Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frans Josef I - Frans Josefs fjord - Frans Josefs land - Frans Josefs-orden, österrikisk orden. Se Ordnar - Franska akademien. Se Institut de France
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungrarna. Deák kallades till Wien och fick för
F. framlägga deras kraf. Beust blef ledande
österrikisk minister, och F. gaf på hans råd
1867 efter för ungrarnas fordringar och lät
(8 juni s. å.) i Budapest kröna sig till Ungerns
konung. I det nya statsförbundet blefvo tyskar och
magyarer de härskande folken, hvartdera inom sin
rikshälft, medan slaverna höllos nere och grepos
af starkt missnöje. Ett kortvarigt federalistiska
experiment med ministären Hohenwart (febr.-okt. 1871)
misslyckades genom de icke-tjechiska nationaliteternas
motstånd. De följande ministärerna (Auersperg,
Taaffe, Windischgrätz, Badeni m. fl.) sökte sitt
stöd hos växlande partikombinationer, hvarunder
tjecher och särskildt polacker vunno ständigt
stegradt inflytande. Partistriderna förlamade
tidtals fullständigt riksrådets arbetsförmåga,
och det i skarpa nationalitetskonflikter söndrade
riket sammanhölls väsentligen genom F:s stora
personliga auktoritet, hvilken med åren starkt
tilltog. Utrikesärendena leddes till 1871 af Beust
och därpå 1871-79 af ungraren Andrassy, som återknöt
det goda förhållandet till Tyskland och genomförde
ockupationen af Bosnien och Hercegovina. Såväl vid
bildandet af trekejsarförbundet 1872 mellan Tyskland,
Österrike och Ryssland som vid dess aflösande - sedan
Ryssland, missnöjdt öfver Berlinkongressens resultat
1878 dragit sig tillbaka - af trippelalliansen
mellan Tyskland, Österrike och Italien 1882,
hvilken ännu eger bestånd, har F. personligen
spelat en betydande roll i den europeiska, på
den väpnade fredens upprätthållande inriktade
jämviktspolitiken. Österrikes materiella utveckling
under hans regeringstid har varit storartad, och
med uppgifvande af ärfda fördomar har F. djärft
dragit konsekvenserna af sin nya ställning som
konstitutionell monark. Han gaf sålunda bl. a. stödet
af sin auktoritet åt den rösträttsreform, som,
förberedd af ministärerna Gautsch och Hohenlohe,
omsider 1907 genomfördes af von Beck. I Ungern har
F:s af riks- och utrikespolitiska hänsyn betingade
oblidkeliga fordran på något så när enhetlig
organisation af de båda rikshälfternas arméer mött
häftigt motstånd från de starka nationalistiska och
separatistiska partiriktningarna bland magyarerna,
hvilka äfven i ekonomiska frågor mellan de båda
rikshälfterna framkallat farliga konflikter, som
det kräft den gamle monarkens hela erfarenhet och
auktoritet att gång efter annan för stunden utjämna,
utan att han dock lyckats åvägabringa någon varaktig
uppgörelse. - F. var 18 febr. 1853 i Wien utsatt
för ett mordförsök af ungraren Libenyi, som rätt
allvarsamt sårade honom med ett knifstyng. Kejsaren
förmäldes 24 apr. 1854 med sin kusin, prinsessan
Elisabet, dotter till hertig Max Josef af Bajern (se
Elisabet, sp. 414), och hade med henne sonen Rudolf
(f. 1858) och döttrarna Gisela (f. 1856) och Maria
Valeria (f. 1868). Tunga familjesorger, drabbade F.,
då först sonen Rudolf under mystiska omständigheter
ljöt döden i Mayerling (30 jan. 1889) och sedan
kejsarinnan Elisabet 10 sept. 1898 i Geneve föll offer
för en anarkistisk lönnmördares dolk. F. firade 1898
sitt 50-års jubileum som regent, och i samband därmed
restes statyer öfver honom i Mährisch-Weisskirchen
och Olmütz. Tronföljare är hans brorson, ärkehertig
Frans Ferdinand (se d. o.). - Litt.: Emmer, "Kaiser
Franz Joseph" (1880, 2:a uppl., 2 bd,
1898), Rostok, "Die regierungszeit kaiser
Franz Josephs" (1899), och Schnitzer, "Franz
Joseph I und seine zeit" (2 bd, s. å.).
