- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
927-928

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forthviken - Fortifiera - Fortifikation - Fortifikationen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Queensferry en dubbelspårig järnvägsbro (se
fig. till Brobyggnadskonst, sp. 211), ett
af de yppersta arbeten af nutida ingenjörskonst,
uppförd efter sir Benj. Bakers och sir John Fowlers
plan 1882–89 för en kostnad af omkr. 45 mill. kr.
och öppnad för trafik 4 mars 1890. Brons totala
längd, om de båda viadukterna vid dess ändar
inberäknas, utgör 2,528 m., men utom dessa 1,630 m.
De båda stora brospannen öfver hafsviken mäta hvardera
521,2 m. Den egentliga brokonstruktionen utom
viadukterna utgöres af tre s. k. kantilever- eller
häfstångsbalkar med en längd af 461,7 m. för de båda
yttre och 493,8 för den mellersta, som är byggd på
klippan Inch Garvie. Brobalkarna ha en längd af
207,26 m., så att för gallerverksspannen dem emellan
återstå endast 106,7 m.; de sistnämndas underkanter
ligga på 45,8 m. höjd öfver fjordens högvattensyta.
Balkens höjd är 109,7 m. vid stöden och 15,24 m.
på midten af spännvidden. De tre hufvudpelarna,
som uppbära kantileverbalken, utgöras hvardera af
en grupp af 4 runda pelare af 15,2 m. diameter,
grundlagda dels på klippbotten, dels medelst kassuner
på hård lerbotten. Kassunerna äro cylindriska,
uppåt något afsmalnande och försedda med dubbla
plåtväggar. Hela öfverbyggnaden är af martinstål.
Inalles åtgingo omkr. 54,000 t. stål, sammannitade
medelst 8 mill. nitar.
Wbg. (L. W:son M.)

Fortifiera (fr. fortifier), krigsv., med försvarsverk
omgifva, befästa en ort.

Fortifikation (fr. fortification, af lat. fortis, stark,
och facere, göra), befästningskonst; befästning.

Fortifikationen, krigsv., en militär ingenjörkår i
svenska armén med uppgift att bygga och underhålla
rikets såväl land- som kustbefästningar äfvensom
öfriga under Arméförvaltningen å Fortifikationsdepartementet
eller till Kustartilleriet hörande byggnader
m. m., att uppgöra planer och förslag till dylika
byggnadsverks nyuppförande, ombyggande eller
förstärkande, att under krig leda större befästnings- och
andra tekniska arbeten särskildt vid anfall och
försvar af större befästa orter, vid förbindelsers
anordnande och förstörande m. m. Slutligen ingår
det i Fortifikationens uppgift att lämna befäl till
ingenjörtrupperna samt att uppgöra planer och
förslag till dessas öfningar och materiel m. m.

