Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 1185-1186 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ginkgoales ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tjänst, där han avancerade raskt och gaf
prof på stor statsfinansiell begåfning. 1882
utnämndes G. af Depretis till medlem af
statsrådet och inträdde s. å., af sin hemtrakt
invald i deputeradekammaren, på den politiska
banan. G. gjorde sig snart bemärkt genom sin
skarpa och sakkunniga kritik af skatteministern
Maglianis tämligen sorglösa finanspolitik
och blef kort efter dennes fall skatteminister
i Crispis ministär (mars 1889) samt var från
sept. 1890 också finansminister, men afgick redan
i dec. s. å. på grund af oenighet med ministern
för allmänna arbeten, Finali.

[Porträtt; ingen bildtext]

G. bidrog sedan
i jan. 1891 till Crispis fall och bekämpade
äfven dennes efterträdare Rudini samt blef
vid nästa ministerkris själf konseljpresident
och inrikesminister, 10 maj 1892. G. upplöste
snart kammaren (okt.) och vann vid nyvalen en
ganska betydande majoritet, men hans verksamhet
för sparsamhet och skattereformer afbröts snart
genom ministärens inblandning i den skandalösa
Banca-romana-affären. G. gjorde nämligen den
för oredlighet beryktade direktören för Banca
romana, Tanlongo, till senator, men tvangs, sedan
senaten vägrat erkänna denne som medlem, att
anställa rättegång mot honom. En parlamentarisk
kommission, hvilken samtidigt nedsattes att
undersöka "oegentligheterna" i bankväsendet,
fritog visserligen G. från personlig oredlighet,
men uppvisade, att flera ministrar länge haft
kännedom om bankernas insolvens, utan att
vidtaga några åtgärder, och under trycket
af en upphetsad folkmening måste G. och hans
ämbetsbröder afgå (24 nov. 1893). En diplomatisk
konflikt med Frankrike och upprorsrörelser på
Sicilien bidrogo ytterligare att uppreta allmänna
meningen mot G., och det dröjde många år, innan
han lyckades återvinna sitt forna inflytande. Han
förband sig 1901 med den gamle vänsterledaren
Zanardelli, satt några månader (febr.–juni) som
inrikesminister i dennes ministär och efterträdde
honom som konseljpresident (okt. s. å.),
därvid återtagande inrikesportföljen. Försoningen
med Frankrike beseglades 1904 genom
presidenten Loubets besök i Rom, och G. gjorde
äfven flera trefvande försök att framkalla ett
bättre förhållande till påfvestolen. Gentemot
strejkhot och obstruktionsförsök från
arbetare och betjänte vid järnvägarna samt
syditalienarnas partikularistiska politik var
regeringen emellertid tämligen maktlös, och
dessa förhållanden i förening med sjuklighet
förmådde G. att afgå (mars 1905). Efter de
kortlifvade ministärerna Fortis’ och Sonninos
fall blef G. i maj 1906 ånyo konseljpresident
och inrikesminister samt lyckades genom
allians med en högergrupp få till stånd en
rätt stark majoritet för sin nya ministär,
hvilken sedermera ett par gånger partiellt
rekonstruerats. G:s politiska framgångar ha mest
betingats af hans finansiella skicklighet och
sedermera af hans opportunistiska smidighet
i de parlamentariska kotteriernas spel.
V. S-g.

Giona (Nkiona), forntidens Korax, högsta
bergstoppen i Grekland, 2,512 m., i de etoliska
kalkalperna, s. om Oite, nomarkien Fokis.
J. F. N.

Giordani [djårdani], Pietro, italiensk
författare, f. 1774, d. 1848, var 1808-15
sekreterare vid akademien i Bologna och utmärkte
sig som författare af estetiska, historiska
och politiska skrifter, hvilkas form anses
klassisk. Hans Opere complete^{[Svårtydbar faksimil]}
utgafs 1854-62,
Lettere 1891,
Orazioni ed elogi^{[Svårtydbar faksimil]}
1890. Se biogr,
öfver G. af Romani (1868) samt Montanari. "Arte
e letteratura nella prima meta del secolo XIX",
I (1903).

Giordano [djårdanå], Luca, kallad Fa presto,
italiensk målare af neapolitanska
skolan, en af de alsterrikaste, som någonsin
lefvat, f. 1632 i Neapel, d. där 4 jan. 1705,
var son till en medelmåttig målare, Antonio
G., hvilken lät gossens undervisning börja
mycket tidigt. Gossen skall redan vid 8 år ha
öfverträffat sin fader. Han kom tidigt i Riberas
ateljé och arbetade där så ifrigt i 9 år, att han
på det fullkomligaste kunde härma sin mästares
stil.

[Porträtt; ingen bildtext]

Men då greps han af längtan att se sig
omkring i världen. Han lämnade i hemlighet
fädernehuset och begaf sig direkt till Rom,
där han började taga undervisning hos Pietro
da Cortona, hvars maner var raka motsatsen
till Riberas. Snart hade han så fullständigt
satt sig in i det nya målningssättet, med dess
akademiska teckning och milda, glada färger,
i motsats till Riberas naturalism och skarpa
kontraster mellan ljus och skuggor, att han,
oaktadt sin ungdom, fick den äran att hjälpa
sin nye mästare i hans arbete. Emellertid
uppsökte fadern honom, och olyckligtvis kom
ynglingen åter under hans spira. Fadern lät honom
visserligen i tre år fortsätta sina studier hos
Pietro da Cortona, men därefter tog han honom
med sig till Parma och Bologna, till Venezia och
Florens, där han öfverallt lät honom kopiera
olika mästares taflor, så att Luca till slut
alldeles förlorade hvarje spår till personlig
egendomlighet. "Fa presto!" (skynda dig) sade
fadern; och detta uttryck öfvergick sedan till
det stående tillnamn, under hvilket Luca är
känd i konsthistorien. – Var han sålunda genom
uppfostran och till grundsats en eklektiker,
som sökte förena ideal stil med naturalism och
som visste att återgifva hvilket maner man
behagade, Tizians, Bassanos, Tintorettos,
Rafaels, ja Dürers, så vardt han genom sin
oerhörda lätthet att arbeta en fullständig
snabbmålare, som slösade med de största
naturgåfvor, formsinne, praktfull kolorit,
outtömlig fantasi, och som ibland var mäktig af
den högsta lyftning, men i nästa ögonblick föll
ned i den flyktigaste ytlighet och tomhet. Ett
exempel på denna utomordentliga snabbhet är den
stora tafla
Francisco Xavier döper japaner^{[Svårtydbar faksimil]},
som han målade för jesuiterna i Neapel. Denna
ytterst rika komposition utförde han på två
dagar utan föregående utkast. Till hans bästa
arbeten höra takmålningar i San Martino

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>