Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fontane, Theodor - Fontanell 1. Anat. - Fontanell 2. Kir. - Fontanellpapper - Fontanellsalva - Fontanes, Louis de - Fontanetum. Se Fontenoy - Fontange 1. Se Fontanges - Fontange 2. F. l. Fontang - Fontanges l. Fontange, Marie Angélique de Scorailles de Roussilhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bilda. Därtill komma ytterligare de själfbiografiska
Meine kinderjahre (1893) och Von zwanzig bis dreissig
(1898), reseintryckcn Von vor und nach der reise
(1894) samt Christian Friedrich Scherenberg und das
litterar. Berlin von 1840 bis 1860 (1885). Efter
hans död ha vidare utgifvits Causerien über
theatereindrücke (1904), Briefe (s. å.; 3:e
uppl. 1905) och Literarischer nachlass (1907).
Det säregna, så godt som exempellösa i F:s
litterära bana är, att hans ojämförligt mest
betydande alstring tillhör hans ålderdom. Hans
romaner bära på grund häraf en prägel af mognad
och lefnadsvishet samt en utomordentligt vid och
solid människokännedom. F. betraktas som den tyska
vitterhetens förste konsekvente realist. Liksom
Wilibald Alexis, under hvars påverkan hans första
verk stå, utgick han från Walter Scott och sträfvade
efter historisk karaktär och lokalfärg. Samtiden
tog emellertid snart hela hans intresse. Han var
framför allt karaktärstecknare, händelserna i
hans böcker afse framför allt att låta personerna
visa sig i olika förhållanden, och F:s egentliga
lust var att iaktta samt med trogen konst återge
det iakttagna. Hans områden voro dels de högre
klasserna i hans hembygd, dels adel och borgare i
Berlin, hvars klassiske tecknare han är. De smärre
berättelserna äro kriminalhistorier och syssla med
den äldre romanteknikens "intressanta ämnen"; de stora
romanerna äro socialpsykologiska och experimentella,
ha en rikedom på lefvande, individuella figurer,
men samla sig äfven till skildringar af hela
samhällsskikt. Trots en städse stark portion
af berlinsk ironi öfvervägde hos F. en varm
människokärlek, som yttrade sig i mildt förstående
analyser af felande och brottsliga. En staty af F.,
modellerad af M. Wiese, aftäcktes 1907 i Neu-Ruppin. -
Se E. Schmidt i "Deutsche rundschau", 1898,
R. M. Meyer i "Deutsche litt. des 19. jahrh." (2:a
uppl., 1900) samt Franz Servaes, "Th. F." (s. å.),
och J. Ettlinger, "Th. F." (i "Die literatur").
R-n B.
Fontanell (it. fontanella, dimin. af fontana,
brunn, källa; lat. fonticulus) 1. Anat., namn på
de rutformiga luckor, som finnas i hufvudskålens
takhvalf hos späda barn. De platta ben, som hos den
fullvuxna människan bilda hufvudskålens takhvalf,
utvecklas ur en fibrös massa på det sätt att däri på
vissa punkter uppstår benväf, hvilken utbreder sig åt
alla håll. Vid barnets födelse har denna benbildning
icke hunnit så långt, att de särskilda benskifvorna nå
hvarandra. Härigenom möjliggöres den formförändring
af fosterhufvudet, som är nödvändig för att detsamma
må kunna passera bäckenkanalen. Fontanellerna äro
sex till antalet. Den största (stora fontanellen) är
belägen å främre delen af hjässan, där hörnen af pann-
och hjässbenen mötas. Fontanellerna fyllas småningom
af ben, men på växlande tid hos olika individer;
