- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
521-522

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flacourt, Etienne de - Flacourtia - Flacourtiaceæ - Fladdermakien, zool. Se Galeopethecus - Fladdermina - Fladdermöss, zool. En af åtskilliga författare använd form i st. f. flädermöss (se d. o.) - Fladeby, gård. Se Öieren - Fladstrand, fiskeläge och fäste. Se Fredrikshavn - Flæmingialand, fornnordiskt namn på Belgien. Jfr Flamländare - Flæmingiar. Se Flamländare - Flagellanter, Gisslare - Flagellata, Flagellater - Flagellum - Flageolett - Flageolett 1. Liten pipa - Flageolett 2. Ett orgelregister - Flageolett 3. Flageolett-ton (se d. o.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


la grande île de Madagascar
(1658). Dessutom skref
han en katekes på malagassiska (1657) och ett
lexikon, Dictionnaire de la langue de Madagascar
(1658). Litt.: Malotet, ”É. de F.” (1898).
(E. A–t.)

Flacourtia [-kōrtsia], Juss., bot., växtsläkte af
fam. Flacourtiaceæ med omkr. 15 träd eller buskar
i Asiens och Afrikas tropiska trakter. Blommorna äro
små, frukten är en bärlik stenfrukt. För de välsmakande,
plommon- eller körsbärsstora frukterna odlas
F. Ramontchi, batokoplommon l.
maronplommon, flerstädes i varma länder, särskildt i
hela Syd-Asien, F. Jangomas och F. Rukam. Det
hårda och fasta virket användes till byggnadsändamål,
de rabarbersmakande bladen användas på Java
som magstärkande medicin.
G. L–m.

Flacourtiaceæ [-kōrtsiāsee], bot., växtfamilj af
serien Parietales, besläktad med violacéerna och ännu
mera med turneracéerna. De omkr. 500 arterna äro
alla träd eller buskar med i två rader ställda strödda,
läderartade, hela blad, ofta små, regelbundna och
vanligen tvåkönade blommor och kapsel eller bärlik
frukt. Flacourtiacéerna förekomma nästan uteslutande
i tropikerna; ingen art finnes i Europa eller
Nord-Amerika. Familjens nytta är ej stor. De
syrliga bären af Flacourtia- och Doryalis-arter äro
välsmakande, de oljerika fröna af Pangium edule
ätas. Flera arter lämna ett godt virke; af Azara
microphylla
i Chile erhålles t. ex. det mycket fasta
chinchinträet. Många arter ha i hemlandet
medicinsk användning. Fettet i fröna användes ofta
som brännolja eller på annat sätt. Se vidare
Doryalis, Flacourtia, Gynocardia och
Pangium.
G. L–m.

Fladdermakien, zool. Se Galeopithecus.

Fladdermina, Fugasse, befästningsk., en
landmina, som anlägges såsom stormhinder framför en
befästning och göres antingen själftändande (trampmina)
eller med tändledning (stubin eller elektrisk).
Jfr Fältmina och Mina.
L. W:son M.

Fladdermöss, zool., en af åtskilliga författare
använd form i st. f. flädermöss (se d. o.).

Fladeby, gård. Se Öieren.

Fladstrand, fiskeläge och fäste. Se Frederikshavn.

Flæmingialand, fornnordiskt namn på Belgien.
Jfr Flamländare.

Flæmingiar. Se Flamländare.

Flagellanter (af lat. flagellare, gissla),
Gisslare, kallades medlemmarna af vissa medeltida
brödraskap, som trodde sig genom kroppens
gisslande kunna förvärfva syndaförlåtelse. Sådana
rörelser uppstodo sporadiskt under tider af nöd. Största
utbredning togo flagellanterna efter digerdödens
härjningar vid midten af 14:e årh. De uppträdde
då i formliga processioner och framkallade mycken
förargelse samt fördömdes af flera påfvar, bl. a.
Klemens VII (1378–94).

