- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1367-1368

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnejs ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1367

Gnoli-Gnoseologi

1368

kommande är knorrhanen, knoten 1. g n o -d i n
g e n, T. gurnardus L. (se fig.), som skiljer
sig från de öfriga därigenom, att sidolinjen är
beväpnad med benknölar, och genom jämförelsevis
kortare bröstfenor, hvilkas mellersta strålar
äro en gång två-klufna. Färgen är något
föränderlig, ofvan gråbrun-aktig, under hvit;
längs sidolinjen finnes en rad små hvita fläckar
samt något längre ned på sidan äfven-ledes
dylika fläckar. Knorrhanen förekommer från
södra östersjökusten upp till Tromsö. Den är
ingenstädes föremål för något särskildt fiske,
men fås tillfälligtvis med annan fisk. På
ett och annat ställe lär den ätas af fiskare,
mångenstädes bortkastas den. De båda öfriga här
anträffade arterna, storgno-dingen 1. fenknoten,
T. hirundo Bl., samt rödknoten. T. cuculus L.,
äro vid Sveriges kuster sällsynta, synnerligast
den sistnämnda, som blott en gång med säkerhet
där påträffats. Fenknoten liknar till färgen
knorrhanen, men är större, har sidolinjen slät,
utan taggar eller knölar, samt bröstfenorna
längre, med de mellersta strålarna tre gånger
två-klufna. Ködknoten skiljer sig från de
öfriga genom sin rosenröda kroppsfärg. Den har
sidolinjen slät samt bröstfenornas mellersta
strålar två gånger två-klufna. Vid Englands
och Frankrikes kuster äro dessa arter allmänna.
R. L. (L-e;.

Gnoli [njå’li], D om e n i c o, grefve,
italiensk skald och lärd, f. 1836 i Kom, var
först professor i italiensk litteratur och
vardt sedan chef för natio-nalbiblioteket i
Rom. 1888 grundlade han tidskriften "Archivio
storico dell’arte", där han skrifvit en mängd
vetenskapliga uppsatser, liksom i "Nuova
antologia" och "Rivista d’Italia". Dels under
eget namn, dels under märkena Dario Gaddi och
Giulio Orsini har G. skrifvit flera band lyrik,
Odi tiberine (1879), Nuove odi tiberine (1885),
Fra terra ed astri (1903), Jacovella (1905)
samt öfversättningar af Goethes romerska elegier.

Gnõmer. Se Elementarandar och G n o-misk poesi.

Gnõmisk poesi. G n o m (grek. gnõme. insikt,
mening, tanke) kallas ett i poetisk form
affattadt kort tänkespråk. Gnõmisk poesi
förekom redan hos Orientens äldsta folk, såsom
judarna. Af gamla testamentets skrifter innehålla
i synnerhet Salomos ordspråk och Syrachs bok rika
skatter däraf. Äfven indier, perser och araber ha
idkat denna diktart. Hos grekerna blomstrade den
i synnerhet under 6:e årh. f. Kr. och framträdde
i allmänhet i formen af elegiskt distikon (se
d. o.). Berömda namn på den gnomiska poesiens
område äro bl. a. Solon, Fokylides, Simonides,
Xenofanes och framför allt Theognis, hvilkas
ännu bibehållna gnomiska dikter äro upptagna
i den s. k. grekiska antologien. Det är för
öfrigt svårt att skilja den gnomiska diktarten
från den elegiska ochepigrammatiska,ochäfven
inom öfriga arter af grekisk poesi förekomma i
mängd inströdda gnomiska sentenser. Särskilda
samlingar af gnomiska dikter äro utgifna af
Brunck, Schäfer, Gaisford m. fl. På latin finnes
en samling dylika poetiska tänkespråk (sententiæ)
af Publilius Syrus d:a årh. f. Kr.) och likaledes
en från 3:e eller 4:e årh. e. Kr. härrörande
samling af gnomiska disticha under det säkerligen
fingerade författarnamnet Cato. Äfven för våra
nordiska förfäder var gnomisk diktning ingalunda
främmande, och i synnerhet den äldre eddan gifver
många värderika prof därpå. A. M. A.