Fortifikationsstaten leder sina egentliga anor från
1635. Redan dessförinnan funnos dock militäringenjörer,
i början mestadels utlänningar, anställda i
svensk tjänst såväl i fred som i fält under
benämningen "byggmästare" och i fält äfven
"lägermästare", "vallmästare" och "skansmästare" samt
från 1579 också "generalkvartermästare",
"generalkvartermästarlöjtnant" och "öfverstekvartermästare".
Mera framstående militärbyggmästare under
Gustaf I och hans söner voro Henrik v. Cölen,
Anders Larsson (Målare), Jacob Richter, Hans Mess de
Porte, Arend de Roy, Lodwich v. Hoffwen,
bröderna Paar, Willem Boy, Hans Fleming, Jakob v.
Stengelen, Peter Hertig, Arendt och Mauritz Asserij,
Johannes Baptista Bresselisij, Hans Stuart, Peter
Dionysius, Daniel Brandt, Peter Nicolaus de Kempe,
Hero Janss, Hans Nykyrkie, Robert Myr och Joan
Monickhouen. Bland de många af dem nyuppförda
eller ombyggda slotten och andra befästningarna
märkas Gripsholm, Uppsala, Vadstena, Örebro,
Jönköpings och Nyköpings slott, Vaxholm, Kalmar slott
och stad, Älfsborg, Gullberg, Göteborg å Hisingen,
Borkholm, Stäkeborg, Mörsills och Frösö skansar,
Viborg, Nyslott, Tavastehus, Åbo slott och Kajaneborg,
Keksholm, Narva, Jama och Nyen, Reval, Weissenstein
och Vask-Narva, Pernau, Fellin, Dorpat, Wolmar,
Marienburg och Salis, m. fl. Länge hade
militäringenjörerna och särskildt de hemma i landet, men
i allmänhet äfven de i fält tjänstgörande ej varit
sammanförda i något gemensamt kårförband, utan
vanligen anställts hvar för sig och ofta fullständigt
oberoende af hvarandra. Men 1612 inkom med
Monickhouen från Nederländerna ingenjör Andreas
Sersanders, hvilken 1613 återsändes dit "att antaga
conducteurs" och redan s. å. återkom med bl. a. 8
konduktörer. Då många flera militäringenjörer sedermera
ingingo i svensk tjänst, började Gustaf Adolf
bilda fältfortifikationsstater,
hvarjämte äfven fästningarna kunde förses med mera
stadigvarande fortifikationspersonal, hvilken emellertid
ännu ej ställdes under gemensam chef, något,
som Gustaf Adolf dock redan 1617 varit betänkt på,
utan fördes "till artollerie", under det att i spetsen
för fältfortifikationsstaterna sattes först fält- eller
öfverste kvartermästare och sedan generalkvartermästare,
bland hvilka böra nämnas Reinhold Taube,
Monickhouen, Robert Myr och Patrik Ruthwen
under ryska, Hans Fersen, Georg Schwengeln och
Georg Günther Kräill v. Bemebergh under polska
samt den sistnämnde, Frans de Traytorrens, Olof
Hansson Swartt m. fl. under tyska kriget. De under
Gustaf Adolfs tid inom riket verkande
militärbyggmästarna voro de förut omnämnde Fleming,
Brandt, Janss och Andreas Sersanders samt Anders
Gooson v. d. Maa, Paul v. Essen, Jost van Wierdt,
Johan v. Arendz, Johan Schultz, Hindrich Thome
m. fl., och resultaten häraf blefvo dels nya eller
förbättrade befästningar vid Jönköping, Kalmar,
Älfsborg, Gullberg, Göteborg, Nyslott, Viborg,
Keksholm, Nöteborg, Nyen, Narva, Reval, Pernau,
Riga, Kobron skans, Nymünde, Dorpat, Kokenhusen,
Evst skans m. fl., dels utstakandet af
städerna Falun, Kalmar, Göteborg och Jönköping,
m. m. Bland den mängd fästnings- och skansarbeten,
som af Gustaf Adolfs talrika fältfortifikationspersonal
utfördes, må erinras om Mitau, Birsen och
Bauske, Pillau, Braunsberg, Elbing, Marienburg,
Danziger haupt och Montauer spitz, Stralsund,
Peenemünde, Stettin, Demmin, Schwedt, Werben,
Mainz, Gustafsburg och Nürnberg.

Först 1631 fanns en generalkvartermästare hemma
i landet, nämligen Kräill v. Bemebergh, som då
ditsändts, men denne synes hvarken ha varit chef för
den vid artilleriet stående fortifikationspersonalen
eller haft ständigt inseende öfver rikets fasta
försvar. Det redan af Gustaf Adolf insedda stora
behofvet af en sådan chefsbefattning kvarstod emellertid,
och 1634 utnämndes därför den då till Sverige
återkomne Olof Hansson till generalkvartermästare
"öfver fortificationerne" samt med befäl
öfver den vid dessa anställda fortifikationspersonalen,
som då bestod af 2 ingenjörer, 4 konduktörer och 8
verkmästargesäller; men han utkommenderades
samtidigt till Preussen och Livland, hvarifrån han dock
återkom redan följande år, då han adlades med
namnet Örnehufwudh och fick förnyad beställning
att vara "general kvartermästare och öfver all
fortificationen", hvarjämte honom förlänades, "dock
under generalens öfver artillerie commando, magt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:34:19 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0508.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free