Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnejs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1369
Gnosis-Gnosticism
1370
tände), filos., kallar Baumgarten sin
kunskapslära, som omfattar estetik (om den
sinnliga eller åskådliga kunskapen) och logik
(om begreppskunskapen). S-e.
Gnosis [gnäsis]. Se Gnosticism.
Gnosjö, socken i Jönköpings län, "Vastbo
härad. 6,085 har. 1,157 inv. (1907). Annex till
Kulltorp, Växjö stift, Yästbo kontrakt. Jfr
F. J. E. Eneström, "Gnosjöboarna, deras hemslöjd,
seder och lefnadssätt" etc. (1906).
Gnosos 1. Gnossos. SeKnosos.
Gnosspëlius, Vilhelm Teodor, musiker, f. 28
dec. 1809 i Stockholm, d. 13 aug. 1887 i Lund,
uppfostrades i ett mycket musikaliskt hem. Efter
aflagd musikdirektörsexamen 1841, blef han 1843
anställd som sånglärare vid Linköpings skola
och 1854 som director musices vid gymnasiet och
organist vid domkyrkan i samma stad. 1858 blef
han director musices vid Lunds universitet
och organist vid domkyrkan därstädes. Som
anförare för flera stora konserter, som på
sin tid gåfvos af Norrköpings och Linköpings
förenade musiksällskap, och där "Skapelsen’’,
"Årstiderna", "Messias" m. fl. mästerverk kommo
till utförande, förvärfvade sig G. anseende
som grundlig musiker. Han var äfven känd som
förträfflig kvartettspelare. G. komponerade
bl. a. Davids 98 psalm, Sonat för violin
och piano, Jubelkantat vid Lunds universitets
jubelfest 1868 och ett Kyrie för blandad kör samt
uppträdde äfven som skriftställare, bl. a. med en
skarp granskning af J. A. Josephsons koralförslag
(1880). 1845 blef G. led. af Mus. akad.
A. L.*
Gnosticism (af grek. gnõsis, kunskap,
vetande) kallas med ett gemensamt namn de
många olika försöken under l :a-3 :e årh. att
indraga kristendomen i den då pågående stora
sammanblandningen och hopsmältningen af
den Gamla världens religioner, framför allt
de orientaliska. Denna reli-gionssynkretism
(sammanblandning) hade börjat borttaga det för
de enskilda religionerna specifikt egendomliga
eller nationellt afgränsande och fört fram en
mängd allmänreligiösa frågor: om tillvarons
uppkomst och mål, själens värde, frälsningen
från materiens band, evigt lif o., s. v., hvilkas
besvarande man ville nå genom en djupare insikt
(gnõsis) om den sanning, som dolde sig.bakom de
olika religionernas mytologi, mysterieväsen
och filosofi. Det blef en vida utbredd
religiös strömning af hednisk mysteriosofi och
teosofi. Här erbjöd den framväxande kristendomen
läror och åskådningar, hvilka kunde i hög grad
bidraga att klargöra den fördolda sanningen,
blott de gröfre, specifikt kristna momenten
utsöndrades. Så uppstod gnosticismen.
I viss mening kan man tala om gnosticism
redan före kristendomen. Därmed menas då
sammansmältningen af judendomen med hedniska
religionssyn-kretistiska föreställningar. En
dylik judisk gnosticism kan samtidigt med Jesus
spåras i Egypten liksom sannolikt äfven i den
af talmud med starkt hat omtalade sekten m i
n e e r n a, hvilka vanligen identifierats med
de kristne. Och inom den del af judendomen, som
slöt sig till Jesus som Messias, men afsöndrade
sig från den stora hednakristna kyrkan (se E b
i o n i t e r), framträdde en tydligt gnostisk
sektbildning i el k esa i t er n a (se d. o.) i
nordöstra Palestina i 2 :a årh. Ur deras krets
torde början till den viktiga pseudo-klementinska
litteraturen ha framgått.
Den egentliga gnosticismen sluter sig
emellertid till kristendomens historia på
hednisk (orientalisk och grekisk) mark. Den
framträder i en brokig mångfald af riktningar och
sekter, oftast urspr. utan något direkt inbördes
sammanhang och med de mest olikartade läror eller
åskådningar. För de flesta af dessa riktningar
äro dock några grunddrag gemensamma: 1)
dualismen mellan ande och materia, mellan gud och
världen, oftast på parsis-tiskt sätt tänkt som
motsatsen och kampen mellan ljuset och mörkret;
2) emanationen från det förborgade gudomliga
af en lång rad gestaltningar eller ljusdelar,
e o n e r, hvilkas gudomliga potens aftar i
samma mån, som de aflägsnas från urkällan; 3)
världens uppkomst genom sammanblandningen af
dylika element från ljusets rike med element från
mörkrets värld, hvarvid som världens skapare
uppträder den svagaste af eonerna, demiurgen
(se d. o.), oftast identifierad med G. T:s Gud;
människosjälarna äro dylika i materiens band
fängslade ljuselement; 4) frälsningen, nämligen
själens frigörande från materiens band och
återvändande till sin urkälla, är det centrala
i religionen; 5) denna frälsning möjliggöres
genom en af de högsta eonerna, Kristus, som i en
skenkropp (en verklig kropp skulle ju innehålla
äfven materia, det onda) framträdt för att lära
de fångna ljusdelarna frälsningsvägen; 6) denna
frälsningsväg består i en rätt kunskap (gnõsis)
om det verkliga i religionernas mytologi och
mysterieväsen och i sträng afhållsamhet från
alla njutningar för att öfvervinna materiens
välde (frälsningen är därför mera en fysisk än
en etisk process).
Många försök ha gjorts att gruppera de gnostiska
företeelserna; de äro dock alltför mångskiftande,
för att en tillfredsställande indelning kan
vinnas. Som urformen betecknas ofta mandéerna
1. Johanneskristna, som själfva kallade sig
näsoraje, nasaréer, en gnostisk sektbildning,
hvilken är den enda ännu fortlefvande; till
densamma höra nu några hundra familjer i
sydvästra Persien. Mandéernas stora betydelse
ligger däri, att man genom dem kan vinna
autentisk kännedom om gammal gnosticism; under
det att nästan allt af den en gång vidtomfattande
gnostiska litteraturen gått förloradt och vår
kunskap mest inhämtas af motståndarnas skrifter,
ha mandéerna bevarat en rätt omfångsrik
helig litteratur. Den viktigaste skriften,
den s. k. Stora boken Ginza (skattkammare),
utgafs för första gången af svensken M. Norberg
(se A d a m s bok). Äfven må nämnas den af Euting
1867 utg. "Qolasta". Egendomligt för mandéerna
är bl. a. betonandet af Johannes döparen som den
ende sanne profeten (i motsats mot Abraham. Mose,
Jesus och senare Muhammed). För öfrigt tillhöra
de ofiternas grupp (se nedan). - De kristne i
2:a årh. betecknade en bestämd person som upphof
v et till all gnosticism, nämligen magern Simon
från Samarien (Apg. kap. 8). Denne dyrkades en
tid af alla samaritaner som den högste guden
och bedref äfven magi i Kom under Claudius’
regering (åren 41-54); han blef sedan en omhuldad
sagofigur. Omtalad var ock hans lärjunge och
landsman Menander, som utgaf sig för den af
Simon sände Messias. Hvad man kan konstatera
som historiskt om Simon och hans lärjungar är
dock högst osäkert. Tydligt är blott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
