- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
1427-1428

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goffern ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1427

Goldoni

1428

.-stämning, blef hans förnämsta framgång. Sedan
följde operorna Merlin (1886), Heimchen am
herd (1896; "Syrsan vid härden", 1897), Die
kriegsgejangene (1899) och Götz von Berlichingen
(1902). Han har dessutom komponerat symfonien
Die ländliche hochzeit och en Ess-dur-symfoni,
den symfoniska dikten Zrinyi (1903),
uvertyrerna Pen-thesilea, 1m frühling, Der
gefesselte Prometheus, Sappho och In Italien,
två violinkonserter, åtskillig kammarmusik,
pianosaker, körverken Frühlings-hymne och Psalm
113 m. m. samt senast operan Ein wintermärchen
(1908). G. är förnämligast en instrumental
kolorist, stark i egendomliga klangeffekter, som
symfoniker betydelselös, men i sin kammarmusik
ej sällan fängslande. G. har mest varit bosatt i
Wien. Jfr monografi öfver honom af Keller (1901).
E. F-t.

Goldoni [gåldåni], Carlo, Italiens berömdaste
komediförfattare, f. 25 febr. 1707 i Venezia,
d. 6 febr. 1793 i Paris, insöp tidigt i det på
nöjen, särskildt dramatiska, begifna hemmet
lusten för sceniska förströelser. Till hans
första älsklingsläsning hörde Machia-vellis
"Mandraffola". Sedan han i Padua 1731 blifvit
juris doktor, uppehöll han sig som advokat
i Venezia och fick därefter anställning hos
venezian-ska sändebudet i Milano. Gift 1736 i
Genua, blef han genom förmedling af sin hustrus
anförvanter 1740 genue-sisk konsul i Venezia,
hvilken föga inbringande tjänst han lämnade
för att 1743 begifva sig till Pisa, där han
hade sin utkomst som advokat och blef medlem af
Arcadia. Redan tidigt hade han börjat skrifva
för scenen och lät därför lätt öfvertala sig af
teaterdirektören Medebac att som teaterförfattare
följa denne till Venezia. Där var G. sedan
1747 oaflåtligt verksam för scenen under sin
återstående vistelse i hemlandet. För den af
Medebac hyrda S. Angeloteatern skref G. ett
stort antal komedier, hvaraf sexton ny uppfördes
(och af dem tretton författade) inom loppet af
ett år (hösten 1750 och karnevalen 1751). G.,
som tidigare med sina tragedier, tragikomedier,
musikdramer och "commedie a soggetto" offrat
åt den rådande smaken, hade redan gifvit en
antydan om den reform han åsyftade, då han
vann sin första större framgång inom den nya
riktningen med den 1748 uppförda komedien La
vedova scaltra, som gafs 30 gånger å rad. Då
kontraktet med Medebac 1752 tilländalupit,
öfvergick G. till S. Lucateatern, där han
erhöll bättre villkor. Till andra svårigheter,
som mötte reformatorn, kommo anfallen från
abbé Chiari och Carlo Gozzi, hvilka sökte,
den förre genom-sina sensationsskådespel, den
senare genom sin satir och slutligen äfven som
teaterförfattare (med återupplifvande af det af
G. bekämpade maskspelet) beröfva honom publikens
gunst. Icke minst af ekonomiska hänsyn antog
G. en kallelse till italienska teatern i Paris
(1762). Han skref där ej blott italienska,
utan äfven franska komedier Le bourru

bienfaisant ("Den buttre välgöraren", uppf. 1796)
och L’avare fastueux, och uppbar utom tantiem
ett årsarfvode af 6,000 francs. En anställning
som lärare i italienska hos Ludvig XV :s döttrar
inbragte honom från 1768 en pension af 4,000
frcs. Med konungadömets fall förlorade han sina
inkomster, och han dog i armod dagen innan
konventet åter beviljat honom den indragna
pensionen. - Af G :s till omkr. 200 uppgående
teaterstycken ha blott hans karaktärskomedier
något allmännare intresse. De äro skrifna
dels på högitalienska, dels på veneziansk
dialekt, dels med båda idiomen omväxlande
i samma stycke. Det var med dessa lustspel
G. sträfvade att sätta en på verklighetsstudium
grundad framställning af lif och människor i
stället för det extemporerade maskspelet och
att låta det i öfrigt gängse dramats orimliga
äfventyr och smaklösa upptåg lämna rum för en
handling, som framgår ur verkliga karaktärs-
och intressemotsättningar. G. bibehöll därvid
hvad som syntes honom af värde i den gamla
"commedia del!’ arte", af hvars masker fyra
gå igen, stundom äfven i hans bästa lustspel,
nämligen "il Dottore", "Brighella", "Arlecchino"
och "Pantalone", af hvilka den sistnämnde hos
G. representerar det borgerliga sunda förståndet
i opposition mot tidens förvändheter. Om
G. än fullföljt traditioner från Machiavellis
"Mandragola". hade lian dock äfven tagit intryck
såväl af Moliëre som dennes efterföljare. Därtill
kommer, att den reform, som förknippats med
G:s namn, redan blifvit i viss mån förberedd
af de toskanske lustspelsförfattarna Gigli,
Nelli och Fagiuoli, till hvilka båda senare
G. står i skuld som direkt låntagare eller
efterbildare. G. nödgades f. ö. mer än en
gång åsidosätta sitt reformatoriska mål,
då han för att behålla sin publik bekämpade
sina konkurrenter med deras egna, af honom
själf utdömda vapen. - Bäst utvecklar sig G
:s lustspelslynne i de till Venezia förlagda
scenerna ur det lägre folklifvet eller
ur borgarklassens lif, såsom i Le baruffe
chiozzolte, La putta onorata, Sior Todero
brontolon, I Rusteghi, La casa nuova m. fl. Till
G:s bättre eller åtminstone mera populära arbeten
höra äfven La donna di governo, II ventaglio,
Lo spirito di contradizione (ett slags motstycke
till Shaksperes "The tärning of the shrew"), 11
servüore di due padroni, La locandiera (båda ännu
spelade på utomitalienska scener), II giuocatore,
La bottega del cajé, Una delle ultime ser e
di carnevale, Le smanie per la villeggiatura
samt // teatro comico, där en af personerna är
språkrör för G :s dramatiska reformplaner. -
G:s komik ligger mindre i dialogen, som dock i
allmänhet utmärker sig för en medryckande fart
och naturlighet, än i handling och situationer. I
hans förmåga att bringa lif och rörelse på
tiljan har man sett ett arf från commedia
dell’ arte. Men med all sin skicklighet i att
knyta och tillspetsa en intrig har G. ofta,
reagerande mot sina föregångare, offrat intrigen
för karaktärerna. Moralen i hans stycken blir
stundom, mera välment än konstnärligt, direkt
formulerad af någon af de handlande personerna,
och de svagt motiverade omvändelser, som någon
gång sammanfalla med slutakten i hans stycken,
borga ej för någon varaktig bättring och verka
därigenom motsatsen till det åsyftade. Kärleken
såsom oemotståndlig dragning till en bestämd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:23 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0744.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free