- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
1069-1070

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franciskanorden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riktningen hade öfverhand. Under den följande
ordensgeneralen, den berömde Bonaventura (1257-74),
kodifierades på ett kapitel i Narbonne 1260 ordens
konstitutioner.

Från midten af 1200-talet stå emot hvarandra en
konventualistisk riktning, som önskade ordens
omgestaltning efter de förändrade förhållandena,
och en spiritualistisk, som fasthöll vid Frans’
armodsideal. 1279 (bullan Exiit qui seminat)
sökte påfvestolen lösa frågan genom en kompromiss;
franciskanerna skulle ha nyttjanderätt till
jordiska egodelar, men eganderätten skulle
tillkomma påfven. Därmed var striden ej bilagd;
1294 bröto sig celestineremiterna ut ur orden,
och då deras kongregation 1302 upphäfdes, bildade
enskilda grupper nya föreningar (klareniner,
Narbonne-minoriter). Frågan drogs senare med en
af Ubertino de Casali 1305 författad skrift, "Arbor
vitæ crucifixæ", inför konsiliet i Vienne, och genom
konstitutionen Exivi de Paradiso 6 maj 1312 gjordes
ytterligare medgifvanden åt den strängrare riktningen,
utan att dock de mera ytterliggående (de s. k.
spiritualerna) tillfredsställdes. Slutligen
lyckades ordensgeneralen Mikael från Cesena med
påfven Johannes XXII:s hjälp (bullan Quorundam
exigit
) återställa den yttre enheten. Några år
senare uppstod emellertid en ny strid. Ordens
generalkapitel förklarade nämligen 1322, att det var
en oomkullrunkelig sanning, att Kristus och apostlarna
intet egt. Denna uppfattning fördömdes af påfvestolen
(bullan Cum inter nonnullos 12 nov. 1323). Häremot
protesterade många bland franciskanerna, några begafvo
sig till Ludvig af Bajern, bland dem den nyssnämnde
Mikael af Cesena och den berömde Occam, och med
deras bistånd uppsattes 1328 franciskanen Petrus
från Corvara såsom motpåfve under namn af Nikolaus V,
hvilken emellertid redan 1330 med flertalet af sina
anhängare underkastade sig. År 1430 erhöll orden
omsider uttryckligen rätt att besitta både lös och
fast egendom.

Den under striderna lossnande klostertukten gaf
emellertid upphof till reformförsök. 1334 genomförde
Johannes de Vallibus i klostret Bruliano en reform,
som förnyad 1368 gaf upphof till de regulära
observanterna
(soccolanti, stundom äfven kallade
familjebröder). Rörelsen spred sig öfver Italien,
Frankrike och Spanien. 1415 erhöllo de franske
observanterna af Konstanz-konsiliet tillstånd att
välja en generalvikarie och hålla egna kapitel;
samma privilegium erhöllo senare observanterna
i Spanien; äfven i Italien började de afskilja
sig. Efter flera fåfänga försök att återställa
enheten mellan konventualer och observanter gaf
påfven 1517 (bullan Ite et vos in vineam) sitt
tillstånd till den definitiva skilsmässan. Snart
framträdde emellertid inom observanternas egen
krets nya reformkongregationer: discalceater,
riformati, recollets
samt
kapuciner. De tre förstnämnda förenades 1897 med de
egentlige observanterna och kallas minores
("bruna franciskaner"); de räknade då omkr. 15,000
medlemmar i 1,500 kloster. Konventualerna ("svarta
franciskaner") räkna 172 kloster med omkr. 1,500
invånare. Utom nu nämnda kongregationer inom orden
finnas de s. k. regulära tertiarierna.

En kvinnlig gren af orden, efter sin stiftarinna den
heliga Klara kallad klarissorden l.
klarissinnor, men äfven benämnd
damianistinnor (se vidare Klara, den heliga), leder
sitt upphof från 1212.
illustration placeholder
Franciskannunna (klarissnuna.)

För dem, som af något skäl ej kunde ingå i de
egentliga ordnarna, bildades under Frans’ inflytande
botbrödraskap, af Nikolaus IV 1289 organiserade
till Fratres de poenitentia Sancti Francisci
l. den helige Frans’ tredje orden, tertiarier. Genom
konstitutionen Misericors 30 maj 1883 har denna orden
reformerats efter nutida behof.

Franciskanorden har för den katolska kyrkan varit
af en betydelse, som ej kan öfverskattas. Den har
genom att skjuta armodsförpliktelsen i förgrunden
skapat ett nytt asketiskt ideal och gifvit fromheten
en ny riktning. Det var genom franciskanernas
(och dominikanernas) predikan, själavård och
utdelande af aflat, som kyrkan nådde fram till
massan af folket och som curian förmådde göra sitt
inflytande och sin politik gällande. Påfvestolen
har ock förlänat franciskanerna stora privilegier i
nämnda afseende, privilegier, som bidrogo till den
ordinarie kyrkliga förvaltningens upplösning och
ledde till segslitna strider mellan det regulära
och det sekulära prästerskapet. Orden har dessutom
drifvit en omfattande missionsverksamhet. Äfven
om vetenskapen har den inlagt stora förtjänster,
ehuru detta intresse låg Frans fjärran; till
franciskanernas mest lysande namn på detta område
höra Alexander af Hales, Bonaventura, Duns Scotus,
Bacon samt Occam. Slutligen bör nämnas, att de flesta
af de svärmiska rörelser med kättersk prägel, som
under den senare medeltiden uppstodo inom kyrkan,
ledde sitt upphof från eller stodo i förbindelse med
den strängaste riktningen bland franciskanerna.

Redan på 1230-talet vann franciskanorden insteg
i de skandinaviska länderna, hvilka bildade en
ordensprovins (Dacia), delad i åtta kustodier,
hvaraf två i Sverige. Under 1500-talets senare hälft
inträngde observansen i flertalet kloster. I Sverige
(med Finland) funnos följande franciskankloster:
Arboga, Enköping, Jönköping, Krokek eller
Vårfrukloster (på Kolmården), Linköping, Nyköping,
Ny Lödöse, Raumo, Skara, Stockholm
, hvarest äfven
fanns ett af Magnus Ladulås på 1280-talet grundadt
åt S. Klara helgadt klarisskloster, Söderköping,
Tiokkakarl
(senare Kökar, nu Hamnö, en långt ut
i hafvet s. ö. från Kastelholm på Åland belägen
holme), Uppsala, Viborg, Visby och Växjö. I Danmark
funnos Flensborg, Haderslev, Halmstad, Helsingör,
Kalundborg, Kjöge, Kolding, Köpenhamn, Lund, Malmö,
Næstved, Nykjöbing (Falster), Nysted, Odense,
Randers, Ribe, Roskilde, Slesvig, Svendborg,
Sölvesborg, Tönder,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:20 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free