- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
149-150

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrskruf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

149

Fyrvingen-Fysik

150

grön, strontiumsalter till röd, zink till
hvitblå, j kopparföreningar till blå färg. Jfr
Bengalisk eld). För frambringande af gnistor
(i s. k. kaskader, fontäner m. m.) brukas groft
kolpulver, metallspån och porslinspulver. Den
rörelse, som meddelas åt sådana fyrverkeripjäser
som eldhjul, raketer (se Käket), svärmare,
dykare o. a., förorsakas af reaktionen från
drifsatsens förbränningsgaser, hvilka med stor
kraft utströmma ur hylsorna. Litt.: Törner,
"Fyrverkerikonsten" Q885).

Fyrvingen, zool. Se Nattskärrorna.

Fyrväldig, bot. Se Tetradynamia.

Fyrväppling, bot., missbildning hos hvitklöfver
(Trifolium repens) och rödklöfver (Trijolium
pra-tense), bestående däri, att 4-8 småblad
uppkomma genom delning (dédoublement,
se d. o.) af ett eller flera af de 3
småbladen. Dylika öfvertaliga blad träffas
oftast på exemplar, som växa i näringsrik jord
och genom slagning blifvit stympade. Man har
lyckats göra denna missbildning ärftlig; en
sådan är t. ex. den brunbladiga trädgårdsformen
Trifolium repens v. atropurpureum, som odlas som
infattnings-Täxt och i små krukor under namn af
l y c k o-k l ö f v e r. Det är en i de flesta
europeiska länderna allmänt utbredd öfvertro, att
det är lyckobringande att finna en fyrväppling;
man får dock ej söka efter den, utan den måste
hittas händelsevis. Lägger man 3 fyrväpplingar
under hufvudkudden, går det man drömmer om under
natten i uppfyllelse. På Jylland tror man,
att man ej kan förvända synen på en person,
som bär på sig en fyrväppling; att finna en
"femklöfver" anses där bringa olycka. G. L-m.

Fyrögat, zool. Se A n a b l e p s.

Fysharmönika (af grek. fy’sis, natur, och
harmoni’a, harmoni), mus., en 1818 af Hackel
konstruerad, äldre form af h a r m o n i u m
(se d. o.).

Fysik (af grek. fy’sis, natur) betyder
eg. naturvetenskapen i allmänhet. Emellertid
afskildes redan tidigt läran om de lefvande
varelserna såsom en själfständig del, så att
fysiken kom att omfatta endast vetenskapen
om de liflösa föremålen och särskildt om
deras förändringar samt dessas orsaker,
hvilka betecknas såsom krafter. Redan på A r
i-stoteles’ tid (384-322 f. Kr.) hade emellertid
himmelsföreteelserna frånskilts från fysiken
och behandlades i två särskilda vetenskaper,
astronomien och meteorologien. Aristoteles talar
äfven om mekaniken ung. i samma mening, som man
nu talar om matematisk fysik. Aristoteles’
fysik motsvarar närmast hvad vi skulle
kalla naturfilosofi. Forntidens främste
fysiker var utan tvifvel Demokritos från
Abdera (omkr. 460-380 f. Kr.), som grundlade
atomteorien och äfven ang. jordens ställning
i universum uttalade läror, som sedan knötos
vid Coppernicus’ namn. Angående atomerna antog
han, att de voro i rörelse, och han kan därför
anses såsom en föregångare till den moderna
mekaniska värmeteorien. Mest berömd bland
forntidens naturforskare har Archimcdes (287-212
f. Kr.) blifvit; hans skrifter ha, i motsats till
Demokritos’, blifvit till stor del bevarade till
våra dagar. Han sammanfattade och utvecklade
läran om statiken, d. v. s. om kroppars
jämvikt. Från honom härrör läran om kroppars
skenbara viktförlust vid deras nedsänkning i
vätskor (Archimedes’ princip). Han har äfven det
märkliga uttalandet, att på grund af tyngdens
verkan måste en flytande himlakropp an-

taga klotrund form och att därför hafvet är
buktadt. Bland uppfinnare från denna tid må
nämnas K t e s i-bios (2:B, årh. f. Kr.), som
konstruerade tryckpumpen (brandsprutan) och
flera andra hydrauliska maskiner, samt Heron
(omkr. 100 f. Kr.), som använde ångan såsom
drifvande element i sina många maskiner, bland
hvilka eolipilen (se d. o.) står främst. Bland
hans skrifter är den om "pneumatik" (gasernas
elastiska egenskaper) den viktigaste. Heron
har också författat betydande arbeten i
optik (om brännspeglar). På detta område
följdes han af Ptolemaios (förra hälften af
2:a årh. e. Kr.), som dessutom inlade stora
förtjänster såsom astronom och geograf. Inom
akustiken hade redan P y t h a-göras (omkr. 550
f. Kr.) och hans skola uppställt lagen om
tonernas svängningsförhållanden. Troligen
härstammar antikens kännedom om fysiken till
stor del från Egypten och delvis äfven från
Mesopotamien, där inom de olika templen en stor
del erfareuhetsrön synes ha gjorts, fastän namnen
på deras upptäckare ej blifvit bevarade.

Under medeltiden gjorde fysiken intet framsteg
af betydelse inom Västerlandet. Araberna odlade
denna vetenskap och fullkomnade antikens
kunskapsrön särskildt inom mekaniken och
optiken. Den främste fysikern bland araberna
var A l h a z e n (Ibn al Haitam 965-1039). Han
författade ej mindre än ett hundratal arbeten i
matematik, fysik och metafysik. Hans förnämsta
arbeten falla inom optiken (speglar och
brännlinser) och ha utöfvat stort inflytande på
K o ge r Bacon (1214-94), som författade högst
märkvärdiga arbeten i optik, och den berömde
astronomen K e p l e r. Hos araberna började
kemien att studeras i större utsträckning -
särskildt af araben Ge b er (Dsjåbir, d. 776)
och uppträdde sedermera såsom en från fysiken
skild vetenskap. Skillnaden är dock endast
relativ; fysiken behandlar sådana företeelser,
vid hvilka kropparna ej lida några genomgripande
förändringar, medan kemien sysselsätter
sig med mera djupgående förändringar hos
kropparna, hvilka tänkas bero på omlagringar af
atomerna. Mellanområdet kallas fysikalisk kemi.

Vid nya tidens början vaknade åter lifligheten
i sinnena, och fysiken gjorde nya betydande
framsteg. På sin upptäcktsresa till Amerika
(1492) fann Columbus, att magnetnålen icke
pekar rätt i n. och s., utan har en så kallad
missvisning. Något senare (1510) upptäckte
Georg Hartmann i Nürnberg magnetnålens
inklination. Därigenom infördes studiet af
magnetismen i fysiken. Engelsmannen William
Gilbert (1540-1603) skref ett arbete om
jordmagnetismen, hvar! han äfven redogör
för de första vetenskapliga försöken
ang. friktionselektricitet. Något senare
konstruerade Magde-burg-borgrnästaren Otto
v. Guericke (vid 1600-talets midt) den första
elektricitetsmaskinen. Från denna obetydliga
början härrör utvecklingen af elektricitetsläran,
som numera intar det främsta rummet i fysiken.

De störste andarna på fysikens område
voro vid denna tid två italienare: det
dådrika universalsnillefc Lionardo da Vinci
(1452-1519), som beskref en "camera obscura"
utan linser, kapillari-tetsföreteelserna,
förbränningsfenomenet (med full kännedom
om luftens betydelse i detta fall), luftens
kompressibilitet och vågrörelsen, samt den
moderna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:18 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free