- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
731-732

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Garcia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

731

Garcia

732

märksamhet genom en under märket G utgifven
förklaring af Ibsens "Kejser og galileer". Han
indrogs snart i Kristianias publicistiska
värld, till en början i en religiös moderat
högertidning, där han bekämpade de moderna
riktningarna, men drogs småningom till vänster,
först i politiskt afseende. Han blef en doktrinär
ifrare för landsmålet och började 1877 utgifva
"Fedra-heimen, eit vikeblad aat det norske
folket". Här sökte han häfda landsmålets
rätt såsom det uteslutande norska språket,
hvilket program han närmare utförde i Den
nynorske sprog- og nationalitetsbevægelse. I
samma blad började han äfven framträda såsom
skönlitterär författare. Han förändrade snart
sin position äfven i religiöst afseende,
och såsom första frukt af hans nya radikala
åskådning, tillkämpad under inre allvarliga
strider, skrefs berättelsen Ein fritenkjar
(anonymt i "Fedra-heimen", 1878, i bokform under
författarens namn 1881), hvari han skildrar
en fritänkares martyrium gentemot ett ortodoxt
samhälle och en ortodox familj. Redan denna bok
röjde konstnärliga egenskaper, men tills vidare
egnade sig G. dock ej åt skönlitteratur, utan
arbetade som ämbetsman i statsrevisionen och som
politisk skribent i vänsterriktning. Emellertid
utgaf han 1883 romanen Bondestudentår
("Bondestudenter", 1886), hvilken tillhör
det mest betydande och innebördsrika af
den realistiska nordiska skönlitteraturen
på 1880-talet; särskildt betydande som
kulturhistorisk psykologi är denna mäktiga,
ehuru som roman något tunga bok om, huru en norsk
bondson säljer sin förstfödslorätt som bonde för
att nå fram till hvad han anser vara lättjans
eldorado: den uniformerade byråkratien. Detta
arbete följdes af Forteljingar og sogur (1884;
"Ungdom", 1885), som innehåller bl. a. en
humoristisk berättelse, riktad mot Björnsons
handskemoral; vidare den starkt naturalistiska
Mannfolk (1886), som utgjorde ett inlägg i den
dåv. norska "bohemlitteraturen", vidare den på
dansk-norskt bokspråk skrifna De uforsonlige
(1888), en satirisk komedi, som angriper
ackordens, opportunismens, kompromissens
politik med särskild udd mot vissa grupper
af stortingsvänstern; den större romanen
Hjaa ho mor (1890; dansk öfv. "Hos mama"),
som gaf en tämligen tungt hållen, i alla
detaljer trofast skildring af en stackars
bodmamsells tröstlösa, enformiga och för
frestelser utsatta lif. Af muntrare skaplynne
voro de s. å. utgifna Kolbotnbrev, hvari G. med
friskt lynne skildrade sitt hvardagslif uppe
i den fjällhydda, dit han flyttat, sedan han,
som 1883 blifvit statsrevisor, af litterära
skäl fallit igenom vid statsrevisorsvalet
1887. Vid denna tid genomgick han emellertid
en kris. De religiösa problemen började ånyo
sysselsätta honom, och samtidigt intresserade
han sig för den s. k. dekadenslitteraturen,
som bröt med naturalismen och i stället
för verklighetsskildringar satte poetisk
stämningsrikedom som konstens främsta mål. Hans
världsåskådning förändrades, och den nya uppfattningen framträdde
i Trælte mænd (1891), dagboksanteckningar
af en halfgammal man, som genomgått bohemens
skeden och som nu ingår i själfpröfning och
ger uttryck åt sin lifsleda, en i psykologiskt
afseende öfverlägsen bok; man får dock ej sätta
likhetstecken mellan hufvudpersonen i "Trætte
mænd" och författaren. Härefter följde en grupp
skrifter, i hvilka G. med fin själsmålning
och känslig uppfattning skildrade delvis
sjukligt religiösa motiv: berättelsen Fred
(1892), dramat Læraren (1896) och berättelsen
Den burtkomne faderen (1899; "Den borttappade
fadern", 1903), högeligen intressanta bidrag till
kännedomen om bondens, särskildt den pietistiske
västlandsbondens religiösa åskådning. Dessutom
har G. på senare tid i två versifierade dikter
på landsmål upptagit religiösa ämnen. Den
ena är Haugtussa (1895), där en "synsk" ung
flicka, Veslemöy, är hufvudfiguren och med sitt
omedelbara religiösa sinne skådar förborgade
ting. Kring en tunn episk tråd är här en följd
stämningsbilder ur norskt allmogelif och naturlif
sammanfogad. En fortsättning häraf är I Helheim
(1901), som lämnar ett slags norskt "inferno",
där Veslemöy skådar alla slags syndare och deras
straff, ett allvarligt och djuptänkt diktverk,
byggdt på Nemesis-tanken: allt beror på,
om man tjänat goda eller onda makter; dikten
saknar emellertid skarpare individua-lisering;
allt målas grått i grått utan tillräcklig
personifikation. 1904 utgaf G. Knudaheibrev
med en mängd uttalanden i skilda spörsmål. -
G., hvars utvecklingsgång företer en egendomlig
kurva, är otvifvelaktigt en af den nyare nordiska
litteraturens djupaste andar; han arbetar
sig till sin åsikt med inre kval; han är en
utmärkt psykolog, en skarp satiriker, men han har
knappast i vaggan fått den omedelbara poesiens,
framför allt ej fantasiens, faddergåfva,
hvadan han liksom måste kämpa sig till sitt
område. Af alla författare på norskt landsmål
är han den mest betydande och den ende, hvars
verk uppmärksammats utom Norden. 1908 ff. utkom
en samlad upplaga, Skriftir i samling. - G:s
hustru, Hulda G., född Bergersen, f. 1862,
har öfversatt Hauptmanns "Hannele" och skrifvit
skådespelen Mödre, Rationelt fjösstel (1897; .4:e
uppl. 1904), Liti Kersti (1903), April (1905)
och Sovande sorg (1906) samt interiörerna från
Ludvig XIV :s hof, Kongens kone (s. å.). Stor
uppmärksamhet väckte de anonyma Kvinden skabt af
manden (8 uppl. 1904; "Kvinnan skapad af mannen",
s. å.) och Fru Evas dagbog (1905). K. W-g.

Garcia [garthi’a; vedertaget uttal: ga’rsia].

1. Manuel del Popolo Vicente G., spansk sångare och
operakompositör, f. 1775 i Sevilla, d. 1832 i
Paris, var redan vid 17 års ålder som sångare
(tenor), tonsättare och dirigent känd i sitt
fädernesland. Därifrån anträdde han konstresor
till Paris (1808, 1819-24), Italien (1811-16)
och London (1817, 1824). I spetsen för ett
operasällskap besökte han 1825-28 New York och
Mexico, öfverallt skördande ära och guld. Under
återresan till Europa (1829) utplundrad på
sina rikedomar, egnade han sig i Paris åt
sångundervisning, hvari han redan ett tiotal af
år förut varit verksam och då grundat den berömda
sångskola, hvarur utgingo sådana artister som
hans båda döttrar Marie (se Malibran)
och Pauline (se Viardot), Nourrit, m. fl. Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free