- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
951-952

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genua ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1070–1299) krossat Pisas makt och kommit i
besittning af Corsica och Sardinien. (Redan
1326 förlorades Sardinien till Aragonien.) En
enda handelsrepublik, Venezia, kunde nu mäta
sig med G. Mellan de båda rivalerna utbröto i
slutet af 1200-talet krig, som med korta afbrott
varade i 100 år och som till en början utföllo
lyckligt för G., hvilket 1379 eröfrade Venezias
hamn Chioggia. Men 1380 återtogo venezianerna
hamnen och tvungo G. till freden i Turin
1381, hvilken bekräftade Venezias öfvertag i
handelsrivaliteten. Efter detta krig återfick
G. aldrig sitt forna välstånd. Konstantinopels
eröfring af turkarna (1453) samt upptäckten af
de nya handelsvägarna till Ostindien i slutet af
1400-talet gjorde slut på stadens stora makt. –
I G:s inre rasade ständiga partistrider dels
emellan aristokraterna och borgarna, dels
emellan de båda aristokratiska fraktionerna
guelfer (under ledning af släkterna
Fieschi och Grimaldi) och ghibelliner
(under släkterna Spinolas och Dorias
anförande). 1339 lyckades borgarna genomdrifva
tillsättandet af en på lifstid vald doge, vid
hvilkens sida ställdes ett råd af 6 adelsmän och
6 af folket. Inbördesstriderna fortforo dock
och tvungo genueserna att gång på gång ställa
sig under främmande öfvervälde: 1396–1409 lydde
de under fransmännen, 1421–36 under hertigen
af Milano, 1458–61 under fransmännen, 1464–99
under hertigen af Milano, 1499–1522 under
fransmännen, 1523–27 under kejsar Karl V och
1527-28 ännu en gång under fransmännen. Midt
under dessa oroligheter stiftades 1407 den
berömda Georgsbanken (Compera di S. Giorgio),
hvilken hade att förvalta de statsinkomster,
som blifvit anvisade till betalning af räntorna
på statsskulden. – 1528 återställde Andrea
Doria
sin fädernestads oberoende och införde
en ny, aristokratisk författning (jfr Doge),
hvilken med få ändringar bestod till 1797,
då den förändrades af Napoleon Bonaparte,
hvilken gaf staten namnet Liguriska
republiken
. 1768 sålde genueserna sina
rättigheter öfver Corsica till Frankrike, sedan
de förgäfves sökt upprätthålla sin myndighet mot
upprepade resningar på ön. 1805 blef Liguriska
republiken införlifvad med Frankrike och delad
i 3 departement. 1814 besatte engelsmännen
staden, och den före 1797 gällande författningen
återställdes. På grund af Wienkongressens
beslut (1815) blef G. under titeln hertigdöme
införlifvadt mod Sardinien. Ett upprorsförsök
i april 1849 misslyckades fullständigt; två
dagar efter det republiken Genua utropats, tvang
general Lamarmora staden att gifva sig (4 apr.),
hvarefter konungen af Sardinien utfärdade allmän
amnesti. – Litt.: Malleson, "Studies from genoese
history" (1875), Langer, "Politische geschichte
Genuas und Pisas im XII:ten jahrhundert"
(1882), och Heyck, "G. und seine marine im
zeitalter der kreuzzüge" (1886).
(V. S-g.)

Genua, hertig af, titel, som bars af konung
Viktor Emanuels broder Ferdinand (f. 1822,
d. 1855) och nu bäres af dennes son Tomas (f. 6
febr. 1854).

Genua, astron., en af småplaneterna.

GenuëS. Genuesare, invånare i Genua.

Genuin (lat. genmnus), medfödd, verklig, äkta,
oförfalskad, inbiten, genomgående, från topp
till tå, veritabel.

Genus, plur. genera, lat., kön, släkte. 1.
Gramm. a. Hos nomen och pronomen betecknar genus
vissa kategorier af ordmaterialet, så att en
del uppfattas som maskulinum (han-kön), en del
som femininum (hon-kön) och en del som neutrum
(intet-kön, det-kön). Detta är hvad man kallar
grammatiskt genus (kön) till skillnad från
naturligt genus. För denna uppdelning ligger
närmast könsåtskillnaden hos de organiska
varelserna till grund: de ord i de olika
språken, om hvilka man kunde använda t.ex. han,
som närmast är pronomen för manlig individ,
gälla grammatiskt för manliga (maskulina), de,
om hvilka man kunde använda hon, som kvinnliga
(feminina), och de, om hvilka man kunde använda
det, som intetdera (neutra). Dessa tre genera
tillhöra de indoeuropeiska språken, men ha
under den historiska utvecklingen undergått
hvarjehanda förändringar och förluster. -
Gemenligen äro de olika genera betecknade
genom särskild form (däraf grammatiskt genus),
resp. flexion, samt därmed i sammanhang stående
syntaktiska fenomen, såsom kongruens mellan
sammanhörande, substantiver och adjektiver
(resp. pronomina). I de semitiska språken
komma maskulint och feminint genus till
uttryck t. o. m. i verbalformerna, något, som
också är fallet i en del perifrastiska former
äfven inom indoeuropeiska språk (lat. -urus,
-ura sum o. s. v.). Fördelningen af orden
på olika kön kan emellertid vara mycket
oregelbunden. Det är ej alltid sagdt, att de
ord, som beteckna naturligt kön, just därigenom
ha de motsvarande grammatiska genusformerna:
ett sto är grammatiskt neutrum, ehuru naturligt
femininum. Man kunde å andra sidan vänta, att
endast ord, som beteckna naturligt kön, skulla
inordna sig i de för naturliga maskulina och
feminina gällande formkategorier, de öfriga,
som uttrycka sak, kunde man vilja finna bland
neutra. Så är emellertid än mindre fallet. Det
största antalet sak- och handlingsord är oftare
inordnadt på de maskulina och feminina grupperna
än på de neutrala. Man säger bäcken-han ån-hon,
men vattendraget-det o. s. v.
En annan fördelning af ordmaterialet utmynnar i hvad
man kallar animelt genus (af animalis,
"hörande till lefvande varelse"), hvarmed menas
en formell uppdelning af nomina och pronomina i
fråga om flexion och konstruktion, allteftersom
de beteckna något lefvande (genus animatum)
eller något liflöst (genus inanimum). En
sådan uppdelning förekommer i vissa (icke
indoeuropeiska) ostindiska folkspråk (E. Heuman,
"Grammatisk studie öfver santalspråket",
1892), och bland de amerikanska folkspråken
finnas flera, som icke känna något annat slag
af genusfördelning. Det svenska riksspråket,
som fordom hade efter sexuella grunder regleradt
genus (ännu i dag bevaradt i många af våra
munarter), har på spillrorna af detta uppfört
en genusbyggnad af väsentligen animelt slag. I
riksspråket säger man t. ex. hellre nålen-den,
tråden-den
i st. f. -hon, -han. Alltså använda
vi om de icke neutrala substantiv, som afse
något liflöst, nu merendels den, hvadan vi
sålunda fått ett den-genus (genus commune);
väsentligen likartadt är förhållandet i danskan
(fælleskøn); hvarförutom dock ännu står genus
neutrum, som rymmer både lefvande och liflösa
föremål: bordet-det lejonet-det (E. Tegnér,
"Om genus i svenskan", 1891). I öfriga nyare
indoeuropeiska äro för öfrigt genusförhållandena
i stor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:19 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free