Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 19-20 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotthard, Sankt - Gotthelf, Jeremias - Gotti, Girolamo Maria - Gottland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1880- och 1890-talen, kunna sammanfattas i
5 skilda grupper: Furkagruppen (batteriet
Galenhütten, Furkaverket l. Reduiten och
Grinselbefästningarna), som skall hindra
förbindelsen mellan Rhône- och Urserendalarna,
medgifva schweiziska arméns debouchering i
den förra och taga en öfver Simplon kommande
fientlig armé i flanken; Airologruppen (fort
Fondo del Bosco, batteriet Motto Bartola och
det flankerande Stuccigalleriet), som behärskar
Ticino-dalen och skyddar södra tunnelmynningen,
hvars starka gallerportar kunna stängas på
elektrisk väg från fortet (de norra portarna
stängas på samma sätt från Göschenen); den
centrala eller S:t Gotthards-gruppen (fort
S:t Gotthard, Bianchilinjerna, blockhusen
Cavanna och Pusmeda samt infanterilinjer),
som bildar en andra försvarslinje bakom
Airologruppen; Oberalpgruppen (redutten
Calmot och positionen Grossboden m. fl. verk)
för spärrande af Rhendalen; och Andermattgruppen
(forten Bühl och Bäzberg, flankeringsgalleriet
Altkirch, positionen Rossmettlen och blockhusen
vid Brückenwaldbogen), som bildar liksom ett
slutvärn för hela S:t Gotthards-försvaret
och spärrar Reussdalen samt behärskar
Teufelsbrücke och den punkt, där Oberalp-
och S:t Gotthardsvägarna stöta till vägen
från Furka. S:t Gotthardspositionens försvar
är uppdraget åt särskilda under en kommendant
lydande trupper, 8 infanteribataljoner samt 7
artilleri- och 4 ingenjörkompanier, som årligen
öfvas i positionen och då i utpräglad offensiv
anda med befästningarna som stödpunkter och ej
som tillflyktsorter. Man hoppas nämligen, att S:t
Gotthardspositionen skall kunna utsträcka sitt
inflytande ända till Simplonvägen i Valais, till
vägen från Lukmanier, till Dissentis och till
vägen från Splügen till Reichenau. Positionen
skulle sålunda dels hindra italienare och tyskar
att begagna S:t Gotthardsvägen och -järnvägen
samt italienare att öfver Simplon och Rhônedalen
gå mot fransmännen och vice versa, dels spela
samma roll gentemot österrikare och italienare
vis-à-vis Lukmanier- och Splügenvägarna, dels
slutligen täcka flanken på en å högslätten
norr om Alperna opererande schweizisk armé.
L. W:son M.

Gotthelf, Jeremias, pseudonym för
A. Bitzius.

Gotti [gå’tti], Girolamo Maria,
italiensk kardinal, f. 1834 i Genua,
inträdde i karmelitorden 1858, bevistade
Vatikankonsiliet 1870 som teologisk rådgifvare
åt sin ordensgeneral, blef själf general
för karmeliterna 1881, ärkebiskop af Petra in
partibus infidelium och nuntius i Brasilien 1892
samt kardinal 1895. Vid konklaven efter Leo XIII:s
död erhöll G. till en början största antalet
röster näst kardinal Rampolla, men båda fingo
vika för Sarto (Pius X).

Gottland (gutniska Gutaland, stundom Gutland),
landskap räknadt till Götaland, omfattar ön
G. i Östersjön, samt Fårön i n. ö., skild
från G. genom Fårösund, Stora och Lilla Karlsö,
på västra kusten, Furillen och Östergarns
holme på östra kusten m. fl. mindre holmar och
sammanfaller, om den omkr. 40 km. i n. liggande
Gotska sandön medräknas, sålunda med Gottlands
län (se d. o.). Ön ligger omkr. 90 km. från
fastlandet (afståndet från Klintehamn till Böda
på Öland är 70 km., från Visby till Västervik
omkr. 100 och till Landsort omkr. 130 km.; från
östra kusten till Kurland är 150 km. och från
sydligaste udden till tyska stranden 220 km.).
Ön är en tämligen jämn kalk- och sandstensslätt,
som från v., där högsta punkten, 78 m. ö. h.,
träffas å Follingbohöjden (några km. s. ö. från
Visby), sänker sig mot ö., där dock en enstaka
höjd, Torsburgen (se d. o.) på ett afstånd
af omkr. 5 km. från kusten uppnår fullt 68 m.

Gottlands vapen.

Till sin geologiska beskaffenhet skiljer sig
G. från samtliga landskap på Sveriges fastland
i det afseendet, att det
eljest så allmänt uppträdande urberget (gnejs,
granit m. m.) här ingenstädes är blottadt. Ön
utgöres nämligen h. o. h. af rent sedimentära
bergarter, såsom kalkstenar och märgelskiffrar af
flera slag samt (i öns södra del) sandsten, alla
tillhörande det öfversiluriska systemet, hvilket
för öfrigt inom Sverige är representeradt endast
i Skåne, Västergötland, Dalarna och Jämtland. Den
rådande bergarten är kalksten, än tät, än
kristallinisk, än tunnskifvig, än bildande
tjocka bankar. Under kalkstenen ligger nästan
öfverallt märgelskiffer. Äldst är sandstenen. De
gottländska silurbildningarna ha sannolikt en
gång sammanhängt med de öfversiluriska lager, som
finnas i Estland, Livland och på Ösel. Nu höja de
sig isolerade ur hafvet. De bilda i allmänhet
plant utbredda lager, som äro horisontella
eller svagt lutande åt s. ö. Särskildt
på västra kusten framträda kalkstens- och
märgelskifferlagren i därvarande ganska höga
och branta strandafsatser. Gottlandslagren,
med undantag af sandstenen, äro rika på
försteningar, såväl mollusker och leddjur
(trilobiter) som sjöliljor (krinoidéer)
och koraller. Märkligt är det där gjorda
fyndet af ett landtdjur, en skorpion. Bland
kalkstensarterna äro anmärkningsvärda dels den
i södra G. ofvanpå sandstenen förekommande,
af små runda kalkkorn bestående ooliten, dels
den af koralliknande, refbildande organismer
(stromatoporer) hufvudsakligen bildade
stromatoporkalken, hvilken ej utgör verkliga
lager, utan med oregelbunden begränsning här
och där likasom genombryter de omgifvande
horisontella lagren. Att märka är också den
s. k. korall- l. enkrinitkalken, en ljusröd,
delvis kristallinisk kalksten, som är uppfylld
af fragment af koraller och krinoidéer. Flera
af de gottländska kalkstensvarieteterna ha
erhållit stor användning som byggnadssten,
nämligen en grå, finkornig, vid Visby och
Fårösund anstående kalksten, en ljust gulaktig
varietet från Stora Karlsö, en närmelsevis
hvit från Klintehamnstrakten m. fl. st. samt
den på Stora Karlsö och Hoburgen l. Hoberget
(längst i s. v.) anstående, ljusröda kalkstenen,
som ofta går under namnet Gottlandsmarmor (se
d. o.). Den gråa Gottlandskalkstenen brännes
till kalk. – Den på sydligaste G. förekommande
finkorniga gråa sandstenen, vanligen benämnd
Burgsvikssandsten och Gottlandssandsten (se
d. o.), utgör materialet till de bekanta
gottländska slipstenarna, hvaraf årligen
50–60,000 st. afsättas. Därjämte utgör den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>