Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
297 Färgpermanens–Färgträ 298
gerier och därmed besläktade fabriker, med
tillsammans 2,890 arbetare och ett sammanlagdt
tillverkningsvärde af 5,315,134 kr.
E–t N–n.
Färgpermanens, en färgs varaktighet. Se Färgkemi.
Färgpyramid, fys. Se Färg, sp. 268.
Färgraderirrg. Se Färggravyr.
Färgringar. 1. Löwes färgringar, fysiol.,
kallas ett af den österrikiske kemisten
A. Löwe på 1840-talet upptäckt fenomen, som
hör till de s. k. entoptiska eller subjektiva
ljusförnimmelserna, d. v. s. sådana, där
hvarjehanda bilder eller ljusfenomen synas för
ögonen, oaktadt de ej ha sin grund i föremål,
som äro belägna utanför ögat. Dessa förnimmelser
äro af mångfaldig art. De gröfsta af dem äro de,
som framkallas genom tryck på näthinnan eller
ögonbulben i dess helhet. Allbekant är, att
vid slag på ögat blixtar eller stjärnor synas
för detsamma. Men äfven ett lindrigt tryck
på näthinnan, dit fortplantadt genom tryck
på bulbens mera periferiska delar, framkallar
ljusförnimmelser. Man kan med lätthet och utan
fara på sig själf studera detta förhållande. Om
man, allrahelst i ett förmörkadt rum, vänder
ögonen t. ex. uppåt och med fingret sakta
trycker så långt nedåt som möjligt på ögat,
visar sig genast en lysande ring (se Fosfen): näthinnan svarar på sitt sätt på
retningen. Äfven den elektriska retningen
framkallar ljusfenomenen. Under särskilda
belysningsförhållanden kunna äfvenledes dylika
ljusintryck framkallas. En s. k. efterbild
(se d. o.) är ingenting annat. Hvarje människa
har erfarit, att, om hon ser på ett lysande
föremål och därefter hastigt sluter ögonen,
efterbilder visa sig. Man kan t. o. m. genom
särskilda tillställningar få skåda sitt eget
ögas näthinna med dess kärl liksom af-målad
på en vägg m. m. Löwes färgringar visa sig
som ljusa, violetta ringar, när man genom en
upplösning af kromklorid blickar på en ljus
yta. – 2. Newtons färgringar, fys. Om man
lägger en svagt buktig konvex lins mot en plan
glasskifva och betraktar den i återkastadt ljus,
d. v. s. från samma sida, hvarifrån belysningen
kommer, ser man flera serier färgade ringar kring
en mörk fläck vid beröringspunkten mellan de två
glasen. Utgöres belysningen af homogent ljus,
t. ex. rödt, så omgifves den mörka fläcken
af omväxlande röda och mörka ringar. Dessa
uppkomma därigenom, att af de ljusstrålar,
som intränga i linsen ofvanifrån, reflekteras
en del redan från dess undre yta, under det att
en annan del äfven går genom iuftlagret mellan
linsen och glasplattan samt reflekteras från
denna. Dessa reflekterade strålar ha således
gått olika långa vägar, hvarför de, när de åter
träffas, kunna interferera med hvarandra (se
Interferens). Mörker uppkommer på de ställen,
där luftlagret mellan glasen är af den tjocklek,
att skillnaden i väg blir ett udda antal halfva
våglängder, och ljus, där skillnaden blir ett
helt antal våglängder. Eingarnas storlek är
beroende dels af linsens buktighet – ju plattare
denna är, dess större blifva ringarna –, dels
af ljusets våglängd, så att ju mindre denna
är, dess mindre blifva ock ringarna. Af denna
sista omständighet följer, att ringarna blifva
mindre i violett belysning än i röd. Däraf blir
åter följden att, när belysningen består af
