Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finska språket - Finska vetenskapssociteten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1906, i "Journal de la Société Finno-ougrienne",
XXIII, 1.) – Senare än det äldsta germanska börjar
det slaviska inflytandet, som sedan fått en så
stor betydelse för de i Ryssland talade finska
dialekterna. De äldsta slaviska lånorden äro
några århundraden yngre än de äldsta skrifna ryska
minnesmärkena. Några ex.: suntio, sontio, kyrkvaktare,
ry. sud’a, domare; kuontalo, totte = ry. kudel’ (båda
härstammande från äldre former med bevarad nasal);
turku, torg (äfven det finska namnet för staden Åbo)
= ry. torg (äldre tŭrgŭ), tappara, stridsyxa, =
ry. topor; af särskildt intresse äro några ord med
kyrklig betydelse: pakana, hedning, pappi, präst,
risti, kors, raamattu, bibel af de ryska pogan,
krest (tidigare krĭstŭ), gramota (J. J. Mikkola,
"Berührungen zwischen den westfinnischen
u. slavischen sprachen", Helsingf. 1894).
Af stor betydelse för finska språkets odling var utan
tvifvel dess urgamla användning i folkdiktningen,
hvars egendomliga form är åtminstone finskestnisk,
måhända betydligt äldre. Denna folkpoesi förblef
likväl oupptecknad och hade under långa tider
knappt något inflytande på litteraturen, hvars
innehåll nästan uteslutande var religiöst och hvars
språkform var starkt påverkad af svenskan. Det
sistnämnda språket var det officiella och i
synnerhet sedan stormaktstiden äfven de högre
klassernas talspråk. Finskan fortlefde såsom
allmogeklassens och efter reformationen äfven såsom
kyrkans språk. Intresset för finskan vaknade under
1700-talet (hos de s. k. fennofilerna),
men först efter skilsmässan från Sverige började
arbetet för språkets riktande, för dess renhet och
fasthet. Den finska rörelsen (se Fennomani), som till
sin innersta kärna var kulturell, men hvarmed äfven
en politisk rörelse med syfte att uppväcka den finska
befolkningen till nationellt och politiskt medvetande
förband sig, har burit en vacker frukt i det afseende,
att finska språket, på samma gång det småningom
blifvit det främsta språket för landets förvaltning,
tillika genom oförtrutet arbete utvecklats till ett
allsidigt kulturspråk.
Den första finska språkläran, af professorn vid Åbo
universitet, svensken Eskil Petræus (1649), var
affattad på latin och efter den latinska grammatikens
mönster. Efter denna är att märka Barthold Vhaels
förtjänstfulla "Grammatica fennica" (1733);
af senare språkläror de af R. v. Becker (1824),
G. Renvall (1840), G. E. Eurén (1846 och senare),
Fab. Collan (1847), A. Genetz (1881) och E. N. Setälä
(1898). För praktiskt bruk kan anbefallas "Finsk
ordböjningslära" af J. Sjöros (1889 och 1900). Finska
språkets satslära har framställts af v. Becker i
hans ofvan nämnda grammatik samt i skilda arbeten
af Yrjö-Koskinen (1860), A. G. Corander (1861),
A. V. Jahnsson (1871) och E. N. Setälä (1880 och
senare). En vidlyftigare framställning af finska
språkets byggnad under titeln "Suomen kielen rakennus"
påbörjades af A. Ahlqvist 1877. Den första ordbok,
där finska ingår, är en ordförteckning på fyra språk
(latin, svenska, tyska och finska) af E. Schroderus
(1637). Det första egentliga lexikonet, "Suomalaisen
sana-lugun coetus. Finsk ordaboks försök", en
finsk-latinsk-svensk ordbok af D. Juslenius, utkom
1745. Af senare ordböcker äro de viktigaste Renvalls
förtjänstfulla finsk-latinsk-tyska "Lexicon linguæ
fennicæ" (1826) och Lönnrots stora finsk-svenska
