Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bildningssträfvandena. Finska
hushållningssällskapet, som stiftades 1797, utöfvade
en gagnande verksamhet för jordbrukets och näringarnas
befrämjande, och universitetet i Åbo, bland hvars
lärare voro H. G. Porthan, M. Calonius, Fr. M. Franzén
och J. Tengström, stod under denna tid på höjden af
sitt anseende. F. hade sålunda genom århundradens
arbete vunnit en fast bas för sin kulturutveckling,
då det krig begynte, hvilket bröt landets politiska
förbindelse med Sverige. Sedan kejsar Alexander
I förgäfves uppmanat Gustaf IV Adolf till brytning
med England, lät han 21 febr. 1808 sina trupper under
v. Buxhœvden gå öfver Kymmene älf. Finska armén, som
fördelades på två afdelningar, den ena vid Kymmene,
öfver hvilken öfverbefälhafvaren V. M. Klingspor tog
befäl, den andra i Savolaks under J. A. Cronstedt,
retirerade snabbt norr ut ända till Gamlakarleby och
Uleåborg. Södra F. tillföll fienden. Svartholm föll 18
mars, Hangöudds små fästen 21 mars, och Åbo besattes
22 mars. Hufvudfästningen Sveaborgs motståndskraft
försvagades genom förrädiska stämplingar, som stodo
i samband med de gamla själfständighetsplanerna.
Öfverbefälhafvaren K. O. Cronstedt gaf vika och
ingick 6 april en konvention, till följd hvaraf
fästningen 4–6 maj besattes af ryssarna. De finska
trupperna hade emellertid efter segrar vid Siikajoki,
Revolaks och Pulkkila (18 och 27 april samt 2
maj) ryckt söderut. Västra armén segrade under
K. J. Adlercreutz vid Nykarleby 24 juni; ryssarnas
ställning bröts vid Lappo 14 juli, och östra armén
återtog under J. A. Sandels en stor del af Savolaks,
hvarefter Sandels drog sig tillbaka och intog en fast
ställning vid Toivola pass norr om Kuopio. Men snart
fingo ryssarna betydande förstärkningar. De finska
trupperna måste ånyo anträda återtåget mot norden och
ledo därvid det afgörande nederlaget vid Oravais 14
sept. Genom konventionen i Olkijoki 19 nov. bestämdes,
att finska armén skulle draga sig v. om Kemi älf. De
ryska expeditionerna öfver Åland, Kvarken och Torneå i
mars 1809 ledde bl. a. till konventionen i Seivis 25
mars 1809, hvarigenom finska arméns hufvudafdelning
nedlade vapnen. Det illa ledda kriget, hvarunder
F. erhållit ganska ringa undsättning från Sverige,
afslutades efter affärerna vid Skellefteå 15 maj,
Hörnefors 5 juli samt Säfvar och Ratan 19 och 20
aug. genom freden i Fredrikshamn 17 sept. 1809,
hvari Sverige åt Ryssland afträdde de sex finska
länen jämte Åland och en del af Västerbotten intill
Torne och Muonio älfvar.
