Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Florens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
släkterna Buondelmonti och Donati, på den
ghibellinska (kejserliga) släkterna Uberti, Amidei,
Caponsacchi m. fl. De förmögne borgarna (popolo grasso)
stodo i allmänhet på den kyrkliga sidan, som äfven
bland det lägre folket (popolani) räknade många
anhängare. Stadens ledande myndigheter utgjordes
på 1100-talet af (troligen 12) konsuler, hvarjämte
1193 som högste ämbetsman första gången nämnes
en podestà; detta ämbete blef snart mycket
inflytelserikt, och till dess innehafvare utsågs vanligen
en icke-florentinsk adelsman. En genomgripande
författningsreform egde rum i samband med
striderna mellan guelfer och ghibelliner i F. 1247-50.
Kejsar Fredrik II:s vänner under familjen
Ubertis ledning ryckte med hjälp af tyska trupper
till sig makten, och guelfernas ledare måste gå i
landsflykt (febr. 1249). Samtidigt med de kejserliges
stora motgångar året därpå och kort före
kejsarens död återtogo guelferna makten i F. samt
insatte till motvikt mot podestàn en folkhöfding,
capitano del popolo, hvarjämte som centralmyndighet
upprättades en församling af 12 ”folkets
äldste” (anziani del popolo). Denna F:s ”första
folkliga styrelse” (primo popolo), som sedermera
af stadens historieskrifvare högt prisades, varade
blott 10 år, i det att ghibellinerna med hjälp af
F:s arffiende Siena efter slaget vid Montaperti
(1260) återtogo väldet i staden och ändrade dess
författning i aristokratisk riktning. Efter slaget vid
Benevento 1266 bröts emellertid ghibellinernas makt
i hela Italien, och i F. underlättades guelfernas
seger af handtverksbefolkningens och skrånas i
jämbredd med industriens utveckling växande styrka.
Den dualistiska författningen med podestà och
folkhöfding, hvardera omgifven af två råd, återinfördes,
och åt skrånas föreståndare inrymdes ganska stort
inflytande. Karl af Anjou utsågs till F:s
beskyddare, men på 1270-talet upphörde småningom
hans inflytande i F., sedan han brutit med påfven
Nikolaus III. Bland guelferna utbröto inre strider
mellan familjegrupperna Adimari och Donati, och
1280 kom det till allmän försoning och uppgörelse
genom den af påfven ditsände legaten, kardinal
Latino de Frangipani. Freden blef af kort varaktighet,
nya författningsändringar följde, och från 1282
utöfvades den verkliga styrelsemakten i F. af skrånas
för två månader valda priorer, 6 till antalet. Med
inskränkt myndighet bibehöllos såväl podestà som
folkhöfding, den förre som domare i brottmål, den
senare med väsentligen finansiell befogenhet. De
6 priorernas ämbetsmyndighet upphörde helt först
1532, och i F. blef från 13:e årh:s slut med adelns
undanskjutande den kapitalistiska bourgeoisien
rådande; äfven adelsmännen måste inträda i något af
de mäktiga skråna (arti). Staden gick nu raskt
framåt i välstånd och stadgade sin hegemoni i hela
Toscana, men efter de yttre fiendernas kufvande
uppflammade ånyo de inre striderna. Om dessa strider
mellan ”de hvite” (bianchi) och ”de svarte”
(neri) – som partierna troligen under påverkan af
en motsats mellan två så benämnda partier i Pistoja
började kallas – se vidare Dante, sp. 1367. I
spetsen för det förra partiet stod Vieri de Cerchi
och hans släkt, det senare leddes af Corso
Donati. Till ”bianchi” hörde vidare bl. a.
familjerna Adimari och Cavalcanti samt skalden Dante
Alighieri, till ”neri” släkterna Pazzi och Buondelmonti.
Släkthat och personliga motsatser snarare än
några tydliga politiska grundsatser behärskade dessa
bittra strider, hvilka drefvo många af F:s ädlaste
söner - bland dem Dante 1302 - i ständig landsflykt
och till sist, sedan kejsar Henrik VII aflidit (1313)
och därmed intervention från kejsarmakten ej mer var
att påräkna, resulterade i fullständig seger för
de i allmänhet guelfiskt sinnade "neri". De rika
köpmanssläkterna - Aldobrandini, Mancini, Ricci,
Strozzi m. fl. - styrde nu staden i guelfisk anda och
utöfvade tidvis godtyckligt förtryck mot alla, som
misstänktes för kejserliga sympatier. Med stöd från
Frankrike lyckades Gautier de Brienne, hertig af Aten,
1342 som "konservator och protektor" tillskansa sig
ett slags diktatur på lifstid, men han störtades redan
1343, och därefter företogos nya författningsändringar
i demokratisk riktning. Svarta dödens härjningar
i F. (1348), skildrade af Boccaccio, tillfogade
stadens välstånd ett svårt slag, och till dess
efterverkningar hörde där liksom på många andra
ställen stark jäsning bland de socialt lägst stående
samhällsklasserna. Det sociala missnöjet tog sig
omsider 1378 uttryck i en resning af det lägre folket
under ledning af ullkardaren Michele di
Lando. En ny resning s. å., som utbröt, enär de vidtagna
författningsreformerna ej tillfredsställde hopen,
undertrycktes af Lando, hvilken styrde staden som
gonfaloniere och stödde sig på de lägre skråna. Redan
1382 undanträngdes emellertid dessa af de högre skråna
och aristokraterna; "popolo grasso" återtog sin makt,
och Lando förvisades från staden.
Köpmansaristokratien
hade än en gång segrat, men F. mognade under dessa
strider alltmer för envåldsstyrelsen. Mot det gamla
guelfiska fåmannaväldet började med det lägre folkets
hjälp huset Medici förskaffa sig allt större
inflytande. Genom kloka beskattningsreformer hade
redan bankiren Giovanni de’ Medici (d. 1429) för sin
släkt förvärfvat det lägre folkets ynnest, och hans
son, Cosimo de’ Medici (d. 1464), en smidig politiker
och frikostig gynnare af litteratur och konst, blef
omkr. 1434 faktiskt enrådande, ehuru de republikanska
formerna bibehöllos. Om F:s historia under den
s. k. mediceiska tidsåldern se närmare
Medici. Cosimo efterträddes af sonen Piero (1464 -69),
och under dennes son Lorenzo de’ Medici (1469-92),
kallad il magnifico ("den praktälskande"), inföll
F:s i konstnärligt och litterärt hänseende mest
lysande tid. Ett med påfligt understöd företaget
försök att krossa Mediceernas makt, den s. k. Pazziska
sammansvärjningen, misslyckades fullständigt, sedan
dock Lorenzos broder Giuliano 1478 fallit offer
för lönnmördare, hvilka i själfva katedralen midt
under gudstjänsten öfverföllo de båda bröderna. Den i
sammansvärjningen invecklade ärkebiskop Salviati blef
afrättad, och detta föranledde påfven Sixtus IV att
mot F. bilda en farlig liga, hvars anfall Lorenzo dock
1480 lyckades afvärja genom en förmånlig fred, efter
hvilken hans envåldsmakt, nominellt utöfvad af ett
nybildadt råd på 70 medlemmar, syntes fastare rotad än
någonsin. Stadens handelsställning började vid denna
tid rubbas genom de västerländska nationalstaternas
raska ekonomiska uppsving, och yppigheten ledde till
nedgång äfven på moralens område. Reaktionen mot det
öfverhandtagande sedefördärfvet och öfver hufvud
mot världsligheten kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
