Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1399-1400 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farmakopé - Farmakosiderit - Farmandshougen - Farmare - Farma-Tyr l. Farmagud - Farmers försvagare - Farnabazos - Farnakes - Farnborough - Farnborough - Farnbühl - Farne islands l. Staples - Farnese - Farnese, Alessandro - Farnese, Pierluigi - Farnese, Ottavio

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

påskynda utgifvandet af tidsenliga farmakopéupplagor
har Medicinalstyrelsen genom skrifvelse af 21
febr. 1902 tillsatt en permanent farmakopé-kommitté.
S. J-n.

Farmakosiderit, miner., ett gult, grönt eller brunt
basiskt ferriarsenat från Schwarzenberg, Neustadt
i Schwarzwald, Cornwall o. s. v. Det synes vara
reguljärt med tärning- och tetraederytor, men visar
tydlig dubbelbrytning. A. Hng.

Farmandshougen [-haugcn]. Se Björn Haraldsson.

Farmare. Se Farm.

Farma-Tyr l. Farmagud, nord. myt., namn på Oden
såsom hemförande skaldemjöden till gudarna,
hvarför ock poesien kallas "Odens börda’;. Namnet
har ock tolkats såsom "skeppslasternas gud".
Th. W.*

Farmers försvagare, fot. Se Fotografi.

Silfvermynt, slaget för Farnabazos, med hans bild på åtsidan.

Farnabazos (grek. <i>^>aQvå^ago?}</i> lat. Pharnabazus),
persisk satrap (ståthållare) öfver Mindre Asiens
nordvästra landskap under senare delen af 5:e och
början af 4:e årh. f. Kr., är bekant företrädesvis
genom det inflytande, som han utöfvade på den grekiska
politiken. Under de sista åren af
peloponnesiska kriget (från 412 f. Kr.) understödde han
spartanerna och gjorde dem bl. a. den tjänsten
att röja den landsflyktige Alkibiades ur vägen
(404). Då Kyros d. y. gjorde uppror mot sin broder,
den persiske konungen Artaxerxes, förblef F. denne
trogen, och under det därefter följande kriget mellan
Persien och Sparta kämpade han jämte den af konungen
likaledes högt betrodde Tissafernes mot denna makt,
men tvangs genom åtskilliga motgångar i striderna mot
Derkylidas och Agesilaos slutligen att ingå förlikning
(395). Redan tidigare hade misshällighet uppstått
mellan honom och Tissafernes, och F. lyckades
slutligen genomdrifva dennes afsättande och
dödande. Äfven förmådde han konungen att till
fullföljande af kriget mot Sparta utrusta en flotta
under atenaren Konons befäl. Denne sattes härigenom
i stånd att tillkämpa sig sjösegern vid Knidos
(394), hvaraf närmaste följden blef återställandet
af Atens herravälde till sjöss. Under den närmast
följande tiden lyckades F. åt perserriket återvinna
största delen af de af spartanerna besatta grekiska
städerna på Mindre Asiens västra kust och de vid
den liggande öarna samt företog (393) ett härnadståg
till kusterna af Peloponnesos. Vid återkomsten till
Persien mottogs han med stor ynnest af Artaxerxes,
som gaf honom en af sina döttrar till gemål. Om hans
återstående lefnadsbana är intet vidare bekant, än
att han användes vid två krigsföretag mot Egypten.
A. M. A.

Farnakes (grek. (Pagvaxys, lat. Pharnaces),
konungar i det forna Pontos. Mest bekant bland
dessa är F. II, Mithridates den stores son, hvilken
mot sin fader anstiftade ett uppror och bragte
denne att begå själfmord för att ej af sin son
blifva utlämnad till romarna (63 f. Kr.). Pompejus
belönade F. med att erkänna honom såsom romerska
folkets vän och bundsförvant och såsom själfständig
härskare öfver det s. k. Bosporanska riket (se
d. o.). F. befäste och utvidgade detta välde och
trodde efter Pompejus’ nederlag vid Farsalos (48)
tiden vara kommen att återvinna sitt fädernerike. Han
slog Cæsars underbefälhafvare vid Nikopolis, tog
Pontos i besittning och föröfvade en mängd grymheter
mot såväl infödingar som romerska medborgare. Cæsar
gjorde ett hastigt slut därpå, då han i grund slog
F. i drabbningen vid Zela (47), om hvilken Cæsar
skref sin bekanta rapport "Veni, vidi, vici" (Jag kom,
jag såg, jag segrade). F. flydde till Bosporanska
riket, där han icke långt efteråt stupade i striden
mot sin upproriske ståthållare och måg Asandros.
A. M. A.

Farnborough [fä’nbra], kommun i engelska
grefsk. Hants (Hampshire) vid gränsen mot Surrey,
nära Aldershot. 11,500 inv. (1901). Där ligga
F. hill, exkejsarinnan Eugénies bostad, och den af
henne bekostade minneskyrkan S:t Michael, byggd af
Détailleur i renässansstil, där Napoleon III och hans
son äro begrafna.

Farnborough [fä’nbr9], lord. Se May, sir Th. E.

Farnbühl, bad- och luftkurort i schweiziska
kantonen Luzern, med skyddadt läge i en
sidodal till nedre Emme, 704 m. ö. h.,
har en svagt järnhaltig natronkälla.
Ln.

Farne Islands [fä’n åYlends] l. Staples, en grupp af
17 holmar och klippor (tills. 32 har), 4-8 km. utanför
Englands östra kust, midt emot staden Bamborough
(grefsk. Northumberland). På Fern, den största ön
(6,5 har), lefde en tid engelska helgonet Cuthbert. På
Longstone står ett fyrtorn.

Farnese, italiensk furstesläkt, härstammande från
Etrurien, där den kan spåras tillbaka till 1100-talet
och där den egde Farneto, nära Orvieto, hvarifrån
familjen tagit sitt namn. Ranuccio F., påfven Eugenius
IV:s (1431-47) krigshöfvitsman, var fader till den
Pierluigi F., hvars dotter Giulia,
gift med Orsino de Orsini, blef kardinal Borgias,
sedermera påfven Alexander VI:s (1492-1503) älskarinna
- af romarna kallad "Kristi brud". Hennes förhållande
till Alexander VI gjorde familjens lycka. Familjens
märkligaste medlemmar äro:

1. Alessandro F., Giulias broder, blef 1493 kardinal
och 1534 påfve (se Paul III).

2. Pierluigi F., den förres naturlige son,
f. 1503, gjordes af fadern till påflig fältherre och
erhöll 1545 hertigdömena Parma och Piacenza. Han var
den ledande bland Karl V:s motståndare
i Italien. Hatad för sin grymhet och sina
utsväfningar, mördades han 1547 på föranstaltande af
den kejserlige ståthållaren i Milano Ferrante Gonzaga,
som besatte Piacenza.

3. Ottavio F., den föregåendes son, f. 1520,
d. 1586, lyckades efter många svårigheter komma i
besittning af både Parma och Piacenza och
äktade Karl V:s oäkta dotter Margareta (se Margareta
af Parma).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>