vanligen i andra och tredje året. - 2. Kir., ett
litet, rundadt sår, som åstadkoms antingen medelst
snitt med en knif genom den i ett veck upplyfta huden
eller genom användning af en liten bit frätsten
(kalihydrat) af högst 3 mm. genomskärning eller
(dock mindre ändamålsenligt) genom en liten spansk
fluga. Då varbildning kommit i gång, underhöll man
densamma vanligast genom att i såret inlägga och
dagligen ombyta en ärta,
som kvarhölls med häftplåster. Om varbildningen
minskades, kunde den förökas genom att ärtan beströks
med fontanellsalfva (se d. o.). Oftast
anbragtes fontaneller å öfverarmarna, just i den
grunda fördjupning, som finnes vid delta-muskelns
fäste, men de upptogos äfven å lårens insida något
ofvan den inre lårbensknölen. Fontaneller nyttjades
förr såsom "afledande" medel vid nervsmärtor,
giktvärk o. s. v. Deras användning tillhör
numera helt och hållet historien. 1. G. v. D.*
2. O. T. S. (J. Å.)
Fontanelipapper (lat. charta ad fonticulos),
farm. med., beredde man enligt Ph. suec. ed. VII
genom att i vattenbad smälta tillsammans 20 delar
tjock terpentin, 40 dlr skirad talg, 60 dlr gult vax
och 120 dlr gult harts samt i den ännu varma massan
inmänga 5 dlr pulveriserad ättiksyrad kopparoxid
(renad, "kristalliserad spanskgröna"). Blandningen
silades, och med densamma indränktes blad af tunt,
starkt, hvitt papper ("postpapper"). Dylikt grönt
fontanellpapper begagnades förr såsom ett retande
medel å s. k. fontaneller. Bruket af fontaneller
och fontanellpreparat har numera alldeles upphört,
och fontanellpapperet är struket ur Sv. farmakopén.
O. T. S. (C. G. S.)
Fontanellsalfva (lat. unguentum ad fonticulos),
farm. med.t bereddes på så sätt, att man
digererade 80 delar silad spanskflugsalfva
(unguentum cantharidum colatum) med 4 dlr
spanskgröna (ærugo, acetas cupricus crudus), som
förut blifvit väl utrifven med olivolja. Sedan
spanskgrönan blifvit väl löst och inmängd i salfvan,
silades denna. Fontanellsalfvan hade intensivt
grön färg. Man nyttjade den på fontaneller och,
utblandad med basiliksalfva, till att förbinda
(under några få timmar) såren efter spanska flugor,
då de började läkas, men man likväl önskade ännu
längre vidmakthålla varafsöndringen från en sådan
"fluga". Behandlingsmetoden likasom preparatet
äro föråldrade och alldeles komna ur bruk.
O. T. S. (C. G. S.)
Fontanes [fåta’n], Louis de, markis, fransk statsman
och skald, f. 1757, d. 1821 som chef för Frankrikes
undervisningsväsen, ledamot af Institutet och senaten
m. m., prisade varmt Napoleon I och höll sig därefter
i ynnest hos Bourbonerna. F:s lyriska och didaktiska
skaldestycken samt tal äro mönster af korrekthet och
blomstrande pomp. Hans samlade arbeten utgåfvos af
Sainte-Beuve i 2 bd 1839.
Fontanetum. Se Fontenoy.
Fontange [fåtä’j], fr. 1. Se Fontanges. -
2. F. l. Fontang, en hög, terrassformigt
uppstigande fruntimmershårklädsel af band, spetsar
eller veckadt musslin o. s. v. Den började nyttjas i
Paris omkr. år 1670, men bestod då ännu endast af en
tämligen hög bandrosett framtill på håret, hvilket
var upprulladt i lockar. Denna prydnad växte hastigt
i höjd och var under 1600-talets sista årtionde
dubbelt högre än hufvudet (jfr Dräkt, sp. 937 och
pl. III: 8). Fontangen fortfor att vara modern i
nära femtio år, naturligtvis äfven i andra länder
än Frankrike. Uppfinningen af densamma tillskrifves
Ludvig XIV:s älskarinna hertiginnan af Fontanges.
Fontanges l. Fontange [fäta7J], Marie Angélique de
Scorailles de Roussilhe, hertiginna af F., en af
Ludvig XIV:s älskarinnor, f. 1661, d. 1681, blef vid
sjutton års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
