Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gjutning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för en enkel kanna; den särtages i pilarnas
riktning. För att befordra uppkomsten af tätt
och blåsfritt gjutgods gör man ingötet i så
pass stort och fyller det så fullt, att den
smälta metallen däri (sjunkhufvudet) utöfvar
ett tryck på den öfriga metallen i formen
under stelnandet. Metallen håller sig så
länge flytande i sjunkhufvudet, att möjligen
uppkommande otätheter i gjutpjäsen kunna
utfyllas af flytande metall från detsamma. Ett
annat formningssätt, som användes för föremål
med cirkelformig horisontal genomskärning
(rotationskroppar), är schablonformning. En
inre kärna framställes därvid genom drejning
(se d. o.), öfversmetas med formmassa, som
afdrejas med en schablon motsvarande föremålets
ytterkontur; på detta mellanlager formas en
mantel, som delas i två eller flera delar,
förses med ingöt och luftaflopp samt aftages,
hvarefter mellanlagret bortskaffas, ytterhöljet
åter påsättes och gjutningen sker. Genom
att gifva schablonen egen horisontalrörelse
under drejningen kunna äfven skrufformiga
m. fl. sammansatta rotationsytor efterbildas. För
framställning af föremål af mera invecklad form
användes s. k. massa- eller kärnstycksformning,
hvilken innebär, att modellen ersattes af
flera i särskilda ramar beredda kärnstycken,
hvilka utfylla gjutflaskan. Järngjuteriet på
sitt högsta stadium begagnar formningsmetoder,
som öfverensstämma med konstgjutningens. Vid
massfabrikation söker man på allt sätt underlätta
formarbetet, som enligt ofvan beskrifna
förfaranden kräfver hög yrkesskicklighet
och många arbetare. I sådant syfte användas
t. ex. specialgjutflaskor för olika föremål,
vidare s. k. formplattor, skifvor, på
hvilkas öfver- och undersidor modellhalfvor
äro fästa midt emot hvarandra, så att en platta
kan användas till formning i båda ramarna af en
tvådelad gjutflaska. På en sådan platta bruka
uppradas t. ex. alla till ett lås hörande delar,
hvilkas aftryck i formen då förenas med små
kanaler, genom hvilka den smälta metallen fyller
det ena efter det andra. I nutidens gjuterier
har äfven en del formmaskiner kommit till
användning, afseende bl. a. modellens lyftande
ur flaskramen, formsandens tillstampning,
direkt schablonering och utformning utan
modell af kugghjul, remskifvor, cylindrar,
turbinhjul, rör och rördelar m. m. De vid
gjutning af alla öppningar och fogar ur
gjutflaskan utträngande gaserna måste genast
antändas, för att explosioner och rubbningar
af flaskdelarnas läge må undvikas. Detta
plägar ske därigenom, att man kring flaskan
afbränner hyfvelspån. Afkylningen af de gjutna
järnpjäserna bör ske långsamt och i möjligaste
mån likformigt, för att inre spänningar i godset
ej må uppstå. Vid gods med ojämnt fördelad massa
vidtagas därför särskilda anordningar, så att
de tjockare delarnas afkylning påskyndas och
de tunnares fördröjes. Det färdiga gjutgodset
befrias slutligen från sjunkhufvuden och
gjutgrader samt putsas medelst sandbläster
eller genom friktion i roterande "skrottunnor"
jämte fint grus af gjutjärnsskrot. För att
gjutgodset må få större seghet, underkastas
det för vissa ändamål aducering (se d. o.). För
åstadkommande af godt gjutgods är det af vikt att
afpassa järnets kemiska sammansättning efter
omständigheterna. I allmänhet tages för tunt
gods järn med högre, för gröfre gods järn med
lägre kiselhalt. Gjutjärnets svafvel- och
fosforhalt böra vara så låg som möjligt. Tillsatser i
skänken af sådana ämnen som kiseljärn, magnalium
(legering af aluminium och magnesium), titan
förekomma äfven och tjäna hufvudsakligen till att
förhindra blåsbildning m. m. Om dessa elements
inverkan på järnet se Göt och Järn.
II. Stålgjutning omfattade vid sitt första
framträdande på 1850-talet endast gjutning
med degelstål och var därför en synnerligen
kostsam gjutmetod, som ifrågakom blott i
särskilda fall, där högsta fordringar på godt
material måste ställas. Emellertid har tekniken
utvecklats därhän, att äfven af annan billigare
götmetall, såväl martin som bessemer, kan
framställas stålgjutgods, hvilket numera
fått en mycket vidsträckt användning inom
maskintekniken, för fartygsbyggnader och
kanontillverkning m. m., emedan det förenar
smidesjärnets hållfasthetsegenskaper med
gjutjärnets lätthandterlighet vid formgifning.
Stålgjutningen erbjuder väsentligt större
svårigheter än gjutning af tackjärn.
Gjutstålets krympning, hvilken i sig själf är
större än gjutjärnets, ökas än mer därigenom,
att stålet för att hålla sig tillräckligt
kvickflytande måste ha en betydligt högre
tappningstemperatur än gjutjärn. Detta
medför sugningar i göten, benägenhet
att spricka vid afkylning och andra olägenheter.
Vid konstruktioner i stålgjutgods undvikas
därför till groflek mycket varierande
detaljer af samma stycke. Det kräfves vid
gjutningen mycken skicklighet för att hindra
blåsbildningen, sugning i vinklar, håligheter
och gropar i ytan. Formningen sker i princip på
samma sätt som vid torrsandformning (se ofvan),
dock användes närmast modellen en formmassa
af högre eldhärdighet än vid järngjutning,
bestående af sådana ämnen som kvarts-, grafit-
och chamotte-pulver. För öfrigt kunna flaskorna
utfyllas med vanlig formsand. Sedan formarna
torkats i torkugn, hopsättas de och förses
med ingötstrattar och boxar för sjunkhufvud,
hvarefter försiktigt och utan afbrott gjutes
antingen direkt från skänken vid gjutning af
stora pjäser eller indirekt af stål, som ur
skänken tappats i förvärmda grafitdeglar.
Efter gjutningen putsas godset med sandbläster
och mejsel samt underkastas glödgning för
att befrias från skadliga inre spänningar,
som möjligen uppstått under afkylningen. En
oljehärdning med följande svag uppglödgning,
där så ske kan, förbättrar resultatet än mera.
Ett godt stålgjutgods är i hållfasthetsafseende
jämställdt med det bästa valsade, smidda eller
pressade material. Nutidens fullkomnade
metoder tillåta framställning af t. ex. de
största rammar, stäfvar och roderstativ för
pansarfartyg och oceanångare i helgjutet stål.
III. Gjutning af andra metaller och
metallegeringar, såsom zink, tenn, brons,
mässing, utföres i hufvudsak på ofvan beskrifna
sätt med de modifikationer, hvilka betingas af
olika metallurgiska egenskaper, smältpunkt och
förhållande vid stelnandet. Smältningen sker
i flamugn vid arbete i mycket stor skala,
annars vanligen i deglar (jfr Degelstål).
Gjutning af brons var en redan i förhistorisk
tid känd konst. Den öfvervägande delen af de
bronsföremål, som då tillverkades, göts i formar
af sten, lera eller sand. Gjutformar af
sten finnas ännu i behåll och bestå, om de
äro fullständiga, af två halfvor, i hvilka det
åstundade föremålets form inmejslades jämte en
ränna, i hvars mynning den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
