Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1083-1084 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frank, Jakob, eg. Leibowicz - Frank, Johann Peter - Frank, Joseph - Frank, Michael Sigismund - Frank, Franz Hermann Reinhold von - Frank, Albert Bernhard - Frank, Ernst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Frank". Dottern Eva fortsatte i 26 år hans glänsande
hofhållning.
Jfr Grätz, "Frank und die frankisten" (1868).

^{Hj. H–t.}


Frank. 1. Johann Peter F., tysk läkare, f. 1745 i
Rotalben, nära Zweibrücken, d. 1821 i Wien, blef
1763 filos. och 1766 med. doktor, 1784 professor
i Göttingen och 1785 i Pavia samt utnämndes
sedermera till generaldirektör för det lombardiska
sanitetsväsendet. 1795 kallades han att reformera
det österrikiska militärläkarväsendet och blef
därefter direktor för allmänna sjukhuset i Wien. 1804
blef han professor i Vilna och utnämndes 1805 till
lifmedikus hos kejsar Alexander I. 1808 bosatte han
sig åter i Wien. F. var en af Europas berömdaste
läkare i början af 19:e årh. och förvärfvade sig
oförgätliga förtjänster om den allmänna hälsovårdens
utveckling. Hans
System einer vollständigen medizinischen polizei (6 bd, 1779–1819)
är såväl till omfång som innehåll ett af de mest
betydande arbeten, som på detta område någonsin
utgifvits, och utgör grundvalen för alla följande
arbeten åt detta håll. Hans
De curandis hominum morbis epitome (6 bd, 1792–1821, flera uppl.;
öfv. till tyska, franska och italienska) var på sin
tid en allmänt använd handbok. Därjämte offentliggjorde
F. ett stort antal tidskriftsuppsatser. – 2. Joseph F.,
den föregåendes son, tysk läkare, f. 1771, d. 1842,
blef 1796 läkare vid allmänna sjukhuset i Wien och var
1804–24 professor vid universitetet i Vilna. Han var
först en förfäktare af brownianismen (se Brown,
John) och skref till dess försvar
Erläuterung der brownischen arzneilehre oder der erregungstheorie (3:e uppl. 1808) samt
Grundriss der pathologie nach den gesetzen der erregungstheorie (1803).
De förnämsta af hans öfriga skrifter äro
Praxeos medicæ universæ præcepta (2:a uppl. 1826–43) samt
Handbuch der toxologie (1800).

^{R. T–dt.}

Frank, Michael Sigismund, tysk glasmålare, f. 1769 (1770?) i
Nürnberg, d. 1847 i München, lärde i Nürnberg
porslinsmåleri, men arbetade därjämte träget på att
återupptäcka den bortglömda konsten att frambringa
glasmålningar. Hans första, ännu ganska ofullkomliga
försök datera sig från 1804. 1814–18 arbetade han på
furstens af Wallerstein slott och öfvertog 1827 den
tekniska ledningen af den s. å. i München inrättade
anstalten för glasmåleri. En mängd glasmålningar af
F. finnes i Tyskland och England.

Frank, Franz Hermann Reinhold von, tysk teolog,
f. 25 mars 1827 i Altenburg, d. 7 febr. 1894 i
Erlangen, blef 1857 professor i kyrkohistoria
och systematisk teologi vid Erlangens universitet
och erhöll 1875 hufvudprofessuren för systematisk
teologi därsammastädes. F. är näst v. Hofmann den mest
betydande representanten för den s. k. Erlangen-skolan
(se Dogmatik) och dess egentlige "systematiker". Hans
ståndpunkt är väsentligen den luthersk-konfessionella,
men till

