Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Quintus F. Pictor - Fable convenue - Fablia - Fabr. - Fabra, Nilo Maria - Fabre, Jean Pierre - Fabre, François Xavier Pascal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5. Quintus F. Pictor, romersk
historieskrifvare, deltog i kriget mot gallerna
225 i. Kr. och skickades efter slaget vid Cannæ
(216 f. Kr.) för att rådfråga oraklet i Delfi. Han
författade ett historiskt verk om Rom, ända från
Æneas’ tid till och med 2:a puniska kriget (218-201
f. Kr.), eller åtminstone början af detsamma, och
begagnade antagligen för detta arbete den fabiska
ättens rikhaltiga familjekrönika. Verket är skrifvet
på grekiska, sannolikt emedan det prosaiska språket i
Rom på den tiden icke var tillräckligt utbildadt för
att kunna användas i historisk framställning. Man
antager dock, att äfven en latinsk bearbetning
af hans historiska verk (ombesörjd af honom själf
eller af en annan Fabius?) har funnits. Livius och
Dionysios från Halikarnassos omtala F. såsom en i det
hela god sagesman, hvaremot Polybios om honom fällt
ett mindre gynnsamt omdöme. Den äldre tiden är af
F. mera öfversiktligt behandlad, den senare tiden och
särskildt de händelser, i hvilka han själf deltagit,
äro däremot utförligare skildrade. R. Tdh.
Fable convenue [fabl kåvny], fr., uppdiktad historia,
som man kommit öfverens om att betrakta som sann.
Fabliå (fr. fabliau l. fableau, af fable, fabel),
kort, komisk och versifierad historia i den
gammalfranska litteraturen. Genom sitt komiska
innehåll skilja sig fabliåerna från andra arter af
korta berättelser: contes devots, som äro fromma
och uppbyggliga, samt lais (fesagor), som äro
sentimentala och fantastiska. Dylika skämtsamma
historier ha gamla anor i Frankrike; redan på
800-talet förbjöd kyrkan deras reciterande, men deras
blomstringstid faller ungefär under 1200-talet. Den
äldsta bevarade (Richeut) är från 1159; de yngsta äro
skrifna omkr. 1330. De trifdes hufvudsakligen i norra
Frankrike, särskildt i Picardie. Fabliålitteraturen
har säkert varit mycket stor, men nu finnas kvar
endast omkr. 150 stycken, hvilka dock gifva en
god föreställning om hela arten. Många af dessa
historier äro synnerligen grofkorniga; de framställa
gärna skabrösa scener ur böndernas och borgarnas
äktenskapliga lif, skildra med uppsluppet humör
kvinnornas otrohet, männens enfald, munkars och
prästers snedsprång. Dylika galanta äfventyr utgöra
den öfvervägande delen af fabliåernas berättelser, men
det finnes också kvickheter och anekdoter af en mera
harmlös och mindre frivol beskaffenhet. Uppfattningen
af kvinnan är mycket simpel, full af hat och
förakt och står i den skarpaste motsats till tidens
romantiskt sentimentala kärleksdiktning. Medvetet
satiriska äro däremot dessa berättelser sällan:
de taga icke parti för de små mot de stora, som
man stundom sagt, utan de inskränka sig till att
gifva lifliga och kvicka sedeskildringar. Det är
deras naturlighet och goda lynne i förening med den
ofta minutiösa skildringen af folkets hvardagslif,
som förläna dem deras värde. Framställningssättet
är i allmänhet föga konstmässigt; både form och
innehåll äro ofta triviala. Fabliåerna författades
också vanligen af kringstrykande jonglörer af lägsta
art, och de föredrogos på marknadsplatserna inför en
mycket blandad publik eller på slotten inför riddarna,
sedan damerna lämnat salen. Fabliåerna försvinna ur
