- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
309-310

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färjestaden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fäste, fortif., vanligen benämning på en mindre,
sluten permanent befästning, som är afsedd för
såväl infanteri som artilleri. Sålunda kunna
både mindre spärrfästningar och större enhetsfort
kallas fästen. De större själfständiga permanenta
verken vid Boden benämnas äfven fästen. Jfr Borg.
L. W:son M.

Fästebonde. Se Bonde, sp. 1093, och Danmark,
sp. 1269.

Fästefjäll, bot. Se Agnblad.

Fästegods. Se Danmark, sp. 1269.

Fästehjon. Se T r o l o f n i n g.

Fästekontor. Se Arbetsförmedling.

Fästemål. Se B r öl l o p, sp. 461.

Fästepenning. Se Handpenning.

Fästingar, Ixo’didæ. zool., en till kvalstrens
ordning bland spindeldjuren hörande familj,
som stundom äfven betraktas som en särskild
ordning. Fästingarna höra till de kvalster,
som åtminstone i fullbildadt tillstånd andas
med trakéer. Deras tämligen platta kropp
är på ryggsidans främre del betäckt med en
kitinplåt, vid hvars främre kant den starkt
utvecklade snabeln räcker fram med utseendet
af ett hufvud. Den bakre delen af kroppen är,
fastän täckt af en läderartad hud, i högsta grad
tänjbar, så att en fästing, som i fa-stande
tillstånd har en kroppslängd af föga mer än 2 mm.,
efter att ha sugit
sig full af blod sväller ut till storleken
af en liten böna. Fästingarna genomgå ett sexbent
larvstadium, men få sedermera 8 ben, som äro
försedda med häftskifvor, medelst hvilka de unga
djuren, som uppehålla sig på gräs och buskar,
haka sig fast vid förbigående varmblodiga djur,
äfven människor. Sin snabel borra de in i huden,
i de flesta fall utan att vålla sitt offer
någon smärta, och i denna ställning stanna
de en tid bortåt, medan de suga sig fulla med
blod. Vanligen upptäcker man dem, först då de
svällt upp till en i ögonen fallande storlek. Om
man försöker att våldsamt bortrycka en fästing,
stannar den med hullingar försedda snabeln
kvar i såret och kan där vålla inflammation,
men om djuret begjutes med olja, tilltäppas de
två på kroppens sidor belägna andhålen, och den
släpper frivilligt sitt tag. En hos oss vanlig
art, stundom kallad flått, är Ixodes ricinus,
som i synnerhet hemsöker hundar, men också
hvarjehanda andra däggdjur och äfven fåglar. Från
att ha varit blott 2 - 3 mm. lång sväller denna
fästing på 9 dagar ut till en längd af 11 mm. och
motsvarande tjocklek. Kroppen är nu så elastisk,
att den studsar som en gummiboll. Till färgen
är den hvit, blåaktig eller brun, frånsedt
den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens
främre del. I tropiska länder äro fästingarna
både talrikare och besvärligare. - Besläktade med
fästingarna, men stundom ansedda för en särskild
familj , äro r a n d f ä s t i n g a r n a (Argas),
hvilka ha kroppen ofvan täckt af en i kanten
uppböjd, oval skifva. Hithörande arter, som ha
en storlek af 4 - 6 mm., föra ett lefnadssätt,
som mera liknar vägglössens, i det de dölja sig
om dagen och nattetid komma fram för att suga
blod. Särskildt illa beryktad är malleh 1. gift-
vägglusen från Miana (A. persicus), som lär
kunna göra hela byar obeboeliga. Den förekommer
i Persien och Egypten. Äfven i Europa förekommer
en art, A. reflexus, som träffats i Italien,
Frankrike och Tyskland, företrädesvis i
dufslag, men också genom dufvor införd i
boningshus, hvarest den angriper människan.
G. A-z.

Fästman. Se T r o l o f n i n g.

Fästmö. Se T r o l o f n i n g. Jfr F ö r l ö
p a n d e och öfvergifvande.

Fästning. 1. Jur. Se Trolofning.

2. Krigsv., kallas en ort, som genom under fred
af starkaste materialier och med största omsorg
och anspråk på varaktighet och motståndskraft
uppförda permanenta befästningar gjorts egnad
att, med hjälp af tillräcklig bestyckning,
men i öfrigt endast af en minimal besättning,
under längre tid kunna motstå äfven allsidigt
anfall. De materialier, som först användes till
fästningsbyggnad, voro jord och trä, men detta
senare fick snart vika för sten. Sedermera
(första gången på 1850-talet vid ett af
Köpenhamns kustfort) började man använda betong
(se d. o.) såväl till undervattensgrundläggning
som till uppförande af vissa delar af och
slutligen hela fästningsverk, t. ex. forten vid
Liège, Namur och Köpenhamn. Där ej berg fanns,
i hvilket fästningsverket kunde insprängas,
erbjöd nämligen den motståndskraftiga betongen
det bästa skyddet mot de moderna granaternas
verkan. För att betongen skulle kunna motstå
direkt beskjutning och kasteld ur gröfre
pjäser, fordrades emellertid en ganska stor
mäktighet, hvarför man, där utrymme härför
saknades eller där tunnare framväggar eller
skyddstak af eldgifnings- eller andra hänsyn
blefvo nödvändiga, började betjäna sig af
pansarkonstruktioner och vanligen då i förening
med den formbara och sig till järnet intimt
anslutande betongen.

Då fästningsanläggningar kräfva årslånga arbeten
och mycket stora kostnader, måste man inskränka
dem till sådana punkter, där de för landets
försvar i sin helhet ej gärna kunna undvaras
och där vissa politiska, strategiska, taktiska
och tekniska fordringar kunna tillgodoses.

I politisk-strategiskt hänseende bör fästningen
sålunda vara en stödjepunkt för riksförsvaret
och därför ligga på en strategiskt viktig
ort. Den bör befria fältarmén från omsorger
för landsdelar utanför dennas operationsområde
och bör undanhålla en inträngande fiende just
de orter, hvilkas besittning för krigföringen,
för förbindelsen med operationsbasen och för
utnyttjandet af ockuperade områden äro för
honom viktigast. Valet af dessa strategiska
punkter alltefter deras relativa värde,
d. v. s. planläggandet af ett lands fasta
försvar, är i hufvudsak beroende af de
geografiska förhållandena och de politiska
gränserna; men då äfven krigsväsendets
utveckling samt egen armés organisation och
materiel böra utöfva inflytande på detta val,
kan de olika punkternas strategiska vikt blifva
föränderlig. Häraf den ibland framträdande
nödvändigheten af äldre fästningars slopande
och nyas uppbyggande å andra viktigare blifna
orter. – Allteftersom fästningarna äro afsedda
företrädesvis för landt- eller för sjöförsvaret
och beroende på sitt i följd häraf betingade
olika läge inom landet, kallas de land- eller
kustfästningar.

En landfästning har i strategiskt hän-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:23 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free