- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
391-392

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Firan - Fircks, Theodor von - Firdafylke. Se Fjordene - Firdausi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Refidim, där Mose framkallade vatten ur klippan
och där amalekiterna blefvo slagna (2 Mos. 17: l-
13). Sedan 2:a årh. låg där staden Faran, biskopssäte
och medelpunkt för hela munk- och anakoretlifvet
på Sinai-halfön; genom konsiliet i Chalcedon (451)
fick staden ärkebiskop. Många ruiner af kyrkor och
kloster. Vid F., men i synnerhet n. v. därom, i Wadi
el-mukattab, finnas de s. k. sinaitiska inskrifterna
från 1:a till 6:e årh. e. Kr., groft inristade figurer
af människor, djur och bokstäfver på klippväggarna,
hvilka enligt J. Euting ("Sinaitische inschriften",
1891) härröra från kameldrifvare och köpmän, hvilka
under rasterna därstädes roat sig med att inrista dem.

Fircks, Theodor von, baron, rysk politisk
skriftställare (pseud. Schedo Ferroti), f. 1812
i Kurland, d. 1872 i Dresden. Efter längre
verksamhet i rysk statstjänst (i väg- och
vattenbyggnadsdepartementet) egnade han sig åt
publicistiskt författarskap, särskildt såsom
medarbetare i "Augsburger allgemeine zeitung"
och i "Nord" i Bruxelles. Han skildrade ryska
samhällsförhållanden ur moderat-konservativ
synpunkt, polemiserade med Katkov i den polska
frågan och med Alex. Herzen. Hans viktigaste
arbeten äro La libération des paysans (4
uppl. 1857-61), Principes du gouvernement et leur
conséquences
(1857), Malversations et remèdes (1859),
La noblesse (s. å.), Le militaire (1860) och Les serfs
non encore libérés
(1861), samlade under gemensam
titel Études sur 1’avenir de la Russie, vidare Que
fera-t-on de la Pologne?
(1864), Le nihilisme en
Russie
(1867) och Le patrimoine du peuple (1868).
A-d J.

Firdafylke. Se Fjordene.

Firdausi (pers., "den paradisiske"), mindre riktigt
Firdusi eller Ferdusi, pseudonym för Abu-1-Kasim
(somliga tillägga Mansur, andra Ahmed eller
Hasan), Persiens berömdaste episke skald. Han
föddes antagligen 935 eller 936 (dödsåret, ej
säkert kändt, är enligt somliga 1020 eller 1021,
enl. andra 1025 eller 1026), men med säkerhet i
Tus uti Chorasan, där han lefde i anspråkslösa
förhållanden såsom innehafvare af en mindre
landtegendom. Det verk, som gjort hans namn så
berömdt i världslitteraturens historia, är den
stora episka dikten Schahname("Konungaboken"),som
i ung. 60,000 dubbelverser innehåller en skildring
af de persiske konungarnas bragder ifrån äldsta
tider till den sasanidiska dynastiens undergång (642
e. Kr.). Materialet till detta oerhördt omfattande
arbete hämtades från de gamla eranska folksagorna,
hvilka redan förut blifvit öfversatta från pehlevi
(medelpersiska) till nypersisk prosa. Den förste,
som grep sig an med en poetisk bearbetning häraf,
var den berömde skalden Dakiki (se denne),
och då denne plötsligt afled efter att ha fullbordat
ung. 1,000 verser, beslöt F. att fortsätta arbetet
och införlifvade den del, som Dakiki redan utarbetat,
med sitt eget verk, ehuru han uttalade sig tämligen
ofördelaktigt om sin föregångare. Efter åtskilliga
års arbete förelåg ett afslutadt helt, som F. 999
öfverlämnade till en samanidisk storman, Ahmed bin
Muhammed i Chanlandjan i närheten af Isfahan. Elfva år
senare var hela dikten färdig, och F. hade då enligt
egen uppgift användt trettiofem år på sitt verk. I
den form, i hvilken "Schahname" nu föreligger, är
den tillegnad sultan Mahmud bin Sabuktigin i Gazna,
som på flera ställen, i synnerhet i inledningen,
prisas som en mäktig och ädel furste. Enligt den
vanliga uppgiften begaf sig F. själf till Gazna för
att öfverlämna sitt arbete åt Mahmud. Däremot är det
alldeles oriktigt, att han, såsom man förr antagit,
af denne fått något slags officiellt uppdrag att
fullfölja Dakikis påbörjade verk. Det enda historiska
häri torde vara, att F. icke erhöll den furstliga
belöning han väntat och med anledning häraf hämnades
på sultanen genom en bitter satir, i hvilken han
i bitande ordalag hånade uppkomlingen för dennes
låga sinnelag och lumpna girighet. Af traditionen
har denna händelse utsmyckats med hvarjehanda
fantastiska tillsatser. Satiren har blifvit bevarad
till våra dagar, men om legendens öfriga detaljer
verkligen ega någon historisk grund, är ej lätt att
afgöra. Så mycket är emellertid säkert, att F. för
en tid tog sin tillflykt till bujiden Beha ed-daula
eller snarare hans son Sultan ed-daula, där Mahmud
ej kunde nå honom, och att han till sist återvände
till sin fädernestad Tus och stannade där till sin
död. F:s graf är belägen utanför stadens område. Detta
förklarar traditionen så, att skalden, som gjort till
sin uppgift att förhärliga den förmuhammedanska tidens
hjältar, af det fanatiska prästerskapet beskylldes
för kätteri och därför ej ansågs värdig att hvila på
de rättrogne muhammedanernas gemensamma kyrkogård.