Gnomon, grek., visare, rättesnöre. 1. Astron.,
sannolikt det äldsta af alla astronomiska
instrument, var bekant i Kina redan omkr. 500
f. Kr. I sin enklaste form består det af
en på en plan yta vertikalt uppställd, nära
spetsen genomborrad stång. Belyst af solen,
kastar den bakom sig en skugga, som dock
af-brytes af en ljus fläck, motsvarande
hålet i stången. Om man uppmäter skuggans
längd, d. s. v. afståndet från stångens bas
till den ljusa fläcken, och dessutom känner
stångens längd, så är det en lätt sak att därur
bestämma solens höjd på hvilken tid af dagen som
helst. Genom att på detta sätt iakttaga solens
middagshöjd vid solstånden bestämde de gamle dels
observationsortens polhöjd, dels ock ekliptikans
obli-kvitet. För tidsbestämning iakttog man
vanligen blott det ögonblick på dagen, då
skuggan var kortast, d. v. s. middagsmomentet. -
2. Mat., skillnaden mellan två likformiga
parallellogrammer, hvilka ha en vinkel
gemensam _

(således A 5OTH i vid- A stående fig.). Ett gno-
H mön kan uppdelas i tre parallellogrammer,
af hvilka en, BI, är likformig med de båda
gifna, och de två åter- D stående, AI och IG, äro

sinsemellan lika stora. Vanligast nyttjar man
ordet gnomon för att beteckna skillnaden mellan
två kvadrater, som ha en vinkel gemensam. I
vidsträcktare mening förstår man med gnomon
hvarje storhet, som lagd till en annan storhet
ej förändrar dennas form. I öfverensstämmelse
därmed kallades inom den grekiska aritmetiken
hvarje udda tal ett gnomon, enär det, lagdt till
ett kvadratiskt tal, gifver till resultat ett
annat kvadratiskt tal, t. ex. !2+3 = 22, 22+5 =
32, 32 + 7 = 42, o. s. v. 1. A.L-n.* 2. (I. F.)

Gnomonia, bot., svampsläkte hörande till
kärn-svamparnas grupp (Pyrenomycetes). Åtskilliga
arter lefva parasitiskt på odlade och
vilda växter. En svårt förstörande art,
Gn. erythrostoma, har upp-trädt på
sötkörsbärsträd i mellersta Europa ända
upp tfU Schleswig och södra Fyn. Sjukdomen
(ty. blatt-krankheit 1. blattseuche der
süsskirschen) visar sig först på högsommaren i
form af brungula fläckar på bladen. Fläckarna
innesluta klotformiga håligheter, fyllda med
trådlika svampkroppar (pyknider). De sjuka
bladen vissna i förtid och rulla ihop sig
oregelbundet, men falla ej af trädet. Äfven
frukterna angripas, blifva förkrympta och
obrukbara. Inuti de sjuka bladen utvecklas
fram på vintern svampens sporhus (perithecier)
såsom insänkta, flaskformiga bildningar,
med talrika sporsäckar i bottnen. Sporerna
uttömmas genom flaskans halsöppning. Sjukdomen
härjade särskildt svårt utefter nedre Elbe
1879-86. Ett verksamt medel mot densamma är att
på vintern omsorgsfullt afplocka och bränna alla
kvarsittande, döda blad. - Andra arter af släktet
hemsöka valnötsträd, hassel m. fl. växter.
J- E-n.

Gnomonlk (se Gnomon 1), astron.,
konsten att förfärdiga solvisare, idkades
mycket i forntiden och äfven långt fram
i nyare tiden. Numera förfärdigas ej
solvisare för vetenskapliga ändamål.
A. L-n.*

Gno’rimus, zool. Se Guldbaggar.

Gnoseologi (grek. gnõsis, kunskap,
lo’gos, ve-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:19 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0714.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free