Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fasad - Fasaner - Fasaneri - Fasano - Fasansläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbilda rummet. Fasaden, det yttre, är
endast en återspegling af det inre, liksom
människokroppens yttre angifver dess inre byggnad.
I. G. c.
Fasaner, Phasianidæ, zool., en, efter staden
Fasis (se d. o. 2) uppkallad, familj tillhörande
fågelordningen Galliformes. Hufvudet är i större
eller mindre utsträckning naket, stundom försedt med
köttiga bihang; näbben är starkt hvälfd. Stjärten,
med 12-18 pennor, är hos somliga mycket lång. Baktå
finnes alltid; ofta hela underbenet, stundom äfven
tarsen och tårna äro fjädertäckta; tarsen hos hannen
är ofta försedd med sporre. Hos få fågelfamiljer är
könsdimorfismen, d. v. s. skillnaden mellan hannen
och honan, särskildt hvad fjäderdräkten beträffar,
skarpare utpräglad än hos fasanerna. Familjens
utbredning är nära nog kosmopolitisk. Den största
delen af sitt lif tillbringa fasanerna på marken, där
de ock häcka. De nära sig hufvudsakligen af växtämnen,
äfven om många kunna anses för allätare. Knappast
någon annan fågelfamilj innesluter så många för
människan i ekonomiskt afseende värdefulla medlemmar
som denna.
Denna familj innefattar följande underfamiljer:
1) Numidinæ, Pärlhönsen.
2) Meleagrinæ, Kalkonerna.
3) Phasianidæ, Fasanerna (i trängre bemärkelse);
till denna underfamilj räknas Perdix,
rapphönssläktet, Coturnix, vaktelsläktet, Gallus,
hönssläktet, Phasianus, fasansläktet, Pavo,
påfågelsläktet m. fl.
4) Odontophorinæ, Amerikanska rapphöns.
5) Tetraoninæ, Orrfåglar; till denna
underfamilj höra Tetrao, orrsläktet, Tetrastes,
järpsläktet, Lagopus, ripsläktet o. a.
Den sistnämnda underfamiljen uppställes dock af
somliga som en själfständig familj.
L-e.
Fasaneri, anstalt till fasaners uppfödande, fasan-
gård.
Fasano, stad i italienska prov. Bari (Apulien),
5 km. från Adriatiska hafvet. Omkr. 12,000 inv. (i
hela kommunen 16,848 inv. 1901). Vin- och olivodling.
Fasansläktet, Phasianus, zool., hör till
fam. Phasianidæ inom ordn. Galliformes. Släktet, som
ofta delas i flera, har liksom hönsen nakna hudställen
å hufvudet, men saknar de senares kam och köttiga
flikar; hannarna ha fjädertofsar på hjässan. Stjärten,
som har 16 eller 18 pennor, är smal, synnerligen
lång, vigglik, svagt takformigt hoptryckt. Tarsen
hos hannen är försedd med sporre. Fasanerna äro
att räkna till de vackraste af alla fåglar; dock
tillkommer skönheten egentligen blott hannarna,
medan honorna äro mindre lysande och iögonenfallande
kostymerade, enär de behöfva vara bättre gömda,
då de fullgöra sina moderliga plikter. Släktet,
som innefattar ett tjugutal arter, utbreder sig från
sydöstra Europa genom Central-Asien till Japan. Till
de praktfullaste höra guldfasanen (Ph. pictus; se pl.,
fig. 2) och Amherstfasanen (Ph. Amherstiæ; se pl.,
fig. 1) från östra Asiens bergstrakter. Hannen af
den förra har gul, från pannan utgående fjädertofs,
brandgul, på tvären svarttecknad halskrage, framtill
grönglänsande, baktill höggul rygg, högröd färg på
bröst och buk och prickiga stjärtfjädrar; den är
högst sannolikt de gamles "fågel Phœnix"; honan
har en anspråkslös dräkt af rödbrunt och grått med
mörka band; hannens längd 85, honans 63 cm. Ännu
