Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geografiska namn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Werner (1750–1817), hvilken anses som den
vetenskapliga geologiens egentlige fader och
som i egenskap af lärare vid bergsakademien
i Freiberg samlade ett stort antal lärjungar
omkring sig. Han ordnade de olika mineralen till
ett system, klassificerade bergarterna efter
deras beskaffenhet och indelade dem i större
grupper eller formationer såsom "grundberget",
"flötsberget" och de "hopsvämmade bergen". Men
vid förklaringen af bergarternas bildningssätt
gick Werner till öfverdrift, i det han antog
alla bergarter (med undantag af de yngre
lavorna), t. o. m. den vulkaniska bergarten
basalt, vara bildade i vatten, samt att de
särskilda "formationerna" med öfverallt likartad
beskaffenhet och lagerföljd sträcka sig i ett
sammanhang rundt om hela jorden. "Grundbergets"
granit, gnejs, glimmerskiffer, porfyr
m. fl. bergarter samt en del af "flötsbergets"
ansåg han aflagrade på kemisk väg, sandstenar,
kalksten m. fl. (de "hopsvämmade bergen")
genom mekanisk afsättning af sediment i
hafvet. Vulkanerna tolkade han som resultatet af
brännbara ämnens underjordiska förbränning. –
Under det Werner och hans lärjungar sålunda
förklarade äfven basalten för neptunisk eller
sedimentär, uppträdde andra (t. ex. Hutton och
Voigt) med påståenden om dennas
och åtskilliga andra bergarters plutoniska och
vulkaniska natur, deras ursprung från jordens
glödsmälta inre. Småningom uppstod en liflig
strid emellan förfäktarna af de olika teorierna,
mellan neptunister och plutonister.
De ensidiga åsikter och de ytterligheter, som
därvid å ömse sidor förfäktades, torde finna sin
förklaring i den olikartade naturbeskaffenheten
af de trakter, som motståndarna hufvudsakligast
studerat. Den mera sansade plutonismen, som
icke förnekade det neptuniska eller sedimentära
ursprunget af en hel mängd bergarter, vann dock,
i en modifierad form, efter hand insteg. Män
sådana som L. von Buch, de Laplace, Lamarck,
Cuvier och É. de Beaumont m. fl. bekände sig till
densamma. Numera finnes väl ingen enda geolog,
som icke erkänner såväl de neptuniska som de
vulkaniska krafternas verksamhet. Men ännu inne
i 19:e årh. gjorde sig geologerna skyldiga till
stora öfverdrifter. Så ansågo många t. ex., att
orsaken till hvarje rubbning eller förändring i
berggrundens ursprungliga lagringsförhållanden
vore att söka uti framträngandet af någon eruptiv
eller plutonisk bergart. Att sådana och en del
andra lika haltlösa hypoteser småningom blefvo
aflägsnade från den geologiska forskningen,
är till stor del den berömde engelske geologen
Lyells (1797–1875) förtjänst. Denne,
jämte Darwin, De la Beche m. fl., införde i
geologien den fruktbringande grundsatsen, att
man så mycket som möjligt borde söka förklara
de förändringar, som inträffat under jordens
tidigare utvecklingsskeden, såsom åstadkomna
genom inverkan af krafter likartade med dem,
som fortfarande äro verksamma, samt att man
ovillkorligen icke får antaga förlopp, som
strida emot de allmänna fysiska och kemiska
lagarna. Därmed införde de också den åsikten, att
de stora resultaten betingas icke uteslutande
af de verkande krafternas storlek, utan af
de ofantliga tidrymder, under hvilka de varit
verksamma – ett moment i geologien, som visat
sig vara af mycket stor betydelse. De framhöllo
likaledes de långsamt försiggående
förändringarna i hafsytans och landets
ömsesidiga nivåförhållanden och deras betydelse
för tolkningen af kontinenternas och bergens
formförhållanden. Darwin påvisade den stora roll,
som många djur, hufvudsakligen korallerna, spela
vid uppbyggandet af väldiga bergmassor. Agassiz
m. fl. gjorde glaciärfenomenen till föremål
för studium o. s. v. Nämnda mäns åskådningssätt
har vunnit mycket stort insteg inom geologien,
och nu torde finnas högst få geologer, som icke
(om än med flera eller färre modifikationer)
äro anhängare af detsamma. – På Werners tid
var kännedomen om försteningar l. fossil
ytterst ofullständig. Engelsmannen W. Smith
(1769–1839) var den förste, som (vid arbete
för en kanalbyggnad år 1795) iakttog, att de
fossila kvarlefvorna af forna organismer icke
äro tillfälligt fördelade i berglagren, utan att
vissa former träffas blott i vissa lager, och
att hvarje species innehar en bestämd plats inom
serien af de sedimentära aflagringarna. Denna
upptäckt riktade då i hög grad geologernas (först
engelsmännens) uppmärksamhet på försteningarna,
och den blef ett hjälpmedel för bestämmande
af den geologiska åldern hos aflagrade,
försteningsförande bergarter, äfven då de
uppträda inom vidt skilda delar af jorden. På
så sätt erhölls småningom den nuv. indelningen
af alla de sedimentära berglagren i efter
tidsföljden ordnade formationsserier eller
system. (De geologiska systemen l. formationerna
uppräknas i art. Formation och skildras under
sina särskilda rubriker.) Därigenom blef också
visadt, att den organiska naturen (växter
och djur) varit stadd i en ständigt fortgående
utveckling från lägre till högre lifsformer, ett
förhållande, som tillika antyder en jämn och utan
väldiga naturrevolutioner försiggången utbildning
af jorden i dess helhet under tidrymder
af nästan ofattbar längd. Såsom märkesmän
på försteningsforskningens (paleontologien)
område under början och midten af 1800-talet
kunna nämnas Cuvier, A. Brogniart, Murchison
och Barrande. Ad. Brogniart och O. Heer ha
fört växtpaleontologien i betydande mån framåt.
Af danska geologer må framhållas J. A. Forchhammer
(1794–1865), J. Steenstrup (1813–97)
och F. Johnstrup (1818–94), af norrmän B. M. Keilhau
(1797–1858), Th. Kjerulf (1825–88)
och V. Kr. Brögger (f. 1851).
Sverige intog redan tidigt en framstående plats
på den geologiska forskningens område. U. Hjärne
(1641–1724) uttalade den sedermera af
flera forskare vidare utvecklade åsikten,
att jordlagren urspr. afsatts i vatten, att
försteningarna utgjort lefvande varelser samt att
jorden undergår vissa förändringar. E. Swedenborg
(1688–1772), M. Bromelius (1679–1731), K. Stobæus
(1690–1742) och A. Celsius (1701–44) utgåfvo
för sin tid ganska märkliga afhandlingar öfver
geologiska, mineralogiska och paleontologiska
spörsmål. – K. v. Linné (1707–78) tolkade
på ett förundransvärdt riktigt sätt de olika
geologiska förhållanden, som han iakttog inom
flera af Sveriges landskap. Så t. ex. uppgjorde
han en ännu i dag till sina hufvuddrag giltig
profil genom det af kambriska och siluriska
berglager uppbyggda berget Kinnekulle samt
jämförde lagerföljden därstädes med den på andra
trakter. I fråga om mineralerna insåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
