- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
549-550

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flatö. 1. En ung. midt i Breidifjorden - Flatö 2. En ö vida större äm F.1 - Flatöboken - Flau - Flaubert, Gustave

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

litteraturhistorien, genom den där funna
Flatöboken (se d. o.).

2. En ö vida större än F. 1 i Skjålfandi-viken på
norra Island.

Flatöboken kallas en mycket omfångsrik isländsk
handskrift, fordom tillhörig en ansedd isländsk
bondesläkt på Flatö, vid Islands västkust, och nu
förvarad i Köpenhamns kungl. bibliotek, dit den
öfversändes 1656 af den isländske biskopen Brynjólfur
Sveinsson. Den är skrifven af två präster för en
isländsk stormans räkning 1387-94 och (ett senare
inskott) i slutet af 1400-talet samt innehåller
hufvudsakligen Olof Tryggvessons, Olof den heliges,
Sverres och Håkan den gamles sagor, annaler m. m.,
hvartill sedan fogats Magnus den godes och Harald
Hårdrådes sagor. Alla dessa framställas i synnerligen
utförlig form, och i konungasagorna inflickas dessutom
många andra berättelser (s. k. þættir), som angå
icke blott Norges historia, utan handla äfven om
Island, Orkheyöarna, Färöarna o. s. v. Innehållet
är således rikhaltigt, men saknar öfverskådlighet
och är icke konstnärligt ordnadt. Flatöboken utgafs
af C. K. Unger och G. Vigfusson i 3 bd 1860-68. Se
vidare "Katalog över de oldnord.-isl. håndskrifter
i det store K. bibliothek", utg. af Kommissionen
for det Arnamagnæanske legat, sid. 10 ff.
Th. W. (Ad. N-n.)

Flau, ty., kraftlös, vanmäktig,
matt. - Hand. En handelsvara säges vara flau, då
den röner föga eller ingen efterfrågan och visar
benägenhet att falla i pris, likaså en marknad,
då inga eller obetydliga affärer göras.

illustration placeholder

Flaubert [flåbår], Gustave, fransk
romanförfattare, f. 12 dec. 1821 i Rouen, d. 8 maj
1880 på sitt landställe i Croisset strax utanför
Rouen. F. var son af en ansedd och förmögen läkare,
öfverkirurgen vid sjukhuset i Rouen; hans moder
tillhörde en gammal normandisk familj. 18 år gammal
kom han till Paris för att studera juridik, men han
intresserade sig endast för litteraturen. Han svärmade
vid denna tid för romantiken, för Byron och Hugo,
för Chateaubriand och Gautier. 1840 företog han
en resa till Pyrenéerna och Corsica i sällskap med
Maxime Du Camp, med hvilken han gjort bekantskap i
Paris. Hans ungdomsvänner voro eljest icke många,
men de voro förenade genom samma lågande kärlek för
litteraturen: Ernest Chevalier, Louis Bouilhet och
Alfred Le Poitevin (död redan 1848). Då hans fader och
den högt älskade systern Caroline 1846 voro döda och
modern kände sig ensam, flyttade han s. å. tillbaka
till Rouen och slog sig ned på ett familjen tillhörigt
landställe i Croisset. Där vistades han sedan i 34
år till sin död, nästan uteslutande sysselsatt med
studier och nedskrifvandet af sina romaner. Hans
oberoende ställning tillät honom att obetingadt följa
sin egen smak. Hans ensamma studielif afbröts endast
af en resa till Bretagne 1846 och till Orienten 1849 i
sällskap med Maxime Du Camp. Från och med 1846 egnade
han sig helt och uteslutande åt litteraturen. Han
skref icke många böcker, men de han skrifvit äro
så mycket mera omsorgsfullt genomarbetade och
betydelsefulla. Han är en af grundläggarna af den
nya realistiska skolan, naturalismen, som omkr. 1850
uppstod i Frankrike i reaktion mot den föregående
romantiken. Det, som utmärkte F. och denna skola, var,
att den i anslutning till de nya naturvetenskapliga
åsikterna och den positivistiska filosofien sökte
i sina skildringar komma verkligheten närmare än
förut. Detta skedde framför allt genom observationen,
i det att författaren skildrade endast hvad han själf
direkt eller indirekt iakttagit och studerat. I
detta tillvägagående, som var lånadt från de
experimentella vetenskaperna, låg en reaktion
mot romantikens lika ensidiga betonande af endast
fantasien såsom diktningens källa. Man bemödade
sig om ett rent opersonligt framställningssätt
såsom mera vetenskapligt. F., som i fragment
från ungdomstiden gärna anslår en lyrisk patetisk
ton, predikade under sina senare år alltid denna
opersonlighet i framställningssättet såsom det
högsta i litteraturen. I sin diktning är emellertid
F. långt ifrån så ensidig som i sina teorier; det
är tvärtom två strömningar, som flyta samman i hans
skriftställarskap. Å ena sidan utgår han från den
romantiska skolan, och särskildt har Chateaubriand
öfvat starkt inflytande på honom; å andra sidan
har han lärt af tidens store realist, Balzac. Denna
dubbelhet präglar hela hans skriftställarskap, och
man återfinner den äfven i de enskilda arbetena, som
alla innesluta både ett starkt realistiskt och ett
romantiskt element. I grund och botten är han kanske
mera romantiker än realist, fast han obestridligen
skapat en ny form för den senare riktningen. Detta
skedde redan genom hans första roman Madame Bovary,
som utkom i "Revue de Paris" hösten 1856 ("Madame
Bovary", 1883). Boken väckte uppmärksamhet, kanske
icke minst på grund af den process för osedligt
skrifsätt, som följde i februari nästa år, men
i hvilken F. frikändes. Kritiken emottog arbetet
tämligen surmulet, få insågo dess betydelse, och det
var betecknande för tiden, att Feydeaus långt svagare
arbete "Fanny", som uppkommit under inflytande af F:s
roman, fördunklade densamma. Man fann författarens
obarmhärtiga blottande af en liten landsortsfrus
erotiska förvillelser poesilöst. Numera betraktas
däremot denna roman som en af århundradets yppersta,
och man beundrar såväl analysens skärpa som stilens
mästerskap. 1857-61 var F. sysselsatt med arbetet
på sin följande roman, Salammbô (sv. öfv. 1885),
som gaf en historisk skildring från det nästan
okända Kartago. Den utkom 1862. F. hade för att
skrifva denna roman förberedt sig genom mångåriga
forskningar i Kartagos forntid. "Salammbô" är också
ett mycket märkligt arbete, som inleder en ny fas i
den historiska romanens utveckling. Hittills hade
författare af historiska romaner vid skildrandet
af en förgången tids kultur insatt sin egen
samtids människor, endast lätt kostymerade i
historisk dräkt. Man ansåg sig på detta sätt göra
skildringen mera "allmänmänsklig" och njutbar för
samtiden. F. sökte däremot liksom historikern
uteslutande efter det typiska: han framställde
människor så kartaginiensiska till uppfattning och
känslor, som det var honom möjligt utan att taga
hänsyn till hvad intryck de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:34:19 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free