praktfullare och större (125 cm.) är Amherstfasanen
med gröna, guldgula och rent hvita färger. Ädelfasanen
(Ph. colchicus) och ringfasanen (Ph. torquatus) höra
till de till Europa allmännast införda arterna. Hos
båda ha hannarna en öfvervägande brungul kroppsfärg
med hufvud och hals glänsande grönblå, den förra utan,
den senare med hvit ring kring halsen. Ädelfasanen
härstammar från sydöstra Europa och Mindre Asien,
ringfasanen från Öst-Asien. Bland de arter, som
likaledes införts i europeiska fasanerier, märkas
vidare den från Kina härstammande kungsfasanen
(Ph. reevesi; se pl., fig. 4), hvars hanne utmärker
sig genom synnerligen lång stjärt och hvitt hufvud,
samt den japanska brokiga fasanen (Ph. versicolor;
se pl., fig. 3), med enfärgadt grönt bröst. Äfven
silfverfasanen (Ph. Euplocomus nycthemerus), från
södra Kina, har sedan länge hållits tam i Europa. Dess
förhärskande färger äro hvitt och svart, den senare
på hela undersidan, där den glänser i stålblått;
längd 110 cm. - Alla fasaner vistas helst i lundar och
täta snår, som omgifvas af fruktbara ängar och fält
samt erbjuda tillgång på vatten. Under hela dagen
hålla de sig på marken och smyga bland buskar för
att finna sin föda, som utgöres af insekter, maskar,
bär och frön; först på kvällen uppsöka de lämpliga
träd för att öfvernatta. Fasanernas förståndsgåfvor
anses allmänt vara mycket små. De bringas lätt ur
fattningen; öfverraskade af människa eller hund,
"tyckas de glömma, att naturen skänkt dem vingar". En
förbikrypande snäcka inger dem skräck. Hannarna
lefva i månggifte och äro under fortplantningstiden
mycket stridslystna. Äggen äro hos alla arterna mer
eller mindre utprägladt olivfärgade. De läggas, till
antalet 11-12, på marken i ett enkelt bo, bestående
af torra växtdelar. Köttet af alla fasaner värderas
högt. Flerstädes i Europa ha fasaner, ursprungligen
ädelfasanen, sedermera äfven andra arter, införts och
förvildats. Flera af de införda arterna ha korsats
med hvarandra och lämnat fruktsam afkomma.
I Sverige ha flera försök gjorts att anlägga
s. k. fasanerier, det första på Ulriksdal, af
drottning Lovisa Ulrika, men det hade ingen framgång
och nedlades snart. 1846 lät konung Oskar I inrätta
ett fasaneri på Fiskartorpet vid Stockholm; men
afvelns uppfödande misslyckades gång på gång, hvarför
1852 äfven detta företag upphörde. Äfven några andra
samtidigt gjorda försök att vid Näsbyholm i Skåne, vid
Adelsnäs i Östergötland och på Öland införa fasaner
lämnade ej varaktiga resultat. Större framgång hade
det af frih. Oscar Dickson 1879 i stor skala anlagda
fasaneriet på Visingsö. Här öfvervintrade fasanerna i
det fria, och stora jakter anordnades årligen. Efter
Dicksons död (1897) nedlades fasaneriet, men ännu
mycket senare (1905) lefde därstädes förvildade
fasaner. På senare tider ha ock på flera ställen,
särskildt i Skåne och Östergötland, försök att
uppföda fasaner och låta dem vistas och häcka i det
fria krönts med framgång. - Fasanjakt är tillåten
15 sept.-1 febr. undantagandes dels Jönköpings län,
där fasan får jagas endast under nov. och dec., dels
Östergötlands län, där fasan får jagas under tiden
15 okt.-30 nov., dels ock Gott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