(1886–80) med tilläggshäfte af
Kallio (1886). Ett tämligen vidlyftigt svensk-finskt
lexikon påbörjades af J. A. Hahnsson samt fortsattes
af A. H. Kallio, H. Paasonen och K. Cannelin (1899);
den sistnämnde har utgifvit ett kortare svensk-finskt
lexikon samt en kortfattad finsk-svensk ordbok. Det
finnes äfven ordböcker från och till andra språk
(latin, tyska, franska, engelska, ryska, ungerska);
af dessa må anföras den finsk-tyska af Ervast (1888),
den finsk-franska af E. S. Yrjö-Koskinen (1900) och
den tysk-finska af B. F. Godenhjelm (1873), hvaraf
en ny, vidlyftig, fullständigt omarbetad uppl. till
hälften utkommit (1906). Ett stort ordboksarbete,
afsedt att omfatta det finska folkspråkets samt
det äldre och nuv. litteraturspråkets ordförråd,
är påbörjadt af Finska litteratursällskapet. –
Den första undersökningen af finska dialekter
utgafs af Porthan. Under nyare tid har en
mängd dialektundersökningar offentliggjorts i
Finska litteratursällskapets tidskrift "Suomi"
(sedan 1841 ha utkommit 65 bd); de nyaste motsvara
äfven höga anspråk i fonetiskt och språkhistoriskt
afseende. Ett år 1876 stiftadt sällskap Kotikielen
seura (Sällskapet för hemspråket) utgifver en
tidskrift "Virittäjä" (Tändaren), innehållande kortare
uppsatser om finska språket; 1871–74 redigerade
Ahlqvist en förtjänstfull tidskrift för finsk
språkvetenskap under titeln "Kieletär" (Språkets
genius). Angående den första språkvetenskapliga
litteraturen jfr för öfrigt Ahlqvist, "Bidrag till
finska språkforskningens historia före Porthan"
(1854), O. Donner, "Öfversikt af den finskugriska
språkforskningens historia" (1872), årsberättelserna
i "Journal de la Société Finno-ougrienne",
E. N. Setälä i "Finland i 19:de seklet";
bibliografier i tidskriften "Finnisch-ugrische
forschungen" (af E. N. Setälä och K. Krohn, sedan
1900).
E. N. S.
Finska vetenskapssocieteten, grundlagd
af vetenskapsmän i Helsingfors, erhöll 21 maj 1838
stadfästelse. Societeten består af tre sektioner,
den matematisk-fysiska, den naturalhistoriska
och den historisk-filologiska sektionen, hvarje
sektion (sedan 1904) med 20 ledamotsplatser. Till
ord. ledamöter inväljas män af vetenskaplig förtjänst,
i synnerhet sådana, som genom utgifna arbeten
på societetens arbetsfält gjort sig kända såsom
själfständiga forskare. Till hedersledamöter kunna
män, kända såsom vetenskapens idkare och gynnare,
inbjudas. Societetens ord. ledamöter utvälja bland sig
ordf. och vice ordf. Val af vice ordf. sker hvarje år
på societetens högtidsdag (29 april), och den valde
är året därefter själfskrifven ordf. Sekreteraren är
ständig och väljes bland ledamöterna. Societeten, som
åtnjuter ett statsunderstöd af 24,000 mark, utgifver
sedan 1842 "Acta Societatis scientiarum fennicæ"
(i 4:o), af hvilka 32 bd utkommit, "Öfversigt af
Finska vetenskapssocietetens förhandlingar" (48 bd,
1907) och "Bidrag till kännedom af Finlands natur
och folk" (64 bd, 1907). Därjämte har societeten
utgifvit "Bidrag till Finlands naturkännedom,
etnografi och statistik" (10 bd, 1857–65) samt några
fristående arbeten. Under societeten lyder Finlands
meteorologiska centralanstalt, som i särskilda serier
offentliggör sina observationer. Därjämte stå de
på Finland ankommande internationella hydrografiska
undersökningarna under societetens öfverinseende. Jfr
A. E. Arppe, "Finska vetenskapssocieteten
1838–1888. Dess organisation och verksamhet".
R. T-dt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