Redan i juni 1808 hade kejsar Alexander I gifvit
befallning, att ett antal deputerade för F:s
särskilda stånd skulle infinna sig i Petersburg för
att med honom öfverlägga om landets angelägenheter. I
F. mottogs denna befallning med delade känslor,
och man skred till de äskade valen i Åbo län och
stift, först när den ryske öfverbefälhafvaren,
grefve v. Buxhœvden, uttryckligen förklarat,
att deputationen icke skulle anses såsom ett i
nationens namn beslutande ständermöte, utan endast
såsom en rådgifvande församling. Deputationen, som
leddes af frih. K. E. Mannerheim såsom ordförande
och ofta benämnts Finska deputationen, inskränkte
sin verksamhet hufvudsakligen till att råda kejsar
Alexander att med det snaraste sammankalla en
landtdag, och detta råd
förverkligades genom landtdagen i Borgå, där F:s nuvarande
statsskick grundlades. Sedan landtdagen 22 mars 1809
sammanträdt, anlände kejsaren 27 s. m. till Borgå
och utfärdade s. d. sin regentförsäkran, hvari han,
i egenskap af F:s storfurste, bekräftade och stadfäste
landets religion och grundlagar samt ståndens och
enskildas privilegier och rättigheter. Denna försäkran
meddelades de deputerade i kejsarens närvaro 29 mars,
hvarefter de svuro kejsaren trohet. Hyllningsakten
afslutades af kejsaren med ett tal, hvari han bad
om styrka och vishet att "styra detta aktningsvärda
folk efter dess lagar och den eviga rättvisans
oryggeliga ordning". Några särskilda grundlagar
nämndes icke, men att Regeringsformen af 1772 och
Förenings- och säkerhetsakten af 1789 främst afsågos
var själffallet. Också åberopades dessa akter
ofta under och efter landtdagen. Till landtdagens
afslutande 19 juli infann sig kejsaren återigen och
höll därvid ett tal, hvari han bl. a. förklarade
det finska folket upphöjdt bland nationernas
antal. Därefter skred man till organisationen af
landets nya styrelse. Ett högsta styrelseverk, kalladt
"Regeringskonselj" (från 1816 "Kejserlig senat"),
inrättades i enlighet med landtdagens förslag. En
"Kommitté för de finska ärendena" upprättades
i Petersburg 1811, hvarjämte en statssekreterare
tillsattes med uppdrag att inför kejsaren-storfursten
föredraga frågor rörande F. S. å. återförenades den
ryska delen af F., det s. k. "Gamla Finland", med det
öfriga landet under namn af Viborgs län, och därigenom
erhöll F. sitt nuv. omfång. G. M. Armfelt, som var
kommitténs förste ordförande, bidrog till dessa och
andra organisationsåtgärder. Efter hans död, 1814,
leddes kommittén hufvudsakligen af R. H. Rehbinder
såsom statssekreterare; den upplöstes 1826, hvarefter
Rehbinder, under benämningen ministerstatssekreterare,
ensam representerade Finland inför monarken. 1819
flyttades de centrala ämbetsverken och 1828 (efter Åbo
stads brand) universitetet till Helsingfors, som 1812
förklarats för landets hufvudstad. Under Alexander
I:s efterträdare, Nikolaus I (1825–55), gjorde sig
den reaktionära riktning, som härskade i Ryssland,
gällande äfven i F. Ständernas sammankallande, som
ännu mot slutet af Alexander I:s regering hade varit
påtänkt, ifrågasattes icke mera, generalguvernörerna
A. Zakrevski (1823–31) och furst A. Mensjikov
(1831–55) utöfvade en nästan despotisk makt. 1850
utfärdades på furst Mensjikovs initiativ ett
förbud mot utgifvandet af andra skrifter på finska
språket än sådana, som afsågo ekonomisk nytta och
religiös uppbyggelse, hvilket dock 1854 i hufvudsak
upphäfdes. Den grundlagsenliga ordningens former
upprätthöllos emellertid i hufvudsak bl. a. genom
ministerstatssekreteraren, grefve Alexander Armfelts
(1841–70) bemödanden. Det tryck, som hvilade på
folket, gaf vika först efter Alexander II:s (1855–81)
tronbestigning och afslutandet af det orientaliska
kriget (1853–56), hvarunder Bomarsunds fästning på
Åland förstördes aug. 1854 och Sveaborg bombarderades
aug. 1855 samt F:s handelsflotta till största delen
gick förlorad. 1857 återupprättades Kommittén för
de finska ärendena. 1859 erhöll Senaten i uppdrag
att förbereda de ärenden, som borde behandlas af
ständerna. På senator F. Langenskiölds initiativ
sammankallades 10 april
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