hvitt ljus, olikfärgade ringar måste erhållas, nämligen en
violett närmast den mörka fläcken, därefter en
blå, en grön, en gul och ytterst en röd. Då
emellertid de olika färgerna till en del
täcka hvarandra, uppkomma genom blandningen
andra färger. Dessa färgringar ha sitt namn
efter Newton, som först egnade dem någon
grundligare uppmärksamhet. Deras uppkomst
förklarades fullständigt af Th. Young och
A. J. Fresnel. – 3. Nobilisfärgringar, fys. Om
en blank metallskifva sättes i förbindelse med
den positiva polen å en galvanisk stapel och
en lösning af blysocker därefter uthälles öfver
skifvan samt slutligen en med stapelns negativa
pol förenad platinatråd nedföres i nämnda lösning
utan att vidröra metallskifvan, så bildas under
den elektriska strömmens inverkan blysuperoxid,
hvilken afsätter sig under platinaspetsen i
ett tunt lager, som aftager utåt i tjocklek och
därför visar färgade ringar. Dessa ha sitt namn
efter L. Nobili (1784–1835). De äro ordnade
i samma följd och uppkomma på samma sätt som
Newtons färgringar. – 4. Priestleys
färgringar, fys., uppkomma vid en laddflaskas
urladdning mot en metallskifva genom dennas
oxidation.
Liknande och på samma orsaker beroende
färgföreteelser visa sig vid en mängd andra tillfällen,
t. ex. på såpbubblor, i tunna oljelager, som utbreda
sig på en vattenyta, i gamla fönsterglas, i oxidhinnorna
på metaller o. s. v.
1. Rsr. 2-4. K. L.*
Färgsinne, fysiol. Se Färgblindhet, sp. 277 ff.
Färgskifva, fys. Se Färg, sp. 268.
Färgsnurra, fys. Se Färg, sp. 267.
Färgspektrum, fys., den färgade bild, som
uppkommer dels genom ljusets brytning i en prisma,
dels genom ljusets diffraktion. Se Diffraktion,
Färg och Spektrum.
Färgspridning, fys. Se Dispersion.
Färgstick. Se Färggravyr, sp. 286.
Färgsystem, fys. Se Färg, sp. 267.
Färgtafla, fys. Se Färg, sp. 268.
Färgton, fys. Se Färg, sp. 267–268.
Färgtryck, tryck i flera färger, kan åstadkommas
såväl genom konstnärlig färggravyr och litografiska
samtryck som genom moderna foto- och kemigrafiska
reproduktionsmetoder. Se vidare Färggravyr.
Färgträ, gemensam handelsbenämning på den på
färgämnen rika veden (vanligen kärnveden) af åtskilliga,
i allmänhet tropiska, trädslag. Veden kommer
i handeln antingen i form af större block eller ock
raspad eller finmalen. I detta senare fall förfalskas
den ofta genom inblandning af genom extraktion af
färgämnet försämradt färgträ eller af andra träsorter.
De förnämsta slagen af färgträ äro blåholts (af
Hæmatoxylon campechianum) från Central-Amerika,
som nyttjas till blå-, grå- och svartfärgning,
rödholts, färnbock, bresilja, sappanträ, martiusträ,
brasilette m. m. (af Cæsalpinia-arter), camwood-
l. barwoodträ (af Baphia nitida) och sandelträ l.
kaliaturholts (af Pterocarpus santalinus), erhållna af
östasiatiska träslag, hvilka gifva röda och bruna
färger. De nämnda träden tillhöra alla ordn. Leguminosæ.
Gulholts (gul bresilja, gammal fustik), som
är veden af Chlorophora tinctoria (ett mullbärsträd)
och fisettholts (oäkta gulholts, ung fustik), som
erhålles af veden af Rhus cotinus (fam. Anacardiaceæ),
begagnas (vanligen i blandning med andra färgämnen)
till framställande af gula, bruna och gröna
färger på ull, läder o. d. Utom till färgning eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