Flagellata, Flagellater, bot., zool, en
afdelnig af de encelliga, mikroskopiska, ensamma
eller kolonibildande, organismerna, intagande en
mellanställning mellan växter och djur. Cellkroppen,
som har bestämd form, begränsas utåt endast af ett
plasmatiskt hudskikt eller af en fast plasmamembran
(periplast) och är i aktivt stadium försedd med ett
eller flera flimmerhår (flagellum, däraf afdelningens
namn). Hos de kolonibildande choanoflagellaterna
(af grek. choanos, gjutform) är
periplasten förlängd till en trattlik
bildning. Fortplantningen sker vanligen genom
längsdelning; könlig förökning är endast i
ett fåtal fall iakttagen. Hvilceller (cyster)
förekomma antagligen hos alla eller de flesta
formerna. Näringsupptagandet sker på animalisk,
saprofytisk, parasitisk eller holofytisk
väg. Flagellaterna visa släktskap med algerna,
särskildt med volvocacéerna, med monadinéerna bland
mycetozoerna och med ciliaterna och heliozoerna bland
protozoerna; från flagellaterna kunna öfriga växter
och djur härledas.

Nästan i hvarje vattensamling träffas
flagellater. Mycket anliga äro de äfven på
fuktig jord, och många af dem äro parasiter
eller kommensaler hos djur. Synnerligen talrika
äro flagellater i vatten med ruttnande ämnen. Med
undantag af de parasitiska formerna äro åtminstone
de flesta kosmopoliter. Alltefter förekomsten eller
saknaden af munöppning, kromatoforer och stärkelse,
efter periplastens beskaffenhet, flimmerhårens
anordning o. s. v. indelas flagellaterna i ett
flertal underafdelningar och familjer. Bland viktigare
former kunna följande omnämnas. I förorenadt vatten
förekomma ofta Oicomonas termo (fig. l å följ. sida),
arter af Monas, Bodo (fig. 2) m. fl.; kännedomen
om dessa är viktig för bedömandet af ett vattens
godhet. Euglena viridis (fig. 3) färgar ofta små
vattensamlingar i närheten af ladugårdar gröna;
en annan art, E. sanguinea, åstadkommer en blodröd
färgning af vattnet. Flera chrysomonadinéer äro
viktiga planktonformer, t. ex. Dinobryon (fig. 4)
och Phæocystis (fig. 5). Närbesläktade med
chrysomonadinéerna och liksom dessa utmärkta af
gulbruna kromatoforer äro de i hafvet som plankton
förekommande silicoflagellaterna, karakteriserade af
sirligt kiselskelett (fig. 6), och kockolitoforiderna
(fig. 7) med skelett af kalkplattor (kockoliter;
se Krita). Många bland protomastiginéerna och
distomatinéerna, hvilka grupper sakna kromatoforer,
äro parasiter hos människor eller djur, såsom
Costia necatrix (fig. 8), som förorsakar förhärjande
epidemier bland unga foreller, Costiopsis Nitschei
(fig. 9) på guldfiskar, Tetramitus hominis i
människans tarm, Trichomonas vaginans (fig. 10)
i vagina och urinröret hos människan, Megastoma
entericum
(fig. 11) i människans och djurs tunntarm
samt de fördärfligaste af alla, Trypanosoma-arterna,
som äro orsaken till mycket farliga sjukdomar
hos människor och husdjur, t. ex. sömnsjukan,
surrasjukdomen m. fl. Se vidare Chrysomonadineæ
och Trypanosoma. G. L-m.

Flagellum (lat., eg. piska, gissel), zool., bot.,
flimmerhår. Se Cilier och Flagellata.

Flageolett [flajåle’t], fr. flageolet (diminut. af
fnfr. flajol, flöjt; it. flautino, eng. fife),
mus. 1. Liten pipa af buxbom, elfenben eller
ebenholts, med 6-7 tonhål och näbbformigt munstycke
samt omkr. två oktavers omfång och samma tonläare
som piccolaflöjten (l oktav högre än vanliga
flöjten). Flageoletten var i bruk redan under
1500-talet, men begagnas nu endast som
folkinstrument, mest i Holland, Schwarzwald och Schweiz
vid dressyr af fåglar. I förbättrad form konstruerades
flageoletten af Bainbridge i London 1802 och
inrättades för harmonimusik i likhet med flöjten,
men nyttjas för detta ändamål endast i Frankrike,
Belgien och England. - 2. Ett orgelregister
om 0,2-0,6 m. - 3. Flageolett-ton (se d. o.).
A. L.*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:27:43 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free