Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franciskanorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktningen hade öfverhand. Under den följande
ordensgeneralen, den berömde Bonaventura (1257-74),
kodifierades på ett kapitel i Narbonne 1260 ordens
konstitutioner.
Från midten af 1200-talet stå emot hvarandra en
konventualistisk riktning, som önskade ordens
omgestaltning efter de förändrade förhållandena,
och en spiritualistisk, som fasthöll vid Frans’
armodsideal. 1279 (bullan Exiit qui seminat)
sökte påfvestolen lösa frågan genom en kompromiss;
franciskanerna skulle ha nyttjanderätt till
jordiska egodelar, men eganderätten skulle
tillkomma påfven. Därmed var striden ej bilagd;
1294 bröto sig celestineremiterna ut ur orden,
och då deras kongregation 1302 upphäfdes, bildade
enskilda grupper nya föreningar (klareniner,
Narbonne-minoriter). Frågan drogs senare med en
af Ubertino de Casali 1305 författad skrift, "Arbor
vitæ crucifixæ", inför konsiliet i Vienne, och genom
konstitutionen Exivi de Paradiso 6 maj 1312 gjordes
ytterligare medgifvanden åt den strängrare riktningen,
utan att dock de mera ytterliggående (de s. k.
spiritualerna) tillfredsställdes. Slutligen
lyckades ordensgeneralen Mikael från Cesena med
påfven Johannes XXII:s hjälp (bullan Quorundam
exigit) återställa den yttre enheten. Några år
senare uppstod emellertid en ny strid. Ordens
generalkapitel förklarade nämligen 1322, att det var
en oomkullrunkelig sanning, att Kristus och apostlarna
intet egt. Denna uppfattning fördömdes af påfvestolen
(bullan Cum inter nonnullos 12 nov. 1323). Häremot
protesterade många bland franciskanerna, några begafvo
sig till Ludvig af Bajern, bland dem den nyssnämnde
Mikael af Cesena och den berömde Occam, och med
deras bistånd uppsattes 1328 franciskanen Petrus
från Corvara såsom motpåfve under namn af Nikolaus V,
hvilken emellertid redan 1330 med flertalet af sina
anhängare underkastade sig. År 1430 erhöll orden
omsider uttryckligen rätt att besitta både lös och
fast egendom.
Den under striderna lossnande klostertukten gaf
emellertid upphof till reformförsök. 1334 genomförde
Johannes de Vallibus i klostret Bruliano en reform,
som förnyad 1368 gaf upphof till de regulära
observanterna (soccolanti, stundom äfven kallade
familjebröder). Rörelsen spred sig öfver Italien,
Frankrike och Spanien. 1415 erhöllo de franske
observanterna af Konstanz-konsiliet tillstånd att
välja en generalvikarie och hålla egna kapitel;
samma privilegium erhöllo senare observanterna
i Spanien; äfven i Italien började de afskilja
sig. Efter flera fåfänga försök att återställa
enheten mellan konventualer och observanter gaf
påfven 1517 (bullan Ite et vos in vineam) sitt
tillstånd till den definitiva skilsmässan. Snart
framträdde emellertid inom observanternas egen
krets nya reformkongregationer: discalceater,
riformati, recollets samt
kapuciner. De tre förstnämnda förenades 1897 med de
egentlige observanterna och kallas minores
("bruna franciskaner"); de räknade då omkr. 15,000
medlemmar i 1,500 kloster. Konventualerna ("svarta
franciskaner") räkna 172 kloster med omkr. 1,500
invånare. Utom nu nämnda kongregationer inom orden
finnas de s. k. regulära tertiarierna.
En kvinnlig gren af orden, efter sin stiftarinna den
heliga Klara kallad klarissorden l.
klarissinnor, men äfven benämnd
damianistinnor (se vidare Klara, den heliga), leder
sitt upphof från 1212.
 |
| Franciskannunna (klarissnuna.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
