Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fryxell-Langensköldska donationen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undantagsställning måste uppstå. Denna
fråga kom att utveckla sig så, att bönderna
kräfde grundskatternas samt rustnings- och
roteringsbesvärens aflyftande från skatte-
och kronojorden, alltså denna jords höjande
till samma ställning i skatteafseende som det
ypperliga frälset. Rörande riksdagsstriderna
härom se Grundskatt.
Med grundskatternas och indelningsverkets
upphäfvande genom beslut vid riksdagarna 1885,
1891 och 1901 ha – med undantag för ett par i
praktiken föga betydande besvär – de bördor
försvunnit, som skilt krono- och skattejord
från frälse äfvensom frälsets olika klasser
inbördes, och frälset är sålunda numera i Sverige
endast ett historiskt begrepp. (Se vidare Adel.)
N. E-n.
Frälsebonde, i äldre tider benämning på
adelns landbor, nu, sedan jordnaturen blifvit
reell, jämväl namn på sådana jordbrukare,
hvilka under arrenderätt och ofta mot
dagsverksskyldighet inneha hemman, som
höra till större frälseegendomar. Bonde,
som är egare af ett frälsehemman, kallas
frälsehemmansegare. Frälsebonden har väl alltid
kunnat med jordegaren med en viss frihet
aftala om tid och villkor för hemmanets
innehafvande. Men i äldre tider var en
allmän regel, att frälsemannen egde af sin
landbo uppbära åtskilliga häfdvunna utskylder,
såsom städsla, afrad, gengärd, dagsverken,
fodring och gästning, af hvilka utskylder en
del eljest skulle utgått till kronan. Äfven i
öfrigt åtnjöto frälsebönderna, på grund af adelns
skattefrihet, stor frihet från utskylderna till
kronan. Dessa friheter stadgades dels genom de
adliga privilegierna, dels genom de villkor,
på hvilka adeln åtog sig nya bevillningar. Mest
fria från allmänna bördor voro adelns bönder inom
en mil från sätesgården (frihetsmilen), hvilka
voro frikallade från all tunga, skjutsning,
skatt och utskrifning. Motsvarande friheter
åtnjötos sedermera af landbönder inom sätesgårds
rå och rör. Äfven de öfrige frälsebönderna voro
fria från körslor, dagsverken och skjutsning,
utom då konungen själf eller främmande sändebud
reste genom landet. I gärder och hjälper
skulle de i regel deltaga till hälften mot
skattebönderna. Likaså drabbade utskrifningarna
gemenligen frälsebönderna endast hälften så
tungt som skatte- och kronobönderna, såvida icke
man ur huse måste utgå. – Under 1500-talet hade
väl någon gång underhandlats angående nödiga
gärder äfven med frälsebönderna, men regeln
var och blef, att husbonden, frälsemannen,
åtog sig hjälpgärd för sina landbor. I 1723 års
adliga privilegier uttrycktes denna husbondens
rätt så, att inga extra kontributioner finge
påläggas adelns landbönder utan samtycke af
"menige ridderskapet och adeln, som själfve
några landgods ega". Till följd däraf
saknade otvifvelaktigt frälsebonden alltid
representationsrätt i bondeståndet, till hvars
herredagspengar han ej heller lämnade några
bidrag, om man undantager den förra delen af
1600-talet. Frälsemannens ställning till hans
landbonde var i viss mån en husbondes, och den
myndighet, som den adlige jordegaren sålunda
egde, sökte han under 1600-talet på allt sätt
utridga efter andra länders, närmast Danmarks,
föredöme (om de danske fästebönderna se Bonde,
sp. 1093). Man förhindrade frälsebondens söner
och döttrar att taga tjänst hos andra, man
pinade och tvang frälsebönderna med "privata
fängelser och
torturer", ehuru landbonden var berättigad att
stämmas till tinget. Genom allmogens lifliga
klagomål förmåddes emellertid regeringen att
ingripa mot detta ofog, som hotade frälsebonden
med lifegenskap. – Så mycket innebar ändock
frälsemannens husbondevälde, äfven efter 1723
års privilegier, att han hade makt att för små
förbrytelser, uppstudsighet och försummelse
tillbörligen aga och näpsa sina landbönder. –
De senare årens lagstiftning har emellertid
gjort slut på detta frälsemannens föråldrade
husbondevälde, och den adlige husbondens gamla
rätt att själf utpanta räntor och utskylder hos
sin frälsebonde har h. o. h. upphört (1878).
K. H. B.*
Frälsebref. Se Frälse, sp. 26.
Frälsefrihet, sammanfattningen af de friheter
och förmåner, som i äldre tider tillkommo
frälseståndet, men hvilka i hvad de afsett
jorden efter hand blifvit reella och bundits
vid den jordnatur, som kallas frälse (se d. o.).
K. H. B.*
Frälsehemman benämnes, till skillnad från
krono- och skattehemman, hvarje hemman med
frälse jordnatur. Vanligen menas emellertid med
frälsehemman endast allmänna frälsehemman, hvilka
jämte de s. k. utsocknehemmanen i de eröfrade
provinserna genom rusttjänstskyldigheten skilja
sig från de förmånligare ställda frälseegendomar,
som räknas till ypperligt och yppersta frälse,
nämligen säterier, ladugårdar, rå- och rörshemman
samt (i de eröfrade landskapen) insockne-
eller veckodagshemman. Utmärkande för ett
frälsehemman var, att det åtnjöt betydliga
friheter med afseende på skatter och besvär,
hvilka friheter och förmåner voro olika
för de särskilda slagen af frälseegendomar
(se Frälse), men dessa friheter ha numera
till större delen upphört. Eganderätten till
frälsehemman tillhör enskilda, hvilka äfven
ha den friaste dispositionsrätt öfver sin
egendom. Ända till 1723 var det uteslutande
förbehållet adeln att ega frälsejord, om ock
genom särskilda medgifvanden undantag någon
gång tilläts, men nämnda år medgafs präster och
borgare samt 1789 allmogen rätt att förvärfva
allmänna frälsehemman. Först 1809 blefvo
de ofrälse stånden berättigade att besitta
jordegendom af det ypperliga frälsets natur. De
allmogemän, som begagnade sig af denna rätt och
förvärfvade frälsejord, voro emellertid icke
jämställda med sina ståndsbröder i politiskt
hänseende, enär de saknade representationsrätt
i bondeståndet. Först 1834 medgafs sådan åt
frälsehemmansegare (d. v. s. egare af allmänna
frälsehemman), och efter ytterligare 10 år
utsträcktes rätten jämväl till egare af säterier,
rå- och rörshemman o. d. Af Sveriges hemmantal,
som 1895 utgjorde 67,100 mtl, tillhörde 21,320
frälset, och af frälsejorden utgjorde de allmänna
frälse- och utsocknehemmanen den största delen,
nära 15,000 mtl. Frälseegendomen är mycket ojämt
fördelad; den har sitt maximum i Östergötlands
län (2,108 mtl), nära följdt af Stockholms län
(2,107 mtl). Minimum påträffas i Gottlands län
(något öfver 2 mtl). I tre län, Södermanlands,
Stockholms och Hallands, uppgår frälsemantalet
till mer än hälften af länens hela mantalssumma
(resp. 53,1, 52 och 50,8 proc.) och för samtliga
öfriga län i södra och mellersta Sverige, med
undantag för Gottlands län, där frälsejorden
är relativt svagast representerad (0,2 proc.),
samt Blekinge, Göteborgs och Bohus, Västmanlands
och Kopparbergs län, växlar procenttalet mellan
23,5 proc. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
