- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
953-954

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genua ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utsträckning förändrade eller förenklade. I
eng. är ordgenus försvunnet, och pronomina (he,
she
) användas nu merendels endast om föremål med
naturligt kön. I de romanska språken har neutrum
sammanfallit med maskulinum (bortsedt från vissa
pronomina, il, elle, ce(t), cette, o. s. v.), så
att en tvådelning trädt i stället för den gamla
tredelningen: fr. il säges såväl om le temps
"tiden" (lat. tempus neutr.), le livre "boken"
(lat. liber mask.) som om le mari "mannen"
(lat. maritus); elle såväl om la table "bordet"
(lat. tabula fem.), la majesté "majestätet"
lat. majestas fem.) som om la femme "kvinnan"
(lat. femina fem.). Liksom de romanska språken
ha t. ex. litauiskan och lettiskan också förlorat
sitt neutrum. I danskan åter finnes en benägenhet
att utvidga området för neutrum (t. ex. stövet
för äldre stöven o. d.). -
Många språk veta icke af något grammatiskt kön,
t. ex. de finska och turkiska språken; t. o. m. där
könen formellt åtskiljas, är denna form ofta mycket
ofullständigt markerad. - Frågan om uppkomsten
af genera tillhör de dunklare problemen
inom språkvetenskapen. Neutrum var troligen
ursprungligen icke skildt från maskulinum, utan
har kanske tillkommit genom en för vissa ord
gällande större användning af ackusativform för
nominativform, i det dessa ord syntaktiskt sällan
stodo som subjekt. Fördelningen i maskulinum och
femininum har man tidigare mest tillskrifvit en
primitiv poetisk åskådning, i det man uppfattade
liflösa föremål som lefvande (delvis ett slags
antropomorfism) och tilldels därefter präglade
deras form (så t. ex. J. Grimm och utgifvaren af
senaste upplagan af hans stora verk "Deutsche
grammatik", G. Roethe i inledn. till bd III
samt i "Anzeiger f. deutsches altertum",
bd 17; af senare författare, som ställt sig
på Grimms ståndpunkt, må nämnas R. Henning,
"Über die entwicklung des grammatischen
geschlechts" i Kuhns "Zeitschr. f. vergleichende
sprachforschung", bd 33). Denna teori är nu
gemenligen öfvergifven. De nyare åsikterna, som
representeras af K. Brugmann i en afhandling om
genus (i Techmers "Internationale zeitschrift",
bd 4) och som svar på Roethes invändningar i
"Beiträge z. geschichte der deutschen sprache
und litteratur", bd 15, samt V. Michels i
"Germania", bd 24, och H. Winkler, "Weiteres
z. sprachgeschichte" (1889), och G. H. Müller
i "Indogermanische forschungen", bd 8, gå i
korthet ut på följande. Genusskillnad var i de
indoeuropeiska språken, liksom i allmänhet i de
flesta språk, ursprungligen uttryckt genom olika
ord: man: kvinna, tjur: ko o. s. v. Sålunda
funnos sannolikt några ord på , som voro
uttryck för kvinnliga föremål, t. ex. *mama
"moder", *gena "kvinna"; efter dessa kunde dels
andra sexuellt bestämda ord bildas; dels kunde
ord, som ursprungligen ändades på , men icke
egde någon relation till genus, genom formlikhet
associeras med de nämnda orden och sekundärt
uppfattas som genusförsedda, t. ex. grek. sofia
"vishet", lat. mensa "bord" o. d. Å andra
sidan äro kvinnan och kvinnliga föremål
för folk på jämförelsevis primitiva sociala
stadier snarast uppfattade som sakföremål. En
del af de indoeuropeiska sakföremålen hade
till bildningselement för uttryckande af
abstrakt-kollektiva begrepp en ändelse (på -a
och) -ia, hvarur också pluralformen för neutra
i stor utsträckning härledts. På grund
af de kvinnliga föremålens reala association
med dessa sakföremål kom nämnda märke att som
suffix uttrycka äfven kvinnliga föremål; denna
tendens ledde till användning af dessa suffix
som moverande, så att man till maskuliner
(resp. neutra) kunde med detsamma bilda såväl
abstrakt kollektiva som speciellt sexuellt
femininum betecknande ord. Jfr J. Schmidt,
"Pluralbildungen der indogermanischen neutra"
(1889).

b. Hos verben menar man med genus den indelning
af deras formsystem, som tagit sig uttryck i
de kategorier inom de indoeuropeiska språken,
hvilka man benämner aktivum, medium och passivum.
Det indoeuropeiska urspråket hade säkert
aktivum och medium, hvilka båda förefinnas
i sanskrit och forngrekiska. I de öfriga
indoeuropeiska språken har medium dött ut eller
finnes kvar blott i spridda rester. Tilldels har
det öfvertagit passiv funktion (såsom på sätt
och vis i sanskrit, där den passiva bildningen
ursprungligen kompletteras med mediala ändelser,
samt i stor utsträckning i grekiskan och tilldels
i latinet). Passivum är i regel att betrakta
som ny bildning i de särskilda språken, hvilka
i det ursprungliga materialet tagit delvis
mycket olika utgångspunkter för skapande
af denna formkategori (t. ex. de italiska
och keltiska språken, som förallmänligat
bildningar på -r, t. ex. lat. legitu-r, de
nordiska språken, som betjänat sig af reflexiva
uttryck). I stor utsträckning har man begagnat
sig af perifrastiska former (lat. captus est,
faciendum est
). - Ett handlingsverb har i regel
betingelser för att bilda former i alla genera
(där dessa finnas); och aktivum uttrycker då,
att handlingen utgår från satsens subjekt
(eventuellt med verkan på ett annat föremål,
objekt), medium, att handlingen stannar inom
subjektet eller återverkar på detsamma,
passivum, att satsens subjekt är föremål
(objekt) för en från annat föremål (agenten)
utgående handling: akt. mannen förrättar arbetet,
pass. arbetet förrättas af mannen; medium
kan i regel uttryckas med reflexivt pronomen:
jag erinrar mig. Deponens kallar man ett verb
med passiv form, men aktiv betydelse. Rörande
verbets olika betydelse och aktionsarter se Verb.
2. Bot., släkte, sammanfattning af
arter, som genom sitt allmänna utseende, sin
"habitus", och andra karaktärer visa sig vara
nära besläktade. Ett släkte, som innehåller
endast en art, t. ex. <i>Butomus, Ægopodium, Adoxa<i>,
säges vara monotypiskt. De större släktena
delas ofta i undersläkten (subgenus), utgörande
grupper af arter närmare besläktade med hvarandra
än med släktets öfriga arter. Af somliga
författare upphöjas undersläktena till
rang af släkten. I botaniken infördes
släktbegreppet af Tournefort. Aristoteles
använde i zoologien visserligen termen genos. men
i en betydelse, som närmast motsvarade den
moderna zoologiens klass.

3. Filos., släkte, begrepp eller allmän
föreställning (schema), tänkt såsom
det gemensamma för sina omfångsmoment
eller arter (species, individer).
Genera ha ingen själfständig tillvaro, utan äro
att betrakta blott som de under dem
hörande individerna, sedda från en viss
för dem gemensam sida, med bortseende
från alla andra sidor. De äro följaktligen
abstraktioner (jfr Begrepp).

1. K. F. J. 2. G.L-m. 3. (S-e.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0495.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free