Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fana - Fanagoria - Fanar - Fanarioter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och de brukas ännu. Dragonfanorna äro mindre än
infanterifanorna, men större än rytteriets standar
samt vanligen klufna och af damast. Infanterifanorna
äro vanligen fyrkantiga och af siden (taft). Under
1600-talet brukades kompanifanor, i det hvarje
kompani hade sin fana, men under 1700-talet
inskränktes de till 2 vid hvarje bataljon. Under
1800-talet utträngdes de af bataljonsfanor, en för
hvar bataljon, och under vårt århundrade synas dessa
komma att ersättas med regementsfanor, en vid hvarje
regemente. Af kompanifanorna vid ett reg:te var fanan
vid lifkompaniet, för hvilket öfversten var chef,
hvit, åt de andra gafs vanligen någon annan, gemensam
färg, som kunde vara hvilken som helst. Karl XI gaf de
indelta regementena kompanifanor i allmänhet i samma
färg som bottenfältet af resp. landskapsvapen. Fanor i
nationalfärgerna ha först efter franska revolutionen
börjat allmännare användas. I svenska hären infördes
blågula fanor först af Karl XIV Johan (1819). Oskar I
återinförde (1844) fanor i landskapsfärgerna. Under
Oskar II ha nationalfärgerna återtagits. De
sinnebilder, som anbragtes på fandukarna, voro till en
början mycket växlande. Småningom blef dock äfven häri
system. Under Karl XI pryddes de indelta truppernas
fanor med resp. landskapsvapen (liffanan förde
riksvapnet på midten och landskapsvapnet öfverst vid
stången), de värfvade truppernas med namnchiffer. Karl
XIV Johan ersatte landskapsvapnen med riksvapnet,
men Oskar I återinförde landskapsvapnen, som
sedan bibehållits. Samme konung lät äfven anbringa
segernamnen på duken. I äldre tider voro fanorna
mycket stora, stundom flera meter i fyrkant,
men ändock lätta, emedan de voro målade eller
infällda, i hvilket senare fall dukens prydnader voro
utklippta af olika färgadt siden och sedan infällda
i duken, som då på dessa ställen bortklipptes. Under
1600-talets senare hälft minskades dukarnas storlek
betydligt. Under frihetstiden infördes i Sverige
broderade fanor, som efter hand urartade både
med hänsyn till det tekniska utförandet och till
tyngden. En återgång har därför här skett till
äldre, smidigare former. I utlandet brukas ännu
allmänt de tunga broderade fanorna. Huru svenska
härens fanor skola vara anordnade, är bestämdt genom
generalorder 1 juni 1898 (kommittébetänkanden 2 april
1892 om inskriptionens och 30 april 1897 om fanornas
tekniska anordning). De vid fanstångens spets hängande
banden äro en relativt ny anordning (i Sverige från
1819). Stundom äro de hedersgåfvor, gifna af någon
kunglig person för en framstående bedrift o. s. v. I
och för fanbeskrifning skiljer man mellan fandukens
inre sida, som utgör den sida, som är inåt fanföraren,
om fanan tänkes buren vid hans högra sida, med duken
blåsande bakåt, och den yttre. Beskrifning öfver
äldre svenska fanor är utgifven af K. Cederström,
"Svenska kungl. hufvudbanér och fälttecken"
(1900). Fanan är truppens dyrbaraste egendom och
hedras med de största ärebetygelser; förlust af
densamma anses för en ytterst beklaglig händelse, då
däremot eröfrandet af fientliga fanor utgör en stor
heder (om Sveriges segerfanor se Troféer). Vid fanan
aflades krigsmannaeden, hvarför denna stundom kallas
faned. Att vara "under fanan" är liktydigt med att
vara inkallad till tjänstgöring. - Förste
fanförare kallas i Sverige den subalternofficer eller
underofficer, som bär fanan, andre fanförare
det underbefäl, som står till hans biträde,
och fansoldater de soldater, som tillika med de
föregående bilda fanvakten eller fanplutonen (se dessa
ord). J. P-i.
2. Under medeltiden och början af nyare tiden
betecknade fana en trupp ryttare eller fotfolk, som
följde samma fana. En sådan fana räknade vanligen
i början 300-500 man, men dess styrka minskades
småningom, särskildt i början af 1600-talet,
och fanan ersattes slutligen af kompaniet.
I Sverige nyttjades benämningen fana endast vid
kavalleriet. En bestående indelning i fanor gjordes
först under Erik XIV:s tid, hvarvid de inhemska
fanorna benämndes efter landskapen. Förnämligast
voro de af konungens folk uppsatta "hoffanan",
"blanka fanan" och "svarta fanan" (af färgen
på rustningarna); därefter kommo adelns
och hertigarnas fanor samt efter de inhemska alla
utländska, värfvade fanor. Fanans normalstyrka
var 300 man, delade i 5 kvarter om 4 rotar om
15 man, inberäknadt rotemästaren. Härtill kom
befälet eller "ämbetena", hvilka utgjordes af
1 ryttmästare, 1 fänrik, 1 löjtnant (för
fänriken), 1 profoss, l mönsterskrifvare, 1
bårdskärare, 1 predikant, 5 kvartermästare och
1 trumpetare. C. O. N.
3. Om "fana" i notskrift se Tabulatur och
Tempo.
Fanagoria, fäste på den till ryska guv. Kuban
hörande halfön Taman, vid Kertj-sundet. Det var i
forntiden en grekisk koloni och senare hufvudstad
i det s. k. Bosporanska riket. Under venezianernas
och genuesernas storhetstid var F. en blomstrande
handelsstad, men förföll under turkarnas välde.
Fanar, turk; Fener, en stadsdel i nordvästra delen
af Konstantinopel, vid hamnen, uppkallad efter ett
där beläget fyrtorn (turk. fener, lykta), mest känd
såsom den viktigaste boningsorten för Konstantinopels
grekiska befolkning (se Fanarioter). I F. residerar
fortfarande den grekiske patriarken, och där är
också den grekiska nationalskolan belägen.
(H.B-n.)
Fanarioter, benämning på de i Fanar (se d. o.) efter
Konstantinopels eröfring af turkarna fortfarande
bosatta, till stor del högättade grekerna och därefter
beteckning för den i turkisk tjänst använda grekiska
ämbetsmannaaristokratien. Från senare hälften
af 1600-talet togos Portens dragomaner (tolkar)
bland fanarioterna, hvilka därigenom fingo ett
betydligt inflytande inom den turkiska politiken,
särskildt den yttre, och de beklädde från början af
1700-talet till det grekiska frihetskriget äfven
nästan oafbrutet hospodarvärdighefcerna i Moldau
och Valakiet. Från dem rekryterades också det högre
grekiska prästerskapet i de af turkarna eröfrade
kristna Balkanländerna. Fanarioterna hade ofta en
afsevärd bildning och inlade förtjänster om sina
landsmäns intellektuella och materiella förkofran,
på så sätt äfven befordrande deras nationella
återuppväckelse, men deras beroende ställning till
den turkiska regeringen liksom deras utpressningar
af de öfriga underkufvade kristna nationaliteterna
och sträfvan att undertrycka dessas frigörelsearbete
har förskaffat dem ett dåligt rykte i Balkanhalföns
historia. Efter grekiska frihetskriget (1821-29)
öfverflyttade större delen af aristokratien i Fanar
till Grekland. (H.B-n.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
