Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. ö. lämpade för sådan kultur, som icke kräfver
mycken fuktighet. Så alstra Champagnes torra
kalkkullar den bästa vindrufvan. Till vissa
ofördelaktiga sidor i F:s klimat äro människorna
själfva skuld, hvilka genom att nedhugga skogarna
beröfvat landet skydd mot vattnets förödelser,
i det att detta utan hinder rinner utför höjderna,
bortslitande åkerjorden, som föres ned i floderna,
och bringar dessa till härjande öfversvämningar. Den
varmaste delen af F. är Rivieran och slätten kring
Perpignan, n. om Pyrenéerna. Årsmedeltemperaturen är
i Nizza 15,7°, i Perpignan 15,3°. Den mildaste vintern
har Rivieran med 8,4° i jan. uti Nizza, Perpignan
har något svalare vinter, Nîmes och Montpellier ännu
svalare. Därför finnas klimatiska vinterstationer
endast vid Rivieran, mellan Toulon och italienska
gränsen. I Pau, som i jan. har blott 5,7°, gör luftens
lugn vinterklimatet mycket angenämt. Julitemperaturen
är i Nizza 23,9°, i Perpignan 24,1°, i Montpellier
24,3°. Kusten vid Atlantiska hafvet och Kanalen
uppvisar större temperaturskillnader mellan vinter
och sommar i sin södra del än i sin norra. Så har
Jan. Juli Året
–––––––––––––––––––––
Bordeaux 5,6° 20,6° 12,8°
Brest 6,3° 17,9° 11,7°
S:t Marie (Normandie) 5,0° 17,2° 10,5°
Likaledes blir denna differens större i samma mån, som
man aflägsnar sig från kusten. Paris, på ung. samma
bredd som Brest, har i jan. +2°, i juli +18,3° och
årsmedium 10,3°, Lyon, omkr. 1 grad nordligare än
Bordeaux, har i jan. +2,4°, i juli 21,2°, årsmedium
11,5°. Särdeles mild är vintern i Brest, där man
under en fjortonårig iakttagelseperiod endast en gång
observerat ett absolut minimum af -7,4°. I Paris kan
däremot kölden ibland vara bitande och termometern
sjunka ända till -25°. De höga bergstrakterna ha ett
sträft klimat. Somrarna äro svala, vintrarna kalla
på höjderna, medan i dalarna sommarhettan kan vara
tryckande och under vintern temperaturen lägre än
uppe på bergen, enär den kalla luften sjunker ned
i dalen. I Clermont har man t. ex. haft -15,6°,
samtidigt med att på det närbelägna Puy-de-Dôme
termometern visade +4,7°. De absoluta extremerna
äro i Clermont 18° och -23°, på Puy-de-Dôme 13°
och -18°. Ett gynnsamt bergsklimat uppvisar Le Puy
i öfre Loiredalen (713 m. ö. h.) med 0,3° i jan.,
19,2° i juli och i årsmedium 9,5°. Norra och västra
F. har öfvervägande västliga vindar, nämligen mer
sydvästliga under vintern och mer nordvästliga
under sommaren, hvilket medför, att kustområdet på
sommaren blir än mer afsvalnadt, om vintern än mer
uppvärmdt af vinden. Däremot är Saône-Rhône-bäckenet
i fråga om vindar beroende af Medelhafvet; där
äro nordliga och sydliga vindar förhärskande,
beroende på den olika luftfördelningen på hafvet
och i det inre landet. Mest blåser här en merendels
häftig nordan, den s. k. mistralen, som i Marseille
blåser omkr. 175 dagar på året och ännu oftare i
Arles och Montpellier. Nederbörden är i medeltal
omkr. 600 mm. per år. Mycket stor nederbörd ha vissa
bergstrakter, såsom västra delen af Vogeserna, Morvan,
några dalar i Pyrenéerna (till 2,000 mm.), delar af
det centrala höglandet, där också en mångfald floder
har sina källor, samt
Vivaraisbergen, där den stiger till 2,000 mm. Hela
F. med undantag af den nordvästra kustzonen har
öfvervägande maj- och oktoberregn; äfven sept. och
nov. äro regnrika, så att dessa tre höstmånader
utgöra den viktigaste regntiden (jämte maj). I
regel är den tidigare våren den torraste årstiden,
utom i sydvästra F., som har ett tredje regnmaximum
i mars och torka i juli. Bretagne och Normandie ha en
sammanhängande regntid från okt. t. o. m. jan., medan
april och juni där äro torrast. Snö faller öfverallt,
men blir i Garonnebäckenet och vid Medelhafvet sällan
länge liggande. I landets centrala delar och i de
östra gränsbergen kunna däremot väldiga snömassor
hopas under vintern, vid hvilkas smältning floderna
ofta öfversvämma.
