- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
53-54

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goyaz - Goyen l. Goijen, Jan Josefszoon van - Gozlan, Léon - Gozo - Gozzi, Gasparo - Gozzi, Carlo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med gräs och småskog (s. k. campos och catingas),
och genomströmmas i nästan hela sin längd af
Tocantins, med hvilken den på västra gränsen
flytande Araguaya l. Rio Grande förenar
sig. Södra gränsen bildas af Paranahyba,
en biflod till Paraná. Kring floderna ligga
stora urskogar, och på deras stränder äro de
flesta nybyggena belägna. Klimatet är sundt
i södern, men i det lägre norden förekomma
febersjukdomar. Åkerbruket är obetydligt,
dock odlas bl. a. majs, sockerrör, mandioka,
tobak och bomull; men hufvudnäringen är
boskapsskötsel. Emellertid har, sedan inkomsten
af de fordom rika guld- och diamantfälten
numera nästan upphört, landet alltmer råkat
i förfall. Provinsen har sitt namn af goya
(guayazes), en nu utgången indianstam, som liksom
de i staten ännu boende chavantes och charentes
hörde till de s. k. gez-indianerna. Den första
kolonien anlades 1726. Till G. skall Brasiliens
(se d. o., sp. 16) hufvudstad förläggas. -
2. (Förr Villa Bõa de G.) Hufvudstad i nämnda
stat, vid den guldförande Vermelho, ett tillflöde
till Araguaya. Omkr. 3,000 inv. Biskopssäte.
(J. F. N.)

illustration placeholder

Goyen l. Goijen [chå’jen], Jan Josefszoon
van
, nederländsk landskapsmålare, f. 1596 i
Leiden, d. 1656 i Haag, gjorde vid 19 års
ålder en resa i Frankrike för att studera
landskapsmåleriet och fick därefter tillfälle
att hos en ansedd målare i Haarlem, Esaias van de
Velde, utveckla sin förmåga. Han gjorde därunder
stora framsteg och var inom kort en eftersökt
konstnär. Det nederländska landskapsmåleriet
hade förut hufvudsakligen varit idealiserande
och hållit sig till sydländska former samt
därigenom ej kunnat gå fritt från en viss
konventionalism. Med 1600-talets inbrott
började en ny riktning framträda, hvilken
natursant och anspråkslöst höll sig till
hemlandets enkla och formfattiga natur, där
man icke hade tillfälle till några briljanta
effekter och alla idealistiska biafsikter voro
främmande. G. är en af de förste mästarna i denna
riktning, således en bland grundläggarna af det
moderna landskapsmåleriet. Hans taflor äro oftast
enkla till kompositionen och bilda en afgjord
motsats både mot de "äldre nederländarnas
landskap och äfven mot de samtidigt uti
Italien arbetande målarnas, öde sandmarker,
torftiga kullar, gråmulen himmel förläna G:s
taflor en viss melankolisk enformighet,
och detta intryck stärkes än mera däraf,
att allt är måladt i en enda gråaktig ton,
på hvilken man lätt igenkänner hans taflor,
likasom ock på den flyktighet, hvarmed han
utförde dessa sina slätter, med kanaler
och kojor, eller hafskuster, med förfallna
sjöfästen. Arbeten af honom finnas i de flesta
samlingar, framstående bilder i Berlin, München
och Louvre. I Sveriges nationalmuseum finnas
fyra taflor af G., alla målade på trä, såsom
förhållandet vanligen är med hans arbeten. G. är
äfven väl företrädd i svenska privatsamlingar.
C. R. N.*

Gozlan [gåslä’], Léon, fransk författare f. i
Marseille 1803 (l. 1806), d. 1866, fick 1828
anställning i en bokhandel i Paris och började
kort därefter försöka sig såsom medarbetare i
"Figaro", "Corsaire" m. fl. tidningar, skref
romaner, noveller och teaterstycken, hvilka
nästan alla utmärka sig genom en viss ironi och
en något öfverlastad stil. Bland hans romaner
må nämnas Le notaire de Chantilly (1836), Le
médecin du Pecq
(1839), Le plus beau rêve d’un
millionaire
(1841), Les nuits du Père-Lachaise
(1846), La comédie et les comédiens (1853),
La famille Lambert (1856); bland teaterstyckena:
La main droite et la main gauche (1843), Trois
rois, trois dames
(1847; "Tre kungar, tre damer",
uppf. 1848), La queue du chien d’Alcibiade
(1850; "Alcibiades’ hund", uppf. 1852), Une
tempête dans un verre d’eau
(s. å.), Le coucher
d’une étoile
(1851; "Stjärnan emellan molnen",
uppf. 1852), Le gâteau des reines (1855; "Maria
Leczinska", uppf. 1856), La pluie et le beau
temps
(1861; "Regn och solsken", uppf. 1862,
"När det regnar", 1871). Se Th. Gautier,
"Portraits contemporains" (1874).

Gozo. Se Gozzo.

Gozzi [gå’tsi]. 1. Gasparo G., grefve,
italiensk författare, f. 1713 i Venezia,
d. 1786 i Padua, utöfvade en betydlig litterär
verksamhet samt räknas som en af sin tids
förnämsta pennor. För att förbättra sin
ekonomiska ställning förmåddes han af sin fru,
den äfven som författarinna bekanta
Luisa Bergalli, att blifva direktör för
San Angelo, för hvilket han redan tidigare
öfversatt franska dramer, men han försämrade i
stället sin ställning och förvärfvade en bättre
ekonomisk sådan först då han 1774 blef censor i
Padua. G. var en anhängare af de nyare folkliga
idéerna och förberedde genom sin samhällskritik
den italienska nationens återuppväckelse. Han
har också ett berömdt namn som litterär
kritiker. Af stor betydelse voro särskildt hans
tidskrifter, "Gazetta Veneta" och i synnerhet
"L’osservatore", en efterföljare till Addisons
"Spectator", som började att utgifvas i Venezia
1761. Karakteristiskt är hans försvar för Dantes
poesi, Difesa di Dante, som angreps af Betinelli
1758. Han författade dessutom synnerligen
eleganta och fina skämtdikter och Sermoni, på
rimlösa vers (1750-55), i hvilka han efterliknar
Chiabrera. Likaledes har man en samling bref af
honom, Lettere famigliari. G :s samlade arbeten
föreligga i flera upplagor, t. ex. af 1794 och
1832; dessutom specialupplagor af "L’osservatore"
(af Gherardini med G:s biografi 1821, af Govio
1873 och af Tomaseo 1875, som äfven skrifvit
"Della vita e degli scritti di G. G." 1849).

2. Carlo G., den förres broder, grefve,
italiensk skald, f. 13 dec. 1720 i Venezia,
d. där 6 april 1806, var en afgjord motståndare
till de nya lärorna om naturrätten och den
naturliga religionen såväl som jämlikhet och
broderskap och kände sig som en främling bland
sin för franska idéer svärmande samtid. Sin
största glädje fann han i sysslandet med den
äldre italienska litteraturen, som han sökte
efterlikna och återuppväcka. Han uppträdde därför
också som bestämd motståndare till Goldoni och
Chiari. G. hade redan skrifvit mycken poesi,
då han af sin familjs ekonomiska förhållanden
tvangs att blifva officer 1738. Hans militära
bana blef emellertid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free