Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gobu Leuvu ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1383
Godbeiter-Gode
1384
Godbeiter, en mormonsekt. Se Y o u n g, B.
Goddam [gå’d-dä’m], eng. (eg. God damn),
"Gud fördöme mig!", förr en vanlig svordom hos
engelsmännen; fransk skämtbenämning på engelsmän.
Goddard [gå’dëd], Arabella, engelsk pianist,
f. 1836, studerade under Kalkbrenner
och Thalberg, hvarjämte musikkritikern
W. Davison - med hvilken hon 1809 blef
gift - utbildade hennes smak och stil i
föredraget af klassiska kompositioner,
särskildt Beethovens sonater. Redan 1850
gjorde hon med lycka sin debut och blef
sedermera erkänd såsom Englands förnämsta
pianist. Hon har gjort åtskilliga konstresor:
1854-55 i Tyskland, Frankrike och Italien,
1873-76 i Amerika, Australien och Ostindien.
A- L-*
Gode, isl. G o Ö i, den i norröna litteraturen
vanligaste benämningen på isländska höfdingar,
som under hednatiden i sin hand förenade
såväl prästerlig som juridisk, politisk och
administrativ myndighet. Namnet 0oÖi härledes
af 0oÖ, gud, och betyder gudstjänare, präst
samt motsvarar fullständigt det gotiska
gudja, hvarmed Vulfila of versätter det
grekiska hieréü’s. Godens prästerliga värdighet
framträder ännu tydligare i den emellanåt använda
benämningen hofgoöi (tempelpräst). Hans ämbete
kallas g o Ö o r Ö, mannaforråÖ eller r i k i,
i överensstämmelse hvarmed han ock benämnes g
o Ö-orbsmaör, fyrirmaör, y firma b’r eller ho
f Ö in g i, medan hans underlydande benämnas
undirmenn eller f) i n g m e n n och sägas
.utgöra en ]) i n g h å eller |>ingmannasveit. De
mest framstående bland Islands "landnåmsmän"
(nybyggare) uppbyggde vid sin ankomst dit
gudatempel (isl. hof) och förrättade själfva
offertjänsten där. Till dessa anslöto sig i
främsta rummet de underlydande män, som följt dem
vid utvandringen och sedan på Island tagit bostad
inom deras egoområde (landndm) samt sålunda stodo
i ett afhängig-hetsf or hållande till dem. Andra
landnåmsmän af mindre betydenhet eller med mindre
förmögenhet anslöto sig äfvenledes till någon
närboende gode och blefvo hans tingmän. Godens
prästerliga åligganden voro att underhålla
templet, att anskaffa allt det, som erfordrades
vid bloten, samt att förvara och bära den heliga
ring (stallahringr, llõtbaugr), som man skulle
vidröra vid hvarje rättslig edgång. Han egde
rätt att af sin menighet uppbära en skatt
(isl. hoftollr). Godens myndighet var icke
allenast prästerlig, utan äfven, och detta
företrädesvis, juridisk och administrativ. Som
juridisk ämbetsman skulle goden lysa tingsfrid
eller helga tinget samt leda dess förhandlingar,
utnämna domare i dit instämda mål samt vaka öfver
rättegångsordningens vederbörliga iakttagande. I
administrativt hänse-.ende var goden sina
tingmäns höfding eller styresman och som sådan
pliktig att gifva sina underlydande skydd och
bistånd (traust), hvaremot dessa voro skyldiga
att lämna honom hjälp och följe (KÖ). Vidare ålåg
honom heraftsstjõrn, d. v. s. upprätthållandet af
ordning och fred bland tingmännen, biläggandet af
tvistigheter emellan dem och värnande af hvar och
en mot förnärmelser af en mäktigare motståndare,
vidare nödhjälpsåtgärder vid missväxtår,
medgifvande eller förbjudande af gemenskap med
främmande handelsfartyg, bestämmande af prisen
vid varornas försäljning o. s. v. Tingmännen å
sin sida voro skyldiga att fritt härbärgera
goden och hans ofta talrika sällskap under
färderna inom häradet samt att ansluta sig till
hans följe, om han fordrade det. På godens
alltingsfärder skulle minst niondedelen
af tingmännen medfölja. . Till en början
egde ingen gemenskap rum mellan de särskilda
godorden, hvilka sålunda bildade liksom små
statssamfund för sig själfva. Hvar och en
följde den lag och rätt, som hans gode hade
medfört från Norge. Vid konflikter mellan
medlemmarna af olika godord måste därför
vapnen fälla utslaget, så ofta det ej lyckades
godarna att mäkla fred. Vid land-nåmstidens
slut (omkr. 930) förenades emellertid godorden
till ett statsförbund, och ett för hela. landet
gemensamt ting, det s. k. alltinget (se d. o.),
blef inrättadt. Trettio år senare (965) ordnades
landets statsrättsliga förhållanden så, att
godorden fördelades i vissa kretsar och deras
antal begränsades (se härom Allting). Sedermera,
vid inrättandet af femtedomen (se Allt in
g), legaliserades 12 under de senare åren
uppkomna, utanför lagen stående höfdingedömen
och erkändes som godord, ehuru dessa icke i
allt fingo samma rättigheter som de "fulla och
forna". De till ett tingslag hörande höf din
garna kallades samtingsgodar och ut-öfvade
gemensamt ledningen af häradets ting, det
s. k. vårti7iget. Medlemmarna af den på detta
ting dömande nämnden utsagos af godarna. När
ett mål af någon anledning icke kunde slutligen
afgöras på tinget, hänsköts det till högre
domstol. Under isländska statsförfattningens
tidigaste period synes hvarje fjärding haft en
sådan högre instans i ett s. k. fjärdingsting,
men denna inrättning kom snart ur bruk. Högsta
dömande instansen utgjordes af de på alltinget
inrättade fjärdingsdomarna (se Allting),
hvilkas medlemmar utsagos af de 39 höfdingar,
som innehade de äldre godorden. I utseendet af
ledamöterna i den senare inrättade femtedomen
deltogo äfven de nya godordens innehafvare. I
den lagstiftande afdelningen af alltinget
eller den s. k. lagrättan (isl. lögrétta),
där alla frågor om landets gemensamma lagar
såväl som dess politiska och administrativa
styrelse afgjordes, voro godarna med fullt
och fornt godord själfekrifna ledamöter,
hvarjämte hvar och en af dem hade att utse två
bland sina tingmän till rådgifvande bisittare
i lagrättan. Utom ofvannämnda vårting hölls
inom hvarje tingslag en sammankomst, ZeiÖ,
vid hvilken goden egde att för de tingmän,
som ej öfvervarit alltingets förhandlingar,
kungöra alla viktigare där handlagda ärenden. -
De isländske höfdingarnas makt öfver sina tingmän
måste anses ha en öfvervägande privaträttslig
karaktär. Grundläggandet af ett hof eller
tempel var en privat sak, och det berodde på
de kringboendes fria vilja att ansluta sig till
tempelegaren och varda hans tingmän. Därutinnan
skiljer sig det isländska godordet från sin
förebild, den fornnorska hersevärdigheten. Äfven
den sistnämnda grundade sig visserligen
på besittningen af den odalgrund, hvarpå
häradshofvet stod, men i viss mån betraktades
detta som en för häradet eller fylket gemensam
egendom. Norges gamla fylken och härad voro ock
geografiskt bestämda områden, under det att de
isländska godorden alltid bevarade prägeln af
rent personliga associationer, utan någon fast
territorialbegränsning. Hvar och en hade frihet
att, med iakttagande af laga former, utträda ur
ett godord och öfvergå till ett annat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
