- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
695-696

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och frid skola råda både i människovärlden
och i naturvärlden (Es. 11). Antydningar om,
att frälsaren skall lida, förekomma också
(t. ex. Es. 53; Ps. 22). Tämligen tydlig är äfven
profetians mening, att Israels folk såsom folk i
det messianska riket skall intaga en framstående
plats (t. ex. Sak. 10: 6 ff.; 12: 10 ff.; Sef. 3:
14 ff.), en profetia, hvaraf fariseismen på Jesu
tid i sin själfkära nationalstolthet gjorde
en karikatyr, men till hvilken aposteln Paulus
tydligt ansluter sig (Rom. 11, i synnerh. v. 25
och 26).

Läran om det ondas princip är i G. T. föga
utvecklad, utan endast antydd. Det onda
framträder först i 1 Mos., k. 3, såsom en
hemlighetsfull naturmakt, "ormen", i de
senare skrifterna (Job 1; 1 Krön. 21: 1;
Sak. 3) däremot såsom en ond personlighet,
människornas motståndare (satan) och frestare
till synd. I Job 1: 6 och 2: 1 framställes
han såsom en ängel, "åklagaren", som med sina
anklagelser mot människorna framträder inför
Guds tron tillsammans med (andra) "Guds söner",
ett gammaltestamentligt namn på änglarna. Änglar
omtalas i G. T. redan i 1 Mos. 18, men läran
om dem finnes för öfrigt i G. T. för det mesta
blott antydningsvis.

I läran om tillståndet efter döden intager
G. T. hufvudsakligen samma ställning som den
förkristna tiden i allmänhet. Döden och tillvaron
efter döden äro olösta gåtor. "Fördömelse"
och "salighet" i nytestamentlig mening äro för
G. T. lika okända begrepp. Att anse människans
tillvaro slut med döden förbjödo dock själfva
gudsbegreppet och uppfattningen af förhållandet
mellan Gud och människan. Men en viss dyster
hopplöshet rörande döden och de dödes värld
(scheól) gör sig gällande på flera ställen
(Ps. 6: 6; 88: 11 ff.; Job 14: 14, 22; Es. 38:
10, 11). Därjämte finnas dock andra ställen,
där hoppet om odödlighet och uppståndelse bryter
sig igenom (Es. 26: 19; Dan. 12: 2, 13; Job 19:
25–27). Se vidare Eskatologi, sp. 872,
874–875, 884 och 889.

På den nytestamentliga ståndpunkten kan den
gammaltestamentliga förstås endast såsom en
uppfostrande och förberedande (jfr Gal. 3:
24 och Hebréerbrefvet, t. ex. början af
kap. 10). G. T. är för N. T. en gudomlig
uppenbarelse i lägre form, afsedd och lämpad för
människor på en barnsligare, lägre ståndpunkt,
hvilken uppenbarelse såsom gudomlig dock
innehåller mycket evigt och ovanskligt (jfr 2
Tim. 3: 15–17). ’Rörande G. T:s namn, indelning,
författare, ålder, uppkomst o. s. v. se
Bibel och dess sammansättningar, särskildt
Bibelhandskrifter, Bibelkanon, Bibelkritik,
Bibeltext och Bibelöfversättningar.
J. P.

Gamla Uppsala. 1. (Fsv. Uppsalir) Forntida
tings-, marknads- och tempelplats, belägen 5
km. n. om nuv. Uppsala stad, vid Fyrisån. Man har
tvistat mycket om ursprunget till namnet; dess
äldre form "Uppsalir" tyckes gifva vid handen,
att det betydt "Salarna däruppe (i landet)" och
att tempelsalarna gifvit orten dess namn. Orten
synes, att döma af de s. k. Odens, Tors och
Frejs högar eller de s. k. kungshögarna (Odens
och Frejs högar öppnades 1846-47, Tors hög 1874;
se U p p s a l a högar) varit af betydelse redan
vid midten af första årtusendet. Mot slutet af
järnåldern var ajguda-

