Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galloway ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
643
Gallsteklar
644
tillvarataga de utkläckta steklarna, visar det
sig emellertid, att ofta icke blott Rhodiles
rosæ, utan äfven steklar af helt andra släkten
framkomma därur. Dessa äro dels sådana,
som tillhöra den ofvan-nämnda afdelningen 2
härofvan, d. v. s. snyltgall-steklar, vanligast
af släktet Aulax, dels verkliga parasitsteklar
af chalcididernas grupp, bland hvilka såsom
en af de vanligaste må nämnas den vackert
guldgröna lilla Torymus bedeguaris. I allmänhet
ha snyltgallsteklarna kortare utvecklingstid
och framträda först. Såsom en egendomlighet bör
framhållas, att Rhodites Rosæ är känd nästan
blott i honkön. Hannarna äro mycket sällsynta (2
proc.), så att fortplantningen i regel försiggår
partenogenetiskt. Angående fortplantningen af de
på eken lefvande gallsteklarna, ekgallsteklar,
förr räknade till det gamla släktet Cynips,
hade olika åsikter gjort sig gällande, till dess
amerikanen Bassett 1873 meddelade, att han flera
gånger iakttagit, hurusom ur galläpplen på en
liten ek i juni framträdde hannar och honor af en
gallstekelart, medan längre fram på sensommaren
på samma ek uppstodo galläpplen af helt annan
form, i hvilka steklarna öfvervintrade. Ur
dessa senare galläpplen framkommo följande
vår endast gallstekelhonor. Bassett drog häraf
slutsatsen, att alla de talrika ekgallsteklar,
hvilka dittills varit kända endast i honkön,
i en följande generation företrädas af
båda könen. Utan kännedom om Bassetts
iakttagelser började holsteinaren Adler 1875
de undersökningar, genom hvilka frågan om de
europeiska ekgallsteklarnas fortplantning fick
en slutgiltig utredning. Adler riktade först
sin uppmärksamhet på en again (d. v. s. blott i
honkön förekommande) art af släktet Neuroterus,
hvilken tidigt på våren kröp ut ur öfvervintrande
galläpplen på undre sidan af ekblad och lade
sina obefruktade ägg i ekarnas knoppar. Kring
dessa ägg utbildades galläpplen af helt annan
beskaffenhet än det, ur hvilket Neuroterus
själf framkommit, och ur dessa nya galläpplen
utvecklades i juni gallsteklar af båda könen,
men ej lika modern, utan så af vikande till
utseendet, att de förut ansetts tillhöra ett
annat släkte, som man tilldelat namnet Spafh
e gäster. Efter detta rön utsträckte Adler
sina undersökningar till alla i NordTyskland
förekommande ekgallsteklar och kom därvid
till det öfverraskande resultatet, att hvad man
be-skrifvit såsom 38 skilda arter, fördelade på 8
släkten, måste reduceras till hälften så många,
i det 19 befunnos vara endast de motsvarande
släktleden i ett slags generationsväxling,
där ett släktled af uteslutande honor med
partenogenetisk fortplantning omväxlar med ett
släktled af både hannar och honor, hvilka efter
parning lägga befruktade ägg. Därjämte återstodo
dock 4 arter, räknade till släktet Aphilo-thrix,
af hvilka inga hannar äro kända och hvilka
sålunda ständigt fortplanta sig partenogenetiskt,
erbjudande exempel på hvad man kallar telyotoki,
d. v. s. det slags partenogenes, i hvilket de
obefruktade äggen gifva upphof till idel honor,
medan de generationsväxlande arterna visa
exempel på s. k. deuterotoki, hvarmed afses,
att den ägarna generationens obefruktade ägg
gifva upphof till båda könen. Såsom exempel på
olika gestaltning af utvecklingen kan följande
anföras. På undre sidan af ekarnas blad ser man
ej sällan flera eller färre runda galläpplen af
en ärtas ända till ett körsbärs storlek, hvilka
