Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturalism i detaljbehandlingen och ett
dristigare tillämpande af de konstruktiva
principerna. Exempel på denna riktning erbjuder
S:t Maclou i Rouen.
Den gotiska stilen spred sig från Frankrike
raskt öfver hela den romerska kristenheten. I
Tyskland företrädes unggotiken eller, som
den där ofta nämnes, öfvergångsstilen, af
domkyrkorna i Limburg an der Lahn, Magdeburg,
Halberstadt, Bamberg, Naumburg och Strassburg
(vissa delar). Höggotikens mest typiska
och väldiga monument är domen i Köln, byggd
efter förebild af Amiens’, men femskeppig
i st. f. treskeppig. Andra prof erbjuda
katedralerna i Regensburg, Basel och Zürich. För
Tyskland äro, särskildt under sengotiken,
de stora hallkyrkorna karakteristiska:
ståtligast S:t Stefan i Wien. Af gotiska kyrkor i
Nederländerna må nämnas S:t Gudule i Bruxelles. I
kustområdena utefter Nordsjön och Östersjön
undergår gotiken en förvandling till en säregen
stil, betingad af byggnadsmaterialet, tegel.
I England ansluter sig gotiken dels till den
inhemska normandiska byggnadskonsten, dels till
den franska stilriktningen. Exempel på den förra
äro katedralerna i Worcester och York, på den
senare katedralen i Canterbury. (Se vidare
Early english, Decorated style och
Perpendicular style). På Pyreneiska halfön har gotiken
efterlämnat några ståtliga minnesmärken, såsom
domerna i Toledo och Burgos. I Skandinavien finna
vi hufvudsakligen prof på baltisk tegelgotik
(Uppsala domkyrka, Sankt Petrikyrkan i Malmö)
och engelsk gotik (domkyrkorna i Trondhjem,
Stavanger och Linköping. Den sistnämndas kor är
uppfördt i vacker tysk sengotik). En alldeles
särskild karaktär antog gotiken i Italien,
där den blef en kompromiss med nationell
antikiserande tradition; exempel: domen i
Orvieto. Den väldiga Milanodomen har närmast
frändskap med Tyskland. I det föregående har
hänsyn tagits uteslutande till den kyrkliga
arkitekturen, där stilen utbildas och uppträder
mest typiskt. Gifvetvis kommo dock dess principer
och former till användning äfven inom den profana
byggnadskonsten i borgar och slott, rådhus och
gilleshallar samt i privathus. Många gotiska
byggnader af detta slag finnas ännu kvar i
Frankrike, Nederländerna och Tyskland. Se vidare
Byggnadskonsten, sp. 730–733 och pl. XI–XIII,
(delvis) XXII o. XXV samt bilder vid artiklarna
om ett flertal af de nämnda orterna.
Den gotiska skulpturen har erhållit sin egenart
genom att h. o. h. ställa sig i arkitekturens
tjänst. Strängt bunden af dess geometriska
grundformer, gör den till sin hufvuduppgift
att utfylla dessa på det verkningsfullaste
sätt, på en gång ideellt stilfullt och dristigt
naturalistiskt. I de stora katedralernas portaler
och gallerier förekomma hela härar af mästerligt
utförda statyer af apostlar, profeter och helgon
samt tillika en mångfald reliefbilder ur lifvet
och legenden, illustrationer till den medeltida
världsåskådningen. Äfven humorn och den bisarra
fantasien få göra sig gällande i skulpturen,
särskildt i vattenkastare, kragstenar och
kapitäl. Liksom gotiken som arkitektonisk stil
utvecklats i Frankrike, så är det äfven i detta
land vi måste söka upphofvet till den gotiska
plastikens särprägel. Kungaportalen i Chartres
har haft en afgörande betydelse för densammas
utveckling. Där spåras för första gången dess lagar
klart uttryckta. I öfrigt må i Frankrike
nämnas skulpturerna på Notre-Dame i Paris,
katedralerna i Reims och Amiens. Inom Tyskland
äro domskulpturerna i Bamberg, Naumburg och
Strassburg särskildt framstående, samtliga
påverkade från Frankrike. Italiens yppersta
bildhuggare under den gotiska perioden (där
varande endast t. o. m. början af 1400-talet)
äro Giovanni och Andrea Pisano. Sin höjdpunkt
nådde den naturalistiska riktningen, som
ständigt tilltog i styrka under 1400-talet, hos
skulptörer sådana som Claus Slater i Burgund vid
århundradets början och Adam Krafft i Nürnberg
vid dess slut. Själsuttrycket stegras i denna
konst till det yttersta, dräkten behandlas med
öfverdrifven liffullhet. Jämte sten var träet
det material, hvari den gotiska skulpturen
arbetade. Från medeltidens slut stamma talrika
altarskåp, på det skickligaste sätt snidade i ek,
förgyllda och målade. Bronsgjutning förekom mera
undantagsvis, för klockor, kronor, ljusstakar,
dopfunter, dörrar och grafplattor.
Måleriet fick i de stora gotiska katedralerna
sig icke på långt när anvisadt samma utrymme
som bildhuggeriet. Ytorna i kyrkornas inre
voro ju alldeles upplösta af bågar, triforier
och fönster. De senares glasmålningar lyste
ensamma med flammande glans i det halfdunkel,
hvari de försänkte skeppen och där all
annan färg bleknade bort. Endast på altarna
i vaxljusens sken fanns plats för taflor med
heliga gestalter och scener i klara färger på
guldgrund. Först under 1400-talet, gotikens
upplösningsskede, om man så vill, nådde det
nordiska måleriet öfver denna anspråkslösa
ståndpunkt och upplefde en första storhetstid,
kännetecknad af koloristisk prakt och inträngande
skildringskonst. Denna blomstring förbereddes i
sin mån af det flitigt idkade bokmåleriet, som
särskildt i Nederländerna och norra Frankrike
intog en framstående plats som aristokratisk
konstart, uppmuntrad af de store. Det hade
påtagligen rönt inflytande från 1300-talets
målarkonst i Italien. Där hade arkitekturen,
hvilken aldrig blef gotisk i samma mening som
den nordeuropeiska, bevarat tillräcklig plats
för ett monumentalt måleri, efterträdande den
tidigare medeltidens mosaikutsmyckning. Denna
konst, Giottos, hans samtidas och efterföljares,
har dock endast det energiska och själfulla
natursinnet gemensamt med gotiken.
I konstindustrien tillämpade gotiken med
virtuosartad skicklighet samma formbehandling
som inom arkitekturen. Dennas former öfverfördes
ofta utan vidare på de mest olikartade föremål,
utan hänsyn till deras bestämmelse. Därtill
kommo naturalistiska och ej sällan fantastiska
detaljer, växt-, djur- och människoformer
anbragta fyndigt och verkningsfullt. Tekniken var
uppdrifven till hög fullkomlighet, och alla dess
möjligheter utnyttjades i nära nog öfverdrifven
grad, en egendomlighet, som genomgick helt
gotiken och bidrog till dess storhet, men också
till dess brister.
Sedan renässanskonsten gjort sitt segertåg
kring Europa, råkade gotiken på de flesta håll
i vanrykte och ringaktades som barbarisk och
smaklös. England utgjorde dock härutinnan ett
undantag, i det att den gotiska stilens principer
där aldrig helt öfvergåfvos. Mot slutet af
1700-talet börjar man här och där att beundra
det mäktiga i de stora katedralernas resning
och det fantasieggande i deras utsmyckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