templet i Uppsala vida berömdt, och här
hade äfven den konungaätt sitt säte, hvilken
småningom underlade sig hela riket och hvars
regenter i lång tid därefter bibehöllo titeln
Uppsalakonung, tills denna undanträngdes af
titeln sveakonung. - I Olof den heliges saga
(som dock är skrifven, sedan kristna kyrkan
var fullt stadgad i Sverige) förtäljes, att
under hedendomens tid var det gammal sed, att
hufvud-offret skulle ske i Uppsala, att alla
män skulle be-gifva sig dit från allt Sveavälde
och att där skulle vara alla svears ting; det
tillägges, att äfven sedan kristendomen trängt in
öfver allt i Svithiod och konungarna ej längre
ville ha sitt säte i Uppsala, alla svears ting
fortfor att hållas därstädes. I "Uppsalir" hade
ärkebiskopen sin stol, och under Uppsalir lydde
Uppsala öd eller sveakonungens egendomar. Med
ingången af 11 :e seklet upphörde stället att
vara konungens säte. Den i samma årh. lefvande
häfdatecknaren kaniken Adam af Bremen berättar,
att då Olof Skötkonung (d. omkr. 1022) i
sin ifver för kristendomen ville förstöra
Uppsalatemplet, hindrades han därifrån af
hedningarna och valde sedermera Västergötland
till sin uppehållsort och till stamsäte för
den svenska kyrkan. De följande striderna
mellan svear och götar försvagade ytterligare
ställets betydelse såsom konungasäte, och redan
1244 firade konung Erik Eriksson sitt bröllop i
Konungsgården å Föres-ängen (Islandet) vid östra
Aros (nuv. Uppsala). Ännu vid medeltidens slut
fanns dock "Konungsgården" vid Gamla Uppsala
kvar som kronogods, och själfva namnet är
ännu i dag fäst vid hemman därstädes. 1891
anträffades i en åker å Kungsgårdens egor ett
i Statens historiska museum nu förvaradt större
silfverfynd från tidigare medeltiden, bestående
af 5 skålar, 4 halskedjor, ett kors, ett spänne,
en halsring m. m. Gamla Uppsalas egenskap af
Tiundalands, sedan . hela Upplands tingsplats
fortlefde länge; ännu 1526 och 1531 sammankallade
Gustaf I Upplandsallmogen till ting vid Gamla
Uppsala högar. - Afgudatemplet var säkerligen
ställets egentliga medelpunkt, liksom det äfven
har skänkt det dess förnämsta ryktbarhet. Snorre
Sturlassons uppgift, att Yngve (Frej), den andre
af Ynglingakonungarna, grundlagt det, förtjänar
ingen tilltro. Däremot förtäljer Adam af Bremen,
som hade goda källor och äfven ögonvittnenatt
åberopa, att i templets midt funnos bilder af
Tor, Oden och Frej samt att detsamma var af guld,
hvilken uppgift han förklarar i en not sålunda,
att en hängande kedja af guld slingrade sig kring
templets ås och skimrade redan i fjärran för
dem, som nalkades. Vid de stora offren skonades
ej ens människolif, och i den heliga lund, som
omgaf templet, upphängdes kropparna af offrade
människor, hästar och hundar; ett ögonvittne hade
räknat ända till 72 dylika. Adam berättar också,
att under konung Stenkil (d. omkr. 1067) ville
biskoparna Adalvard i Sigtuna och Egino i Skåne
uppbränna Uppsala tempel, men läto af konungens
varningar förmå sig att af stå därifrån. Detta
är sista gången, som templet omtalas; föga mer
än ett hälft århundrade senare fanns i G. en
kristen biskop.

Först 1129 omtalas en biskop, Henrik, i Uppsala,
men han förekommer ej i den biskopslängd
(uppsatt i 13:e årh.), hvilken f öre den förste
ärkebiskopen^ Stefan, uppräknar fem nästan
nakna namn: S e v e-rinus, Nicolaus, Sven o,
Henricus och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:10:25 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free