Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galizische Tátra-Verein ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Galjadet-Galla
604
röda polska iiötkreatursrasen. Rasen förekommer
i inånga olika utvecklingsstadier, så att den
i karga trakter är liten och föga gifvande,
under det att den i bördigare områden blifvit
kraftig, öfver medelstorlek och beträffande
afkästningen fullt tillfredsställande. Inom östra
GLalizien sprides Simmental-rasen mer och mer. I
Galizien och särskildt i trakten af Horodenka
förekommer äfven en med den ungerska närbesläktad
stäppboskap, i medeltal vägande 500-600 kg.
H. F.
Galjade’t, sjöv., bred vimpel, hvilken användes
dels såsom befälstecken för underofficer, dels
såsom flöj på masttoppen för att visa vindens
riktning till ledning vid styrningen, särskildt
nattetid. Jfr B e-f als t e eke n och Flög.
O. E. G. N.*
Galjön, skpsb. Se G a 11 i ön. Gälka. J e d r
z e j z Dobczyna, polsk kyrkoreformator, född
i början af 15:e årh. Såsom lärare vid Krakaus
universitet (1425-48) ifrade han nitiskt för
utbredande af Wycliffes läror, hvarmed han
blifvit bekant genom den husitiska rörelsen i
Böhmen. Då han vägrade underordna sig under de
påfliga myndigheterna, blef han aflägsnad från
universitetet och hölls ett hälft år internerad i
Mogilas kloster nära Krakau. Då hans "kätterska"
skrifter under hans frånvaro beslagtogos
i hans bostad, flydde han till Schlesien,
där han dog (dödsåret obekant). G. författade
ett poem till Wycliffes ära, ett af den polska
diktkonstens äldsta minnesmärken (tryckt 1816).
A-d J. Gäll, ofruktsam (om hondjur),
t. ex. gallko. Jfr Gallblommor.
Gäll, Franz Joseph, tysk läkare, frenologiens
grundläggare, f. 9 mars 1758 i byn Tiefenbrunn
i amtet Pforzheim (Baden), d. 22 aug. 1828
i Montrouge (nära Paris). Sedan G. 1781-85
idkat medicinska studier i Wien och där 1785
erhållit doktorsdiplom, började han praktisera
såsom läkare. Men mer än åt praktiken egnade
han sig åt anatomiska och fysiologiska
forskningar, i synnerhet rörande hjärnan
och dess funktioner. Redan såsom barn hade
G. tyckt sig finna, att olika förmögenheter
och böjelser hos människan på olika sätt gåfve
sig till känna i hufvudskålsbildningen. Genom
fortsatta iakttagelser och jämförelser kom
han till den öfver-tygelsen icke blott att
anlag och förmögenheter berodde på hjärnans
funktioner, utan äfven att dessa aftecknade
sig uti hjärnans yttre former. 1796 började
han i Wien hålla föreläsningar öfver sina
upptäckter. Han hade redan flera år fortsatt
härmed, då regeringen i början af 1802 förbjöd
honom att fortsätta, enär hans lära ledde till
materialism och sålunda stridde mot moralens
och religionens grundsatser. I sällskap med
sin trogne medarbetare Spurzheim lämnade
G. 1805 Wien, hvarefter de under stort bifall
förkunnade frenologiens grundsatser i flera
länder, Preussen, Sachsen, Sverige, Holland,
Bajern och Schweiz. 1807 bosatte G. sig i Paris
och började snart en föreläsningskurs, som
hänförde många lärde. Han utvecklade närmare
sina åsikter i en afh., Recherches sur le
systéme nerveux en general et sur celui
du cerveau en particulier, som redan 1804
inlämnades till Franska institutet, men först
1809 trycktes med upptagande af Spurzheim
som medförfattare. 1810-19 utgaf G. sitt
förnämsta arbete, Anatomie et physiologie du
systéme nerveux en general et du cerveau en
particulier, 4 bd (1822-25; mindre uppl. i 6
bd, med nya tillägg, innehållande försvar för
läran). G. begrofs på kyrkogården Përe-Lachaise i
Paris, där ett monument rests öfver honom. Enligt
hans egen föreskrift preparerades hans hufvud
och införlifvades med hans till Jardin des
plantes skänkta samling. G. var en mycket
betydande anatom och inlade äfven genom sitt
framhållande af hjärnan såsom materiellt underlag
för själsverksamheten stor förtjänst. Däremot
är det psykologisk-anatomiska system, som han
uppfann (jfr Frenologi), i grund och botten
misslyckadt och erbjuder endast en ytlig likhet
med våra nutida föreställningar om lokalisationen
af förrättningarna i stora hjärnans bark. F-
B. (R. T-dt.)
Gäll, Ludwig, tysk tekniker, f. 1791 i
Alden-hoven, d. 1863 i Trier. Se G all i se ring.
Gäll, Ferdinand, friherre von, tysk
skriftställare och teaterintendent, f. 1809,
d. 1872, trädde 1834 i hoftjänst hos storhertigen
af Oldenburg, blef 1842 intendent vid teatern
i Oldenburg och öfvertog 1846 ledningen af
hofteatern i Stuttgart. Bland hans arbeten må
nämnas Reise durcli Schweden im sommer 1836
(1838), Paris und seine salons (1844. -45),
Der bühnenvorstand (1844) och Vorschläge zu
einem deutschen theaterkartell (1845), hvilket
föranledde bildandet af tyska teaterföreningen.
Galla (lat. bilis, fel), en blandning af
lefverceller-nas tunnflytande sekret och det
slem, som afsöndras såväl från gallgångarnas
körtlar som från gallblåsans slemhinna. Gallan,
som afsöndras under mycket lågt tryck, i följd
hvaraf äfven ett ringa hinder för dess afflöde
kan framkalla gulsot (se d. o.), dels ut-tömmes
kontinuerligt, men i mycket växlande mängd, i
tolf fingertarmen, dels samlas i gallblåsan,
där den småningom koncentreras mer eller
mindre, alltefter längden af den tid, som
förflyter, innan den uttömmes från gallblåsan
i tarmen. I följd häraf är blåsgallan alltid
mera tjockflytande än lefver-gallan, men för
öfrigt till sin beskaffenhet ganska varierande,
ej blott hos olika djurslag, utan äfven hos samma
art och säkerligen äfven hos samma individ under
olika förhållanden. Gallan har också växlande
eg. v. (hos människan mellan l,oi och 1,04), och
färgen varierar mellan guldgul, brungul, brungrön
och stundom blågrön. Reaktionen är alkalisk,
smaken bittersöt eller rent bitter (t. ex. hos
svinets galla), lukten egendomlig, olika hos
olika djur (hos nötkreatur myskartad). Gallans
karakteristiska beståndsdelar äro gallsyrade
salter och gallfärgämnen; för öfrigt innehåller
den lecitin, kolesterin, neutralfett, tvålar,
urinämne, salter m. m. Gallsyrorna, af hvilka
flera olika synas förekomma i hvarje slag
af galla, äro i regel kväfve-haltiga och då
antingen glykokolsyror eller tauro-kohyror. Det
förra slaget är svafvelfritt och ger vid
sönderdelning upphof till glykokoll (G2Hr,N02)
och en kväfvefri kolalsyra (cholsyra); de senare
äro svafvelhaltiga och gifva taurin (C2H7NS02)
samt lika-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
