Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folksagor - Folkskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn; de göra sålunda ett visst anspråk på
sanningsenlighet, medan däremot sagorna (ty. die
märchen) alltid af folket själft, åtminstone
i Europa, betraktats såsom rena dikter, rika på
osannolika och underbara händelser. Ordet äfventyr
(det romanska adventura, tilldragelse, berättelse om
en tilldragelse) i betydelsen saga förekommer redan i
12:e årh. i Tyskland (abenteuer), jämte mähre, och har
vunnit fullt inträde i danskan (eventyr), men icke,
ehuru det användes i t. ex. "Flores och Blanzeflor",
blifvit rätt hemmastadt i svenskan. Sagor (äfventyr)
heta vidare it. conti, fr. fabliaux l. contes
populaires, eng. tales, fairy-tales, nursery-tales.
Äfven med afseende på sättet för uppteckningen voro
bröderna Grimm banbrytare. Ingen hade före dem
uppställt som högsta grundsats, att folkets eget
sätt att berätta vore vardt all uppmärksamhet och att
detta sätt borde troget återgifvas, utan godtyckliga
utsmyckningar. De berättade så nära som möjligt på
folkets sätt; enskildheter torde härröra från dem,
men allt egendomligt iakttogo de, intet väsentligt i
innehållet, ingen omständighet, intet drag utplånades
eller förskönades af dem, liksom de icke tillade
något för saken främmande.
Sedliga, t. o. m. kristligt sedliga, motiv äro
icke främmande för sagorna. Kärlek och ödmjukhet
förhärligas, ondska och öfvermod straffas. Otidiga
önskningar komma på skam. En hel klass af sagohjältar
är hjälpsam mot människor och djur, full af skonsamhet
och medlidande; den enfaldige, med ett godt hjärta,
öfvervinner den listige och världskloke. Jämte dessa
finnas sådana, i hvilka den förslagne och smidige
vinner öfver den otympliga styrkan. Så förhåller
det sig ock med det slags karaktärer, som påminna
om den forne landsknektens typ, såsom broder
Lustig, hvilken obesväradt lurar Sankt Per och
skrämmer fan, så att han icke törs släppa in honom
i helvetet. Storskrytaren, våpet ("dumma pojken"),
den late äro gängse typer, öfver hufvud är allt, till
och med det omöjliga och lögnlika, tillåtligt för den,
som har inre enhet och handlar följdriktigt. Äfven
liflösa ting få tala och bära sig åt som människor,
blott de icke falla ur rollen.
Sagornas ursprung döljer sig i en urtid, som troligen
är oåtkomlig för forskningen. Hypoteserna ha växlat,
men ingen kan göra anspråk på att ha lämnat den
enda riktiga förklaringen. Grimm ansåg, att sagorna
voro återstoder af de indoeuropeiska urfolkens
ursprungliga myter, som sålunda fortlefvat hos de
olika folken. Denna åsikt är fullständigt öfvergifven,
ty dels äro sagorna synnerligen spridda äfven hos
icke-indoeuropeiska folk, dels är man nu fullkomligt
viss på, att de ej i någon afsevärd grad kunna vara
förbleknade eller ombildade myter. Tysken Benfey
uppställde därefter den hypotesen, att sagornas
hemland var Indien, hvarifrån de alla vandrat till
andra länder, hvilket återigen motsäges af bl. a. det
förhållandet, att vi ha mycket äldre uppteckningar
från Egypten. Vidare ha engelsmännen E. B. Tylor
och A. Lang förfäktat den åsikten, att sagorna
själfständigt uppstått hos olika folk och att deras
likhet förklaras af psykologiska förhållanden: den
primitiva människans öfverallt likartade fantasi.
