Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysiokratiskt system ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Fysiologisk anatomi-Fysionomi
166
uppgifter sträckt sina forskningar. Bland den
fysiologiska kemiens främste män märkas M. E. C"
h e vr e u l (1786-1889), Fr. Wöhler (1800 -82),
J. von Lie bi g (1803-73), F. H o p p e-Seyler
(1825-95), E. Fischer (f. 1852).
I Sverige infördes den experimentella fysiologien
af 0. Eu d beck d. ä. (1630-1702), som genom
sina försök på djur leddes till upptäckten af
lymfkärlen (1652). Dock fortsatte han icke på
en bana, där han vid sitt första steg haft en
så lysande framgång, och det räckte mera än
tvåhundra år, innan en fysiologisk forskning i
egentlig mening åter vidtog i Sverige. Det var
Fr. Holmgren (1831-97) och Kr. Loven (1835-1904),
som där voro banbrytariia. Redan 1862 inrättade
den förre ett fysiologiskt laboratorium i
Uppsala; ett nytt sådant erhölls genom gaf
va af Eegnell 1867, och slutligen uppfördes
1892, äfveuledes med Regneilska gåfvomedel,
ett fullt modernt fysiologiskt institut
därsammastädes. Loven inrättade 1874 ett
fysiologiskt laboratorium i Stockholm, hvilket
1885 erhöll ny lokal. Enligt riksdagens beslut
skall denna i år (1908) väsentligen utvidgas. I
Lund infördes fysiologien såsom särskildt
läroämne af M. G. Bl i x (1849-1904), under hvars
ledning ett tidsenligt fysiologiskt laboratorium
där byggdes. Den fysiologiska kemien, som tack
vare Berzelius’ stora insats, vid de svenska
universiteten redan länge haft en själfständig
ställning, har under 1800-talet bearbetats af
bl. a. A. Al m en (1833 -1903), 0. Hammarsten
(f. 1841) och K. A. H. Mörner (f. 1854). -
I Finland inrättades det första fysiologiska
laboratoriet af K. G. Hallsten (f. 1835) år
1872. Ett nytt laboratorium uppfördes 1905.
* R. T-dt.
Fysiologisk anatomi, bot. Se Botanik, sp. 1302
och 1307.
Fysiologisk art, bot., växtform, som ej är
morfo-logiskt, utan endast fysiologiskt skild
från andra former. Dylika "arter" förekomma
t. ex. bland bakterierna, jästsvamparna och
rostsvamparna. G. L-m.
Fysiologisk fosfaturi. Se F o s f a t u r i.
Fysiologisk kemi, den gren af den kemiska
vetenskapen, som har till föremål att utforska
såväl den kemiska sammansättningen hos de
lefvande varelsernas olika organ som ock,
och framför allt, de kemiska förloppen vid
ämnesomsättningen inom dessa organ, de olika
näringsämnenas förhållande i och för sig samt
till hvarandra inom organismen, beskaffenheten
af de utsöndrade ämnena o. s. v., under friska
och sjukliga (patologisk kemi) förhållanden. Man
skilde förr på djurkemi och v ä x t k e m i,
men denna skillnad kan ej längre så skarpt
upprätthållas, sedan nyare tiders forskning
ådagalagt, att likartade kemiska processer
försiggå inom cellerna hos både djur och växter,
ehuru visserligen äfven betydande olikheter
därjämte förefinnas. - Den fysiologiska
kemien står naturligtvis i närmaste samband med
fysiologien i allmänhet, men har dock numera fått
ett så betydande omfång, att den måste betraktas
som en vetenskap för sig, hvilken äfven sedan
länge vid våra högskolor haft sina särskilda
målsmän. På senaste tiden har studiet af enzymen
spelat en stor roll inom den fysiologiska kemien,
som härvid söker tillämpa den fysikaliska kemiens
exakta metoder. Se vidare Fysiologi, sp. 165.
S. J-n.
Fysiologiskt torr, bot., säges en mark vara, som
är så kall eller saltrik, att de däri växande
växternas vattenupptagande försvåras. De på
dylika lokaler, t. ex. fjällsluttningar nedanför
snöfält, strandängar, lefvande växterna äro
därför ofta xerofilt utbildade liksom de
torra sandfältens eller klippornas växter,
oaktadt marken är genomdränkt af vatten.
G- L-m.
Fysiologos (grek. $vaiokvyog) är det vanliga
namnet på en under den grekiska medeltiden
ytterligt spridd folkbok, bysantinarnas populära
naturvetenskapliga handbok. Den innehåller ett
femtiotal beskrifningar på verkliga eller diktade
djur, växter och stenar; hvarje beskrifning är
i flertalet versioner åtföljd af en religiös
tydning, i hvilken de skildrade naturföremålen
förklaras såsom symboler för Kristus, djäfvulen,
kyrkan, människorna o. s. v. Historierna om
fågel Fenix, som står upp ur sin egen aska, om
den själfuppoffrande pelikanen, om den underbara
enhörningen o. a. återfinnas här fullt utvecklade
och ha härigenom fått sin stora spridning. Allt
visar hän på Egypten såsom dessa djurhistoriers
ursprungsland; redan hos 400-talets grekiska
kyrkofäder träffar man spår af "Fysiologos",
och dess latinska bearbetning kan likaledes
spåras upp till ung. samma tid. De äldsta till
oss bevarade exemplaren härstamma från 11 :e och
12 :e årh. och häntyda redan på tillvaron af en
mängd olika versioner af den populära boken. I
själfva verket torde ytterst få af medeltidens
litterära alster ha undergått så många och så
mångskiftande redaktioner och bearbetningar som
"Fysiologos" allt från dess tidigaste, prosaiska
affattning på vanligt grekiskt skriftspråk
ända till de sena, vulgärgrekiska versionerna
på "politisk" vers. Storartad var också den
utbredning "Fysiologos" fick inom främmande
språkområden: etiopiska, arabiska, syriska och
armeniska öfversättningar äro kända, och i Europa
blef boken, med den gamla latinska versionen
som förmedlare, populär i bearbetningar inom
den slaviska, den romanska och den germanska
världen. Stort blef också dess inflytande;
inom konsten kan det spåras icke blott i
bysantinsk, utan framför allt i romansk och
gotisk konst, och om medeltidens naturvetenskap
kan sägas, att den oftast stod i "Fysiologos’"
tecken. T. o. m. till det moderna språkbruket
har djurboken fortplantat sitt inflytande. Dess
många bearbetningar och förgreningar äro ännu
långt ifrån alla af forskningen klarlagda;
ett mycket betydande arbete på detta problems
lösning har nedlagts af tysken M. Gold-staub. En
synnerligt intressant handskrift i Smyrna med
gamla illustrationer till "Fysiologos" utgafs
delvis i faksimile, 1899 af Strzygowski. V. km.
Fysionomi [fyjå-; af grek. fysiognomonVa,
konsten att bedöma en människas karaktär efter
hennes anletsdrag, af jy’sis, natur, skapnad,
och gnõmon, kännare], i vidsträckt bemärkelse
utseende, "habi-tus", sammanfattningen af
en människas eller ett djurs, en växts,
ett landskaps yttre karakteristiska drag;
ansiktsbildning, anletsdrag, ansiktsuttryck,
uppsyn. - Fysionomis t 1. f y si ön öm, en som
förstår att tolka fysionomier, att af personers
anletsdrag och uppsyn samt minspel bedöma
deras karaktär, själsegenskaper, tillstånd och
själsrörelser. Jfr S. Schack, "Fysionomiska
studier" (1883).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