litteraturen i början af 1300-talet, men deras anda
fortlefver i den korta prosaberättelsen, novellen,
och i farsen, hvilka
båda arter uppstått ungefär samtidigt. Författarna
af dessa fabliåer äro i allmänhet obekanta. Såsom
kända fabliåförfattare kunna nämnas Rutebeuf och
Jehan de Condé m. fl. Liksom många andra arter
af medeltidslitteratur ha fabliåerna vandrat vida
ikring; särskildt förekomma de i italiensk, engelsk
och tysk litteratur, men äfven skandinaviska folksagor
återgå ofta till franska fabliåer. Boccaccio såväl
som Chaucer har ofta inspirerat sig af dem. Äfven
den senare versifierade komiska berättelsen (conte
pour rire), som med Lafontaine dyker upp i fransk
litteratur för att sedan hålla sig under hela
1700-talet, går ofta direkt eller indirekt tillbaka
till de gamla fabliåerna, och det är deras anda,
"l’esprit gaulois", som alltjämt lifvar arten. Somliga
ha ansett, att fabliåerna invandrat från Orienten;
andra betrakta dem som poetiska utsmyckningar af
gamla gudamyter, och en tredje skola afläser i
dessa konstlösa historier minnen från primitivare
civilisationsstadier i mänsklighetens historia. Bédier
(i "Los fabliaux", 1893; 2:a uppl. 1895) anser,
att de endast föga vandrat och uppstått litet
hvarstädes samt att det är både lönlöst och
ointressant att följa deras spår. A. de Montaiglon
och G. Raynaud ha samlat dem i "Recueil général
des fabliaux des XIII:e et XIV:e siècles" (I-VI,
1872-90). Många ha berättats i prosaform af Le
Grand d’Aussy ("Fabliaux et contes", 5 bd, 1779).
J. M.
Fabr., vid insektsnamn förkortning för
J. Chr. Fabricius (se denne).
Fabra, Nilo Maria, spansk författare
och journalist, f. 1843 i Blanes (Gerona),
grundläggare af den spanska telegrafbyrån för
pressen, är sedan 1891 senator, men har ständigt
afböjt statstjänst. F. har gjort vidsträckta resor
utom sitt land; en af frukterna däraf är Alemania y
Italia, personliga iakttagelser under kriget 1866. Af
hans publikationer må antecknas Colección de poesias
(1860), La batalla de Pavia (prisbelönt epos 1861),
diktsamlingen Interior (1905), känslig, elegant i
form, men präglad af djup melankoli, komedien Amor
y astucia, som blef mycket entusiastiskt mottagen
i Barcelona, El problema social, högt skattad af
Castelar, romanen Balls Park, Cuentos ilustrados
(1895), Presente y futuro (1897) och Un viaje à la
Republica Argentina en el año 2003. Ad. H-n.
Fabre [fäbr], Jean Pierre, grefve, fransk politiker,
kallad F. de l’Aude, f. 1755 i Carcassonne,
d. 1832 i Paris, var före revolutionen advokat vid
parlamentet i Toulouse och blef 1790 k. kommissarie
vid brottmålsdomstolen i Carcassonne. Under
terrorismen (1793-94) var han biltog, men 1795
blef han medlem af "de femhundras råd" och slöt sig
med värme till Bonaparte 1799 efter statskuppen 18
brumaire. Han fick plats i tribunatet s. å., blef
1807 senator och 1808 grefve, men öfvergick 1814
till Ludvig XVIII, som gjorde honom till pär. Under
"de hundra dagarna" stod han på Napoleons sida
och miste därför 1815 pärskapet, men återfick det
1819. F. hade stor erfarenhet och ådagalade mycken
talang på det juridiska och finansiella området och
författade 1802 den bemärkta Recherches sur l’impôt
du tabac et moyens de 1’améliorer samt Mémoires
et souvenirs d’un pair de France (4 bd, 1829-30).
E. A-t.
Fabre [fabr], François Xavier Pascal,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
