja sig knappt märkbart,
bildande vattendelare mellan de olika flodsystemen. En
sådan är nordryska landhöjden (Sjevernija Uvalij),
som utgår från Ural åt v. till trakten af Kubinska
sjön, skiljande Volgas tillflöden från de floder,
som rinna till Ishafvet. I mellersta delen af Ryssland
höja sig vidare ett par från n. till s. gående breda
platåer. Den västligare af dem, centralryska platån,
sträcker sig från Valdai i n. till Donetsdalen i
s. och sänder i sin norra del en arm åt s. v. fram
till Narevs källor. Denna s. k. västryska landhöjd
är vattendelare mellan floderna till Östersjön och
floderna till Svarta hafvet. V. om densamma utbreder
sig polska lågslätten, som i s. v. begränsas af
Lysa-Goraberget, men i v. hänger samman med nordtyska
låglandet och i n. med baltiska låglandet. Den andra
inre ryska platån kallas Volgaplatån och följer
Volgas högra strand från Kamas inflöde emot s., där
den hänger samman med Ergeni. Mellan denna och den
centralryska platån ligger ett bredt lågland, genom
hvilket Oka flyter mot n. och Don med flera bifloder
åt s. Slutligen må nämnas, att från Karpaterna
sträcker sig mot ö. en annan platå, den Podoliska,
hvilken kan följas tvärs öfver Syd-Ryssland till nedre
Don (Sydryska stenplatån) och som tvingar Dnjepr och
Don till att afvika åt ö. Men äfven alla dessa platåer
höja sig föga märkbart öfver slätten. Den västra når i
Valdai sin högsta höjd (321 m.), den östra helt nära
Volgas strand (352 m.). Den sydryska stenplatån har
i sin östra del (Donetsplatån) en höjd af 369 m. Den
högsta toppen v. om Ural är Lysa-Gora (612 m.). Hela
nordvästra Ryssland ned till 50° n. br. var under
istiden täckt af inlandsis och är därför mycket rikt
på sjöar, af hvilka de största äro Ladoga, Onega,
Peipus,Ilmen och Bjeloje ozero. Dess mest betydande
floder äro Petjora, Mesen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
