- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
1195-1196

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dikter, som till största delen utgöra rimmade romaner
ur Arturcykeln, allmänt räknas till medeltidens bästa
skönlitteratur såväl med afseende på ämnets behandling
som språkets konstnärliga utbildning. Vid sidan af
honom förtjänar att ställas Raoul de Houdenc,
som med mycken talang skref en till Arturcykeln
hörande roman äfvensom några allegoriska dikter. -
Från denna period finnas äfven sagosamlingar,
till hvilka materialet mestadels är hämtadt från
Österlandets rika sagolitteratur. Förmedlade genom
latinet, på hvilket språk de utgjorde samlingarna
"Historia septem sapientum Romæ", "Gesta romanorum"
och "Disciplina clericalis", inflöto de såväl på
prosa som i bunden stil i folklitteraturen och
blefvo mycket omtyckta. I ett visst sammanhang med
dessa utifrån hämtade sagor står den för öfrigt
rent nationella fabliåpoesi, som under denna tid
fick en stark utveckling. Fabliå (se d. o.) äro
kortare dikter, oftast författade på parvis rimmade
åttastafviga verser och innehållande en liten
berättelse af satiriskt, komiskt eller burleskt
innehåll. Själfva stommen till berättelsen hämtades ej
sällan från de nämnda sagosamlingarna, men togs för
öfrigt hvar helst något passande ämne erbjöds, vare
sig i det verkliga lifvet eller i traditionen. Formen
och stilen äro genuint franska. Det är i synnerhet
uti dessa fabliå man möter den själfsvåldigt
kvicka, lekfullt satiriska, ofta grofkorniga ton,
som är känd under benämningen esprit gaulois och
hvilken anses vara något för det franska folklynnet
egendomligt. Med rätta antages denna litteratur
tillhöra det tredje ståndet, som i den fick ett
passande uttryck både för sitt goda lynne och för
sitt groll mot de bättre lottade samhällsklasserna. -
Vid denna tid uppstodo äfven två stora dikter, som
hvar för sig intaga en omfattande och betydelsefull
plats inom medeltidens litteratur. Af dessa är Roman
de Renard
, sagan om Mickel Räf, den äldsta och kan i
sin tidigaste och enklaste form spåras tillbaka ända
in i 12:e seklet. Sedermera vidgades och fortsattes
den med den ena nya episoden ("branche") efter den
andra, hvilka samlades i olika grupper, så att den
slutligen omfattade en hel lång serie af hvar för
sig mycket omfångsrika dikter: "Roman de Renard",
"Couronnement de Renard", "Renard le nouvel", "Renard
le contrefait". Det, som gjorde denna diktcykel,
hvars episoder bilda nästan fristående fabliå, så
omtyckt, var den lätthet, hvarmed man i skildringen
af räfvens list och fintlighot gentemot de starkare
djuren kunde inlägga satiriska anspelningar på de
mäktige i samhället. Den andra stora dikten är Roman
de la rose
, med hvilken den allegoriska riktningen,
som under senare delen af medeltiden blef alltmera
förhärskande, gjorde sitt egentliga inträde i dess
litteratur. Den omfattar ej mindre än 22,000 verser
och har två författare, Guillaume de Lorris och Jean
de Meung
, af hvilka den förstnämnde begynte dikten
omkr. 1230. Han skildrar i densamma allegoriskt alla
de svårigheter en älskare har att bekämpa, innan
han får se sina bemödanden krönas med framgång. Han
begagnar för sin skildring bilden af en dröm, under
hvifken han får skåda en trädgård, där han varseblir
en ros, som väcker hans lifliga åstundan; men då han
skyndar dit för att plocka rosen, möter han flera
allegoriska figurer, af hvilka somliga hindra, andra
understödja honom i hans sträfvan.
Sedan han skrifvit omkr. 4,000 verser, blef Guillaume
hindrad att afsluta dikten, hvarför Jean de Meung
40 år senare, på uppmaning af Filip den sköne,
fortsatte den. Han följde dock ej troget den
ursprungliga planen, utan uppblandade dikten med
satiriska och encyklopediska element. "Roman de la
rose" utgjorde icke endast under hela medeltiden en
mycket omtyckt läsning, utan den däri framträdande
smakriktningen blef bestämmande för den följande
periodens skönlitteratur. - Äfven fabelsamlingar,
"Yzopets", och annan didaktisk poesi, såsom
"Bestiaires", i hvilka skildrades verkliga eller
diktade djurs förmodade vanor, samt "Computi",
rimmade kalendarier, finnas kvar från denna tid. -
Som en öfvergång till den lyriska poesien förtjänar
anföras en s. k. chantefable, "Aucassin et Nicolete"
i hvilken med fin poetisk känsla och i korta episoder
(omväxlande prosa och bunden stil) skildras två
unga älskandes kärleksöden Äfven de s. k. lais, ett
slags versifierade noveller, hvilkas ämne vanligen
hämtades från någon episod ur Arturcykeln, stå på
gränsen mellan episk och lyrisk diktart. Skaldinnan
Marie de France har skrifvit flera sådana af verkligt
poetiskt värde. - Äfven inom den rena lyriken rådde
mycken verksamhet. Under denna period fick smaken
för den Provensalska trubadurpoesien insteg i
Nord-Frankrikes aristokratiska kretsar, och efter
dennas mönster utbildades där nu en konstlyrik, som
i strofiska diktformer af olika typer behandlade
"1’amour courtois", d. v. s. kärleken, sådan man
i dessa kretsar ansåg den böra te sig för att vara
stilig och korrekt. Denna art af kärlekspoesi blef
snart mycket modern. Den öfvades till en början nästan
uteslutande af högställda trouvères, såsom Conon, de
Béthune, Gace Brûlé, Thibaut de Champagne m. fl., men
spreds vidare äfven till borgerliga kretsar, tills den
blef omodern och plötsligen upphörde omkr. 1280. -
Mot slutet af denna period lefde Rutebeuf (namnet
troligen en pseudonym); han var af låg börd, kvick
och själfsvåldig, och försökte sig på många olika
arter af diktkonst. - Redan under 12:e årh. hade på
liturgisk grund ett nationellt drama börjat uppspira
i Frankrike. I begynnelsen stod det i nära samband
med den kyrkliga kulten, var ett af lockelsemedlen
till de större kyrkfesterna och leddes följaktligen
af de andlige, hvarpå beror, att det latinska språket
först användes i detsamma. Som den stora publiken ej
var mäktig latinet, utbyttes detta dock snart mot
franska språket, först delvis och sedan helt och
hållet. Ämnet för dessa andliga dramer hämtades,
i öfverensstämmelse med deras uppgift att lära
och uppbygga, ur helgonlegenderna, då vanligen
rätt kortfattade s. k. mirakler, eller ur bibeln,
vidlyftiga mysterier med kraf på stor apparat och
talrik personal. Småningom frigjordes de dock alltmera
från kyrkans hägn, och världsliga element inblandades
i dem allt starkare, liksom äfven rent profana pjäser
mot slutet af denna period började framträda. Med
ganska stor sannolikhet antages, att Adam de la
Hale
(d. 1287) gjorde första försöket i detta
hänseende. Han skref nämligen ett slags borgerlig
komedi, "Le jeu de la feuillée", hvari han på scenen
framför sig själf, sina anförvanter och åtskilliga
borgare från Arras. Han är äfven den förste, som
dramatiserat en pastourell ("Robin et Marion"),
hvarigenom han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0652.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free