J. F. N.
Flora. F:s läge och klimat äro sådana, att norra
och södra Europas växtlighet uppträder i olika
delar af landet. I södra F. möter Medelhafsfloran
med sina ständigt gröna buskar och träd. Vid Nizza
trifvas Bambusa gracilis, Dracæna- och Ficus-arter,
dadelpalmen - nordligast på hela jorden -, Chamærops,
Cycas o. s. v. Medelhafsfloran tränger uppför
floddalarna och går t. ex. utefter Rhône delvis
ända till Genève. Garonnebäckenets flora står nära
norra Spaniens och karakteriseras genom uppträdande
af den alltid gröna Quercus Ilex, som går upp ända
till Bretagne; korkeken bildar vackra alléer i
södra Gascogne, och kastanjen har stor ekonomisk
betydelse i hela södra och mellersta F. De stora
dynerna i les Landes började i slutet af 1700-talet
planteras med strandtallen (Pinus Pinaster Sol.) och
tillhöra nu F.s skogrikaste delar. Den västra kustens
flora utmärkes genom atlantiska växter, såsom Ulex
europæus och nanus, Erica cinerea, Ilex Aquifolium,
delvis äfven af sydländska. På centralplatån äro
vidsträckta områden ljunghedar eller mossar, i de
lägre trakterna växa ek, bok, björk, barrträd och
kastanjer; ofvan barrträdsregionen träffas saftiga
gräsmarker med inblandade alpina arter. En alpin flora
finnes också i de östra gränsbergen från Alperna
till Vogeserna, rikast utvecklad å de förra. Norra
F. tillhör eljest den mellaneuropeiska löfträdszonen,
bland hvars träd särskildt boken är framträdande.
(G. L-m.)
Faunan, som i äldre tider varit synnerligen rik, har
numera ej mycket af intresse att uppvisa. De stora
rofdjuren äro mestadels utrotade, utom vargen, som ännu
är ganska talrik i många departement; björnen träffas
i Pyrenéerna och i Alperna; räfven finns öfverallt;
äfven gräflingar och mårdarter äro ej sällsynta. Mer
egendomliga djurtyper äro genetten l. ginstkatten,
murmeldjuret och bäfvern samt desmannäbbmusen
(Myogale pyrenaica). Harar och kaniner äro allmänna,
likaså rådjuren. Vildsvinet huserar ännu i de tätare
skogarna. Fåglarna äro desamma som i det öfriga
mellersta Europa. Lifliga flyttfågelsträck gå öfver
F., där fåglarna ofta hänsynslöst dödas. Förutom
den vanliga huggormen förekomma två viperaarter
(Vipera aspis och ammodytes). I södra F. finnes
geckon, införd från Pyreneiska halfön. Vattendragen
äro rika på de vanliga sötvattensfiskarna; vid
kusterna fångas bl. a. sardiner och ostron,
och ostronodlingen är en viktig näringsgren.
(L-e.)
Befolkningsförhållanden. Inom området för det
nuv. F. lefde 1800 en folkmängd af 26,900,000
personer; vid 1906 års folkräkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
