Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ytterligare eger äran att vara den förste
operettdiktaren. - Liksom poesien fick nu äfven
prosalitteraturen en rask utveckling, hvilket
bäst visar sig af de värdefulla krönikor, som
skrefvos på folkets språk. Bland författarna af
dessa förtjäna särskildt iramhållas Villehardouin
(omkr. 1150-omkr. 1213), som skildrade Konstantinopels
eröfring af korsfararna, samt Joinville
(1225-1317), som lämnade en skildring af Ludvig
den heliges lefnad. Äfven andra prosaverk af
intresse finnas i behåll, såsom Brunetto Latinis
(omkr. 1210-94) "Li trésor", ett slags encyklopedi,
samt predikningar och lagsamlingar m. m. - Under
medeltidslitteraturens sista period (från 1320) kan
man i flera och viktiga grenar af litterär produktion
skönja ett bestämdt aftagande. Detta berodde därpå,
att de flesta ämnen och former för verklig diktkonst,
hvilka stodo den tiden till buds, under den föregående
perioden blifvit tillgodogjorda och så konstnärligt
bearbetade, som medeltidens kultur kunde medgifva. Så
länge ingen ny insats i det litterära lifvet gjordes -
en sådan åstadkoms först i och genom renässansen -,
var man på diktens område hufvudsakligen hänvisad
att bearbeta det redan befintliga och att för öfrigt
fortsätta i den riktning, som den litterära smaken en
gång tagit. Man har därför från denna period endast få
arbeten, som ega den prägel af frisk ursprunglighet,
som allena gifver ett bestående värde, utan flertalet
utgöres af mer eller mindre lyckliga efterbildningar
af de verk från en föregående tid, som bäst
öfverensstämde med tidens smak. Däraf blef en följd,
att de felriktningar inom vitterheten, som redan
förut börjat framträda, nu blifva än mera märkbara
och störande. - De gamla riddarromanerna lästes
väl ännu med intresse, men förmågan att skapa nya
sådana var i det närmaste utsinad, så att hvad som
nu uträttades inom denna litteraturgren egentligen
bestod i omarbetningar af de nämnda romanerna från
vers till prosa, ty i den mån konsten att läsa blef
allmän, inskränktes området för den bundna stilen. -
Inom lyriken rådde en vida större verksamhet, och
många förtjänstfulla, men i synnerhet produktiva
skalder kunna anföras, såsom Eustache Deschamps
(omkr. 1340-omkr. 1410), Froissart (omkr. 1337-1410),
Christine de Pisan (1363-1429), Alain Chartier
(1390-omkr. 1440), Charles d’Orléans (1391-1465)
m. fl. Dessas förtjänst ligger emellertid ej däri,
att de anslogo nya strängar, utan nästan uteslutande
i den virtuositet, hvarmed de bearbetade gamla
ämnen. Därvid ålade de sig i formellt hänseende
allt större tvång, så att nu den konstmässiga
balladen utträngde la chanson, under det rondåer
och andra konstformer alltmera kommo i bruk. Hvad
innehållet angår, är det påfallande, huru allegorien
och den resonerande stilen, under inflytande från
"Roman de la rose", alltmera får insteg. En sångare
med mycken ursprunglighet var François Villon
(f. 1431, d. antagl. på 1480-talet), som dock var
för regellös och själfsvåldig att utöfva något
egentligt inflytande på andras diktkonst. - Den
dramatiska litteraturen visar däremot ett friskare
lif. De sceniska föreställningarna skildes nu nästan
fullständigt från kyrkan, så att rättigheten att
uppföra skådespel
och därför uppbära betalning i Paris öfverläts åt
utanför densamma stående korporationer, af hvilka
i kronologisk ordning La confrérie de la passion,
Les clercs (l. la confrérie) de la basoche och Les
enfants sans souci äro de förnämsta (se om dem vidare
art. Confrérie de la passion, Basoche och Enfants sans
souci). Det förstnämnda sällskapet, som utgjordes af
handtverkare, fick 1402 privilegium på uppförande
af mysterier, ofta oerhördt långa, och mirakler,
hvarigenom de båda öfriga sålunda voro hänvisade till
andra dramatiska föreställningar. Les clercs de la
basoche, parlamentsnotariernas förening, slogo sig
därför på de s. k. moraliteterna, d. v. s. dramer
af allvarlig karaktär, i hvilka allegoriska figurer
uppträda, samt uppförde vidare stycken af uppsluppen
art, farser, bland hvilka i synnerhet de äldsta ha
en tydlig juridisk anstrykning, såsom man finner af
bl. a. "Maître Pathelin". Les enfants sans souci, en
förening af ynglingar ur de bättre familjerna i Paris,
tyckas uteslutande ha egnat sig åt stycken af lättare
art, såsom sollies, ett slags komiskallegoriska
förspel med satirisk anstrykning, sermons joyeux,
monologues m. m. Som det franska medeltidsdramats
historia ännu ej blifvit fullt utredd, är det likväl
omöjligt att i detalj bestämma, huru dessa sällskap
sinsemellan fördelat de olika skådespelsarter, som då
funnos. Inom den komiska genren råder en uppsluppen
och genuin, ehuru något grof kvickhet, som skänker
de bättre styckena ett bestående värde. En väsentlig
brist i hela denna litteratur är emellertid saknaden
af en genomtänkt anordning och fasta proportioner. -
Det största intellektuella intresset erbjuder
prosalitteraturen, hvilken vida mer än de poetiska
alstren vittnar om själfständighet och en lycklig
utveckling af de element, som redan förut börjat
göra sig gällande. I synnerhet är detta fallet med
den satiriska litteraturen, som på ett förträffligt
sätt följer de ansatser inom genren, hvilka under
den föregående perioden (då i bunden stil) blifvit
gjorda. Också finnas från denna tid flera satiriska
arbeten, som ännu med nöje kunna läsas. Bland dessa
arbeten, som gifva en god inblick i tidens lefnadssätt
och åskådning samt visa ett afgjordt framsteg i den
satiriska stilens behandling, må särskildt nämnas
"Jean de Paris" och "Petit Jean de Saintré",
kortfattade romaner, samt "Les cent nouvelles
nouvelles", en samling fabliå-artade noveller. Från
hvilka dessa arbeten härröra, är ej säkert kändt, men
flera antaga, att Antoine de la Salle (d. omkr. 1460)
är deras författare. - En värdig fortsättning inom
krönikans litteratur bilda Froissarts och Commynes’
(1445 -1509) bekanta arbeten. - Äfven på det
religiösa området funnos framstående personer, som
delvis begagnade franska språket. Den främste och den
gedignaste bland dem är Gerson (1363-1429), som af
många, ehuru på svaga skäl, antages vara författare
till "Imitation de Jésus-Christ". Menot (1450-1518)
och Maillard (1440-1502) voro på sin tid mycket
ryktbara predikanter, af hvilka predikningar på
franska ännu finnas kvar. - Af betydelse för språkets
utveckling voro äfven de öfversättningar af latinska
arbeten, som på denna tid företogos af t. ex. Raoul de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
