- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1317-1318

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gleichenia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1317 Gliddon–Glimminge 1318

rättvist och likformigt. Glidande tullskala
har användts i synnerhet vid införseltull på
spannmål, hvarvid tullsatsen nedgått alltefter
spannmålsprisets stegring. Stundom har äfven i
tulltaxan införselförbud stadgats vid prisets
nedgång under en viss gräns och införselförbud,
när det of verstigit en viss höjd, så t. ex. i
Frankrike 1819 i samband med den då införda
glidande tullskalan för spannmål. Detta system,
som pröfvats i många länder, såsom England,
Frankrike, Sverige, Belgien, Nederländerna
och Portugal, har emellertid numera öfverallt
öfver-gifvits, enär det visat sig befordra
osund spekulation i st. f. att framkalla den
utjämning i de naturliga prisväxlingarna, som
därmed afsågs. V. S–g.

Gliddon [gli′dn], George Robins, amerikansk
egyptolog, f. 1809 i England, d. 1857, tillbragte en
stor del af sin tid i Egypten, i egenskap af Förenta
staternas konsul, och lämnade viktiga bidrag till
kännedomen om Egyptens fornminnen. Bland hans
skrifter märkas Discourses on egyptian archæology
(1841), Otia ægyptiaca (1849) och Ancient Egypt
(1850; ny uppl. 1853).

Glidning. 1. Fäktk. Se Coulé. – 2. Slip
(eng. slip), sjöv., skillnaden mellan det
vägstycke ett ångfartygs propeller eller hjul
(d. v. s. motståndpunkten på skoflarna) skulle
tillryggalägga, i fall vattnet ej gåfve sig
undan, och den väglängd fartyget verkligen
går. Glidningen är i allmänhet positiv,
d. v. s. fartygets hastighet är mindre än
propellerns eller hjulens, men kan stundom vara
negativ, till följd däraf, att den omgifvande
vattenmassan får en rörelse med fartyget
eller däraf, att vinden bidrager till dettas
hastighet.
2. O. E. G. N.*

Glidventil, mek. Se Ventil.

Glidyta, geol. Se Slintyta.

Glim, bot., namn på arter af släktet Silene.

Glimljus, fys. Se Ionisering.

Glimmergruppen, miner., utmärkes däraf,
att arterna lätt låta klyfva sig efter
basis i tunna, elastiska blad, att de ha en
pseudohexagonal, tafvel-formig utbildning,
ehuru de kristallisera efter det monoklina
systemet, samt att deras dubbelbrytning är stark,
under det ljusbrytningen är svagare (ung. =
kanadabalsams). Efter sin kemiska sammansättning
delas glimmerarterna i 1) kali- och natronglimmer (muskovit, resp. paragonit), 2)
lithionglimmer (lepidolit, zinnwaldit)
och 3) magnesiaglimmer (anomit, biotit,
lepidomelan, manganofyll, phlogopit). Alla äro
de hydroxyl- och alkalihaltiga aluminiumsilikat;
somliga innehålla dessutom ett magnesium- och
ferrosilikat. Spec. vikten växlar mellan 2,8 och
3,2, magnesia-glimmerarterna (= mörk glimmer)
i allm. tyngre än do öfriga. Hårdheten = 3. De
mörka glimmerarterna angripas redan af saltsyra,
hvarvid de undergå en affärgning och småningom
förlora sin dubbelbrytning. Optiskt visa vissa
glimmerarter den egendomligheten, att de, ehuru
kristalliserade efter det monoklina systemet, äro
skenbart optiskt enaxiga, hvilket också gjort,
att man förut allmänt antagit magnesiaglimmern
vara hexagonal (= ”enaxig glimmer”). Axelvinkelns
storlek ändras med ändrad järnhalt. Där en
tydlig axelvinkel kan påvisas, är dess plan
antingen vinkelrätt mot symmetriplanet (första
artens glimmer) eller parallellt med detsamma
(andra artens glimmer); till det förra slaget
hör muskovit, till det senare de allra flesta
biotiter.

Af glimmerarterna är magnesiaglimmern den
vanligaste, bildad såsom primär beståndsdel i eruptiva
såväl yt- som djupbergarter, under det kaliglimmern
mycket sällan förekommer primärt i eruptiver, utan
har sin hufvudsakliga utbredning dels som
pseudo-morfoser efter fältspater, dels i kristalliniska
(metamorfiska) skiffrar.
A. Hng.

Glimmerskiffer, petrogr., en hvit, ljusgrå,
gulaktig eller mörkgrå bergart, bestående af mineralen
glimmer och kvarts, som äro ordnade i parallella,
vanligen ytterst tunna lameller på så sätt, att en
mycket tydlig skiffrighet och däraf följande
klyfbarhet i en viss riktning uppkommer. Kvartsens
närvaro är för det mesta ej märkbar annat än i
tvärbrottet. Den skiffriga strukturen har uppkommit
genom tryckmetamorfos, hvarvid mineralen också
omkristalliserats. Glimmerskiffern förekommer inom
Sverige ganska allmänt, dels som lager i gnejs, dels
som själfständig bildning i hela berg och lagerkomplex,
t. ex. inom Norrlands fjälltrakter, och tillhör
dels algonk dels omvandlad silur. Där bergarten
låter klyfva sig i tunna, jämna plattor, användes
den till takskiffer och plansten (Glafva skifferbrott
i Värmland och Nordöns i Bohuslän). Är den,
genom inblandning af talk, i högre grad eldhärdig,
begagnas den till uppmurning eller beklädning af
det s. k. stället i masugnar (ställsten).
– Till gnejs och till den ytterst finkorniga
bergarten eurit l. hälleflintgnejs bildar
glimmerskiffern ofta öfvergångar.
E. E.

Glimminge, gods i Vallby socken, Kristianstads
län, bestående af Glimmingegård, 5½ mtl frälse,
tax. till 290,000 kr. (1907). Gården har ett
(numera till magasin användt) fast stenhus,

illustration placeholder
Glimmingehus.


Glimmingehus (se vidstående fig. samt tre bilder å
pl. VIII till art. Bostad), den enda i sitt ursprungliga
skick bevarade riddarborgen i Norden, uppförd
1499 af danske höfvitsmannen på Gottland Jens
Holgersen Ulfstand. Den ligger i en sidländ trakt;
genom gräfning och uppdämning skapades på trenne
sidor en liten sjö, på fjärde sidan sökte man skydda
densamma genom att tvärs öfver landtungan
anlägga dubbla vattengrafvar, öfver hvilka vindbryggor
ledde. En utförlig och noggrann beskrifning af
borgen lämnar Brunius i ”Skånes konsthistoria för
medeltiden” (sid. 434–461). Glimmingehus är 30
m. långt, 12 m. bredt, 15 m. högt från marken
till takfoten och 25,8 m. till gafvelspetsen. Det är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:33 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0689.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free