metod och form bär hans framställning en afgjordt
modern prägel. Mest bekant är han genom
System der christlichen gewissheit (2 bd, 1870–73; 2:a uppl. 1881–84),
System der christlichen wahrheit (2 bd, 1878–80; 3:e uppl. 1893),
System der christlichen sittlichkeit (2 bd, 1884–87),
hvilka tillsammans bilda en genom djupt religiöst
och sedligt allvar, enhetlig slutenhet och sällsynt
systematisk energi utmärkt framställning af den
kristna världs- och lifsåskådningen i dess
totalsammanhang. Hans originalitet framträder
framför allt i det sätt, hvarpå han i det förstnämnda
af dessa arbeten sökt uppvisa den kristna trons
bärande visshetsgrund. Sin utgångspunkt tager han
i "pånyttfödelsens" begrepp. För den pånyttfödde
är det "nya jaget" (fattadt i egentligaste mening)
en lika omedelbart viss realitet som eljest för
människan hennes naturliga jag. Reflexionen öfver
detta nya jags uppkomst hänvisar nu till en
öfvervärldslig kausalitet och grundlägger så
vissheten om realiteten af de "transcendenta"
trosobjekten (Gud, treenigheten, försonaren och
försoningen o. s. v.) och de "transeunta" (nådemedlen,
kyrkan). Enskildheterna i denna konstruktion ha näppeligen
hållit stånd mot kritiken: den rent subjektiva
utgångspunkten låter uppenbarelsens och skriftens
betydelse för troslifvet ej komma till sin rätt och
medför betänkliga öfverdrifter i tolkningen af
pånyttfödelsens erfarenheter, medan försöket att härur
härleda ej blott vissa grundöfvertygelser, utan de
speciellaste dogmatiska satser leder till förkonstling.
Men i sin helhet har dock F:s "visshetslära" varit
af stor, ja i viss mening epokgörande betydelse för
ifrågavarande problems behandling. Bland F:s öfriga
arbeten må nämnas
Die theologie der Concordienformel (4 bd, 1858–64) och
Vademecum für angehende theologen (1892).
De sista åren af hans lif upptogos framför allt
af striden mot A. Ritschls teologiska åskådning
Zur theologie A. Ritschls, 3:e uppl. 1891,
m. fl. arbeten). Postumt ha utgifvits hans
föreläsningar öfver
Geschichte und kritik der neueren theologie (1894; 4:e uppl. 1907).
Jfr
Seeberg, "F. H. R. von Frank" (i "Aus religion und geschichte", 1906),
O. Pfleiderer, "Die entwicklung der protestantischen theologie" (1891), och
G. Daxer, "Der subjektivismus in Franks ’System der christlichen gewissheit’" (1900).

^{E. Bg.}

Frank, Albert Bernhard, tysk botanist, f. 1839
i Dresden, d. 1900 i Berlin, blef privatdocent i
botanik i Leipzig 1865, professor i växtfysiologi
vid landtbruksakademien i Berlin 1881 och
1899 föreståndare för växtfysiologiska afdelningen
i Reichsgesundheitsamt. Hans mest kända arbeten äro
Beiträge zur pflanzenphysiologie (1868),
Die krankheiten der pflanzen (1880; 2:a uppl., i 3 bd, 1894–96),
Ueber die pilzsymbiose der leguminosen (1890),
Lehrbuch der pflanzenphysiologie (1890; 2:a uppl. 1896) och
Lehrbuch der botanik (2 bd, 1892–93).
Dessutom redigerade han 2:a och 3:e uppl. af den
mycket använda J. Leunis’ "Synopsis der pflanzenkunde"
(3:e uppl., i 3 bd, 1883–86) och var tills. med
prof. C. Luerssen från 1894 utgifvare af den ännu
fortgående tidskriften "Bibliotheca botanica". 1896
blef F. led. af svenska Landtbruksakad.

^{T. K.}

Frank, Ernst, tysk musiker, f. 1847 i München,
d. 1889 (sinnessjuk) nära Wien, lärjunge till
Fr. Lachner, utmärkte sig som operadirigent i Mannheim

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>