i början äro gröna och saftiga, men så små-
ningom få en fastare konsistens och förändra
färgen till gulaktig med röda fläckar, i
synnerhet på solsidan. Dessa galläpplen innehålla
en centralt belägen kammare, i hvilken den lilla
hvita, masklika larven vistas. Med ett gemensamt
namn kan man kalla de gallsteklar, som framträda
ur detta slags galläpplen, för e k b l a d s g
a 11 s t e k l a r. En sådan i vårt land vanlig
ekbladsgallstekel har beskrifvits under namnet
Dryophanta scutellaris. Den redan på hösten,
i okt. eller nov., utvecklade stekeln gnager
en gång från centralkammaren möt periferien,
men kvarlämnar tills vidare det tunna yttre
skalet och öfvervintrar i sitt galläpple. Tidigt
på våren genombryter den detta återstående skal
och beger sig ut. Dessa steklar äro endast honor
och uppsöka på äldre ekstammar de små knoppar,
som talrikt pläga bryta sig fram genom barken
på stammens nedre del, s. k. adventivknoppar,
i hvilka de lägga sina obefruktade ägg. På dessa
knoppar utveckla sig sedermera små aflånga,
mörkt violetta, hårbevuxna galläpplen, hvilkas
inre utgöres af stärkelseförande celler, som
förtäras af larven, så att slutligen blott
ett tunt skal återstår. I slutet af maj eller
början af juni framkomma ur dessa galläpplen
hannar och honor af ett annat utseende än
modergenerationen, hvilka beskrifvits under
namnet Spathegaster Ta-schenbergi. Efter
förutgången parning lägger denna nya generation
sina ägg i bladnerver på bladens undre sida,
där sedan under sommarens lopp de stora, runda,
gula och röda galläpplen utväxa, i hvilka den
partenogenetiska L>r£/op/ianfa-generatio-nen åter
utvecklas. Det anförda fallet visar exempel på
en 1-årig generationscykel. - På nedre delen af
ekarnas stammar eller på deras rötter finnes ett
slags stora, mångrumniiga galläpplen, som kunna
innehålla mer än tusen steklar, alla honor och
beskrifna under namnet Aphüotlirix radicis. Redan
på hösten finnas de i fullbildadt skick inuti
sina galläpplen, men öfvervintra i dem och
framträda först följande vår för att lägga sina
obefruktade ägg, dock icke på ekarnas rötter,
utan på deras knoppar. De ur dessa ägg kläckta
larverna utvecklas under sommarens lopp i små
hopgyttrade galläpplen, som bildas kring de unga
kvistarna eller bladskaften. I aug. framträda ur
dem hannar och honor af den nya generationen,
som fått namnet Andricus noduli och som efter
parningen lägger sina befruktade ägg på ur jorden
uppstickande rottrådar eller på nedre delen af
ekarnas stammar. Först i maj följande vår kläckas
äggen, och larverna, kring hvilka de förstnämnda,
mångrummiga galläpplena utbildas, nå under
sommarens lopp fram till puppstadiet, hvarefter
den fullbildade Ap/iiZo£7im>generationen,
fastän utvecklad redan på hösten, öfvervintrar
i sina galläpplen, som den lämnar först följande
vår. Till fullbordandet af denna generationscykel
har således åtgått en tid af två år. - Bland
i vårt land vanliga, mera i ögonen fallande
galläpplen på ekar må för öfrigt nämnas de, som
alstras af e k s t j ä l k-gallstekeln, Andricus
ramuli, en stor samman-gyttring af många små
kamrar, bevuxna med långa, filtlikt hoptofvade
hvita hår. Dessa galläpplen ha sin plats på unga
kvistar. Ett annat vanligt slags galläpplen äro
de svampartade, mångkamriga, af ett litet äpples
storlek, som utvecklas af ändknoppen på ekarnas
kvistar och ur hvilka framkomma hannar och honor
af ekknoppgallstekeln, Teras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
