Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(18 febr.), hvarefter prokuratorn och vice ordföranden
i Ekonomidepartementet till Petersburg framförde
Senatens hemställan, som gick ut på utarbetandet af
förslag till lag om behandling i lagstiftningsväg
af ärenden, berörande rikets allmänna intressen,
hvarefter proposition i ämnet skulle föreläggas
ständerna till grundlagsenlig behandling. Dessa
män blefvo dock icke emottagna af kejsaren,
som vid föredragning af Senatens skrifvelse
förklarade, att densamma icke föranledde till någon
åtgärd. Manifestets promulgation hade emellertid
framkallat sorg och bestörtning i hela landet,
och allmänhetens sinnesstämning gaf sig, oaktadt
det skärpta öfvervakandet, på mångfaldigt sätt
uttryck. Å ständernas vägnar afreste till Petersburg
landtmarskalken frih. S. W. v. Troil, samt de öfriga
talmännen: ärkebiskop G. Johansson, kommerserådet
J. Kurtén och bonden K. Wärri, med en af lagutskottet
formulerad skrifvelse. Denna innehöll, att manifestet,
som utkommit utan ständernas medverkan, icke kunde i
F. ega kraft af lag, hvarför ett ordnande af frågan
på grundlagsenlig väg begärdes. Kejsaren vägrade
att emottaga äfven dessa. Vid ett medborgerligt
möte i Helsingfors 20 febr. beslöts anordnandet
af en masspetition till kejsaren med anhållan,
att monarken skulle bringa manifestet till
öfverensstämmelse med grundlagarna. Denna rörelse
vann en sällspord omfattning, i det att medborgare
och medborgarinnor till ett antal af 522,931 i alla,
äfven de mest aflägsna, delar af landet 5 mars och
närmast därpå följande dagar undertecknade adressen,
hvars framläggande inför monarken öfverlämnades
åt omkr. 500 representanter för F:s kommuner, den
s. k. stora deputationen. Kejsaren gaf icke heller
denna deputation audiens. Ständerna åtskildes i
slutet af maj, sedan de utarbetat ett eget förslag
till värnpliktslag, som dock icke vann afseende å
högsta ort. Till t. f. ministerstatssekreterare utsågs
under hösten 1899 dåv. rikssekreteraren, sedermera
inrikesministern V. v. Plehve, som i jan. 1900
utnämndes till ord. innehafvare af ämbetet och äfven
förordnades att handha kanslersfunktionerna vid
universitetet i Helsingfors. I honom fann Bobrikov
en mäktig bundsförvant. Förgäfves uttalade sig
ständerna, som i jan. 1900 sammanträdde till lagtima
landtdag, i petitionsform emot missriktningarna i
landets förvaltning. Det fastställdes, att följande
ständermöte skulle ega rum först fyra år senare,
af hvilken tid Bobrikov ville begagna sig till att
fullt genomföra sitt system. Stränga bestämmelser
mot pressen utfärdades, och tidningar indrogos
till stort antal af Bobrikov och en vid hans
sida ställd censurkommitté. Brefhemligheten
kränktes. Polisöfvervakandet och spioneriet
skärptes. Ett demoraliserande angifvarsystem
utsträcktes öfver hela landet. Ämbetsverkens och
skolornas förryskning förbereddes. En adress till
kejsaren af ett mycket stort antal bland Europas
förnämsta vetenskapsmän och skriftställare,
som i början af juli 1901 skulle öfverräckas af
en internationell deputation, mottogs icke och
hade ingen verkan. Främst var dock uppmärksamheten
fortfarande riktad på värnpliktsfrågan. 12 juli 1901
utfärdades en ny värnpliktslag, som tillintetgjorde
den finska armén såsom själfbestående institution
och afsåg att i hufvudsak i F. genomföra det ryska
militärsystemet. Kring denna lag rörde
sig därefter i hufvudsak striden. Bland ämbetsmännen
märktes ett "passivt" motstånd mot värnpliktslagen
och andra olagliga förordningar. Den värnpliktiga
ungdomen uteblef, oaktadt vidtagna straffåtgärder,
under ledning af studenterna, massvis från
värnpliktsuppbåden. Värnpliktslagens tillämpning
måste i hufvudsak suspenderas, men Bobrikov
kämpade energiskt för att bryta motståndet. De
finska värnpliktiga trupperna indrogos;
sedan äfven den värfvade gardesbataljonen 1905
blifvit upplöst, har F. helt och hållet saknat
en egen krigsstyrka. Myndigheterna fingo makt
att i administrativ väg från tjänsten skilja
tjänstemän såväl vid de civila ämbetsverken som
vid justitiestaten, hvaraf Bobrikov i vidsträckt
mån begagnade sig. Rätten att väcka åtal mot
tjänstemän för tjänsteförbrytelser gjordes beroende
af öfverordnade myndigheters samtycke. Med stöd af
en förordning af 2 april 1903 om vidmakthållandet
i F. af den statliga ordningen och det allmänna
lugnet förbjödos vissa personer att vistas inom F:s
gränser, och senare ledde gendarmeriangifvelserna
till deporteringar till särskilda orter i
Ryssland. Antalet af dem, som förvisades från
landet eller deporterades, steg slutligen till
omkr. 50. Gen.-guvernörens makt utvidgades genom
en ny ämbetsinstruktion. Gendarmeriet, som förut
stått främmande för finska statsverket, ställdes på
finsk stat.
Bobrikov var så mycket mera viss om framgång,
som han genom att besätta platserna i Senaten med
"undfallenhetsmän" gjort detta styrelseverk till
ett redskap för sina önskningar, hvarjämte han
vunnit förbindelser inom det s. k. gammalfennomanska
partiet. Många tecken tydde redan på, att oppositionen
var försvagad, då det rysk-japanska krigets
utbrott i början af febr. 1904 och dess för Ryssland
ofördelaktiga gång framkallade en förändring. 16 juni
1904 fick Bobrikov i senatshuset i Helsingfors banesår
af E. Schauman. Mordet föranledde till en början en
ytterligare skärpning af polisöfvervakandet och nya
deporteringar. Men sedan äfven v. Plehve 28 juli i
Petersburg fallit offer för ett attentat, försvagades
reaktionens makt i F. liksom i Ryssland. Till
generalguvernör utnämndes furst I. Obolenskij,
som medgaf pressen någon yttrandefrihet. De finska
ständerna kallades att sammanträda till lagtima
landtdag i slutet af dec. 1904. Med anledning däraf
fingo förvisade och deporterade, som på grund af
själfskrifvenhet eller val hade rätt till plats vid
landtdagen, återvända, hvilket sedermera beviljades
äfven deras olycksbroder. Vid landtdagsvalen förenade
sig det svenska och det ungfinska partiet till ett
"konstitutionellt" parti, som vann afgjord seger
öfver det gammalfennomanska partiet. Landtdagens
hållning bestämdes därigenom. Ständerna affattade
en underd. petition "beträffande åtgärder för den
lagliga ordningens återställande i landet", i hvilken
de lagliga förhållandenas återupprättande energiskt
påyrkades, men vägrade att till behandling upptaga
frågor, som icke egde samband därmed. Något svar
hade icke erhållits, då landtdagen 15 april 1905
afslutades. Värnpliktsstadgans af 1901 tillämpning
inställdes tills vidare. T landtdagens sista timme
behandlades en regeringsproposition om ett årligt
bidrag af 10 mill. mark, som af finska statsverket
åren 1905–07 skulle erläggas till ryska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