"Schahname" börjar med de förste sagokonungarna,
som under ständiga strider med Ahriman lade grunden
till den äldsta kulturen på jorden. Därefter
skildras den gyllene tidsåldern under Djamscheds
500-åriga regering, den onde Dahhaks tusenåriga
skräckvälde och landets slutliga befrielse genom en
ättling af den gamla eranska konungasläkten. Sedan
börjar den oförsonliga kampen mellan Iran och
Turan, som gaf de eranske heroerna anledning att
utmärka sig genom hvarjehanda sagolika bedrifter,
och så småningom antager dikten en i någon mån
historisk karaktär. Efter Darab och Dara (Darius)
kommer Alexander, hvars historia stöder sig på
Pseudokallisthenes. Om arsaciderna har F. föga
att förtälja. Från och med Ardeschir I ansluter
sig "Schahname" i hufvudsak till historien, ehuru
framställningen äfven här är utsmyckad med hvarjehanda
romantiska tillsatser. Dikten slutar med den siste
sasanidkonungen Jezdegird III:s sorgliga död.

F. har utöfvat ett utomordentligt stort inflytande på
den persiska litteraturen, och hans verk har blifvit
förebilden för en hel mängd episka dikter af samma
art. Stilen är i allmänhet enkel och okonstlad och
språket ej på långt när uppblandadt med arabiska
lånord i samma grad som i de yngre skaldernas verk. De
till våra dagar bevarade handskrifterna af "Schahname"
äro synnerligen talrika. Många äro utomordentligt
elegant utförda och till stor del försedda med
bilder, som äfven i konsthistoriskt afseende äro
af stort intresse. De äldsta manuskripten härstamma
från 1200- och 1300-talen. Tyvärr ha afskrifvarna i
allmänhet handskats, tämligen vårdslöst med texten,
och redan i de äldsta handskrifterna förekomma många
oriktiga läsarter.

Utom "Schahname" har F. författat äfven några
lyriska stycken och ett romantiskt epos med titeln
Jusuf u Zalicha, hvari han behandlar Josefs historia
på grundvalen af framställningen i Koranens 12:e
kapitel. Uti inledningen till detta arbete uttalar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:03:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free