V. S-g.
Frans Josefs fjord, en lång och smal hafsvik
på Grönlands östkust, under 73 1/2° n. br. Den
upptäcktes af den andra tyska polarexpeditionen
i aug. 1870 och undersöktes närmare 1899
af Nathorst. Genom en sydlig förgrening
står den i förbindelse med Konung Oskars
fjord. Norr om fjorden ligger den ofantliga
Waltershausen-glaciären, i v. Petermannspitze
(2,800 m.) och Payerspitze (2,000 m.).
(J. F. N.)
Frans Josefs land, en ögrupp i Norra Ishafvet,
n. om Novaja Zemlja, emellan 79° 45’ (Kap Flora på
Northbrook) och 81° 51’ (Kap Fligely på Kronprins
Rudolfs land) n. br. samt 41° och 65° ö. lgd. Den
består af omkr. 60 öar, hvilka genom två breda,
från n. till s. gående sund, Austriasundet i ö. och
Brittiska kanalen i v., delas i tre grupper. Till den
östligaste höra Salms ö, Wilczeks land och Graham
Bells land, till den mellersta Halls ö, Mc Clintocks
ö, Hoockers ö, Zichys land, Karl Alexanders land och
Kronprins Rudolfs land, till den västliga Prins Georgs
land och Alexandras land. I södra ändan af Brittiska
kanalen ligger Northbrookön med Kap Flora, där Jackson
1894–97 hade sin station Elmwood. Öarna Kung Oskars
land och Petermanns land, som Payer trott sig se
längst i n. ö., existera icke, såsom ådagalades genom
hertigens af Abruzzerna expedition. Frans Josefs
land är liksom Spetsbergen ett af fjordar och sund
sönderskuret taffelland, bestående af horisontella
lager af jura- och kritformationen, hvilka täckas af
ett mäktigt basalttäcke. Bergen äro tämligen jämnhöga,
600–1,000 m., endast Richthofensberg i s. v. når
1,580 m. Nästan alla öarna höja sig med branta sidor
terrassformigt och äro i sina öfre delar täckta af
inlandsis, från hvilken talrika glaciärer skjuta
ända ner till hafvet. Snögränsen ligger omkr. 300
m. ö. h. – Medelårstemperaturen är -18°; den lägsta
iakttagna temperaturen är -48° (mars 1894), den
högsta +4. – Den södra och västra kusten har en
jämförelsevis rik flora och fauna; 21 fågelarter
iakttogos af Jackson. Trädvegetation saknas dock
alldeles. Ögruppen är icke bebodd. – Den upptäcktes
30 aug. 1873 af den andra österrikisk-ungerska
polarexpeditionen under Payer och Weyprecht och
undersöktes i sina västliga delar närmare af den förre
1874. 1880–81 besöktes den af J. B. Leigh Smith,
och 1894–97 genomforskade F. Jackson dess västra
del. De nordöstra öarna genomströfvade Nansen
och Johansen 1896. Från denna ögrupp utgingo de
polarexpeditioner, som leddes af amerikanen Wellman
(1898–99), prins Ludvig Amadeus af Abruzzerna
(1899–1900) och amerikanen Baldwin (1901–02).
J. F. N.
Litt.: Payer, "Upptäcktsresor i Norra Polarhafvet"
(öfv. af Th. M. Fries, 1877), Jackson, "Three years’
explorations" (1898) och "Thousand days in the Arctic"
(1899), Ludvig Amadeus, "La Stella Polare nel mare
arctico" (1903) och "Osservazioni scientifiche"
etc. (s. å.) samt 2:a delen af Nansens reseberättelse
"Fram öfver Polarhafvet" (1897).
Frans Josefs-orden, österrikisk orden. Se Ordnar.
Franska akademien. Se Institut de France
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