En fjärde ståndpunkt, "den geografiska", har intagits
af finnen K. Krohn, enligt hvilken alla folk
under alla tider haft sagor, hvarefter utbyte och
växelverkan skett. Forskningen måste tills vidare
rikta sig på att utforska enskilda sagors utbredning
och möjliga ursprung, såsom t. ex. skett i Folklore
societys sammelverk "Cinderella" (London 1893).
Näst bröderna Grimms samling böra nämnas de "Norske
folke-eventyr",med hvilka P. Chr. Asbjörnsen och
J. Moe uppträdt (1842; forts. 1844; sedan flera
förökade upplagor). Båda dessa utgifvare hade
hämtat sagorna från själfva folket, båda hade genom
umgänge med folket - Asbjörnsen under färder som
forstman - tillegnat sig dess sätt att berätta:
däraf en enkelhet i stil och en konstlös humor,
som sätta denna samling mycket högt. Asbjörnsens
berättarkonst framstod ännu mer i hans "Norske
huldre-eventyr og folkesagn" (1845; sedan flera nya
uppl.), hvilka utmärka sig genom en beundransvärd
trohet i naturskildringen och i framställningen af
de handlande personernas sätt att känna, handla och
tala. Genom denna trohet få alla skildringarna ett
stort etnografiskt värde. Asbjörnsens inflytelse
på den norska litteraturen, på Welhaven, Björnson
och Ibsen, har varit ofantligt, och äfven i den
norska konsten, den bildande och musiken (Grieg),
skönjas drag af den ande han kallade till lif. Flera
norska samlingar af sägner finnas också, bl. a. Fayes
"Norske sagn" (2:a uppl. 1844).
Med J. M. Thiele ("Danske folkesagn", 1818) fick
Danmark sin förste sagoförtäljare. Någonting
motsvarande bröderna Grimms och Asbjörnsens och
Moes samlingar egde det icke, förrän Sv. Grundtvig
utgaf sina "Danske folkeeventyr" (1876-78),
som dofta af äkta sagoromantik och i hvilka den
konstlösa, folkliga tonen i framställningen är
fullt bevarad. Den danska folksageuppteckningen,
såväl egentliga sagor som ock sägner, har sedermera
med utomordentlig framgång fortsatts, i synnerhet af
E. T. Kristensen, som utgifvit flera band i serien
"Jydske folkeminder" (1876-95) samt "Danske sagn" (6
bd, 1892-1901). Kristensens sagouppteckningar omfatta
i manuskript f. n. 2,200 särskilda nummer. Mot ingen
af dessa norska och danska samlingar har Sverige
något jämförligt att uppställa; ty Stephens’ och
Hyltén-Cavallius’ "Svenska folksagor och äfventyr"
(1844-49) äro alldeles vanställda af ett synnerligen
arkaiseradt språk och en uppstyltad stil. Bland senare
sagosamlingar märkas: Aug. Bondeson, "Halländska
folksagor" (1880), "Svenska folksagor" (1882) och
"Historiegubbar på Dal" (1886), N. G. Djurklou,
"Sagor och äfventyr, berättade på svenska landsmål"
(1883), E. Svensén, "Sagor från Emådalen" (i
"Svenska landsm." II: 7, 1882), E. Wigström,
"Sagor och äfventyr upptecknade i Skåne" (i
"Sv. landsm.", V:l, 1884), R. Steffen, "Svenska
sågböcker efter berättarnas egna uppteckningar",
I-II (1902; flera förberedas). De svenska sägnerna
ha icke blifvit sammanförda i någon samling; men
här och där i ortbeskrifningar och, till ej ringa
antal, i Dybecks "Runa" finnas sådana upptecknade.
B. B. (R. Stn.)
Folkskola (ty. volks- l. elementarschule, fr. école
primaire, eng. common school), läroanstalt, som
afser att åt landets uppväxande ungdom meddela
skolbildningens första grunder, s. k. primär
undervisning. Upprättandet af sådana skolor går i
Sverige tillbaka till slutet af 1500- och början af
1600-talet. Vid slutet af 1600-talet egde det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
