Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gregorius af Nyssa - Gregorius af Tours - Gregorius Borgastus - Gregorius Dagssön - Gregorius den stores orden - Gregorius Illuminator - Gregorius Scholarius - Gregorius Thaumaturgos - Gregorovitj, Charles - Gregorovius, Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gregorius af Nyssa, en af de tre kappadociske
fäderna, Basileios den stores åtskilligt yngre broder,
f. i Cæsarea i Kappadocien, blef 371 biskop i Nyssa,
var tidtals fördrifven af arianerna, men dog
därstädes 394. På det andra ekumeniska mötet (381)
uppträdde han som försvarare af den nicenska
trosbekännelsen. I filosofisk begåfning och teologisk
lärdom öfverträffade han de båda äldre kappadociske
vännerna och har föga mindre betydelse än
de, fast han trädde mera tillbaka i händelsernas
yttre gång. Hans dogmatiska och exegetiska
skrifter (utg. af Migne i hans "Patrologia") kämpa
för samma mål som Gregorius’ af Nazians
(se d. o.) och äro berömda för djupsinne och
originalitet.
Hj. H-t.
Gregorius af Tours [tor], fransk biskop och
historieskrifvare, f. 539 i Auvergne af en förnäm
släkt, hette eg. Georgius Florentius, men
tog sig namnet G. efter en af sina förfäder, biskop
Gregorius den helige af Langres. Han blef 573
biskop i Tours och dog 594. G:s stora lärdom, ädla
karaktär och innerliga fromhet förskaffade honom
högt anseende hos de frankiske konungarna Sigbert,
Guntran och Childebert II. Hans förnämsta arbete
är Historia francorum (i 10 böcker, omfattande tiden
417–591), hvilken utgör hufvudkällan för vår
kännedom om den merovingiska tiden (nyaste edition af
Omont och Collon, Paris 1886 och 1893). Ej utan
betydelse äro ock hans mirakelberättelser och hans
biografisamling Vitæ patrum.
(Hj. H-t.)
Gregorius Borastus. Se Borastus.
Gregorius Dagssön, norsk höfding i 12:e årh.,
var son till Dag Eilifssön, som grundlade Gimsö
kloster, och på mödernet besläktad med Giske-ätten.
Han skildras som en af de ypperste lendermænden på
sin tid och bodde på Bratsbergs gård. Då han
ådragit sig konung Sigurd Munds vrede, begaf han
sig till dennes broder konung Inge Krokrygg och
blef hans förnämsta stöd under de följande
oroligheterna, då Inges bröder, Sigurd och Eystein, slogo
sig tillsammans i afsikt att beröfva honom hans del
af riket. G. vände sig först mot Sigurd samt dödade
honom i Bergen 1155; och då Eystein ville hämnas
dråpet, öfverrumplade G. honom några år därefter
vid Foss i Ranafylke, hvarest Eystein öfvergafs af
sitt folk och stupade. Då sedermera Sigurd Munds
son Håkan Herdebred antog konunganamn, var G.
en af anförarna för den här, som slog honom vid
Konghäll (1159). Men då G. i jan. 1161 med ett
obetydligt följe vågade ett anfall mot Håkans bönder,
som stodo vid Bäver-ån (i närheten af Uddevalla),
blef han dödad. Hans lik jordades vid Gimsö kloster,
hvarest hans syster Baugeid var abbedissa.
O. A. Ö.
Gregorius den stores orden, påflig orden. Se
Ordnar.
Gregorius Illuminator l. Grigor Lusavorithš
("Upplysaren"), Armeniens apostel, d.
340, af förnäm släkt, hade som flykting fått kristen
uppfostran i Kappadocien, återvände till Armenien,
då konung Tiridates befriat landet från perserna,
lyckades 302 vinna kungen själf för kristendomen
och kristianisera hela landet samt skapa den första
kristna statskyrkan i historien. Se vidare Armeniska
kyrkan, Armeniska litteraturen
och Gregorius af Armenien. Jfr
Harnack, "Mission und ausbreitung des christentums"
(2:a uppl. 1906).
Hj. H-t.
Gregorius Scholarius. Se Gennadios.
Gregorius Thaumaturgos ("Undergöraren"),
f. i Neocæsarea i Pontos, d. 270, hette eg.
Theodoros. Han blef kristen genom Origenes i Cæsarea
i Palestina, hvarest han fem år till 239 studerade
under Origenes’ ledning. Till denne riktade han
ett berömdt loftal, som är vår viktigaste källa för
kännedomen om Origenes’ undervisningssätt. 244
blef han biskop i sin födelsestad. Han var en af
den origenistiska skolans mest betydande män,
energisk och praktiskt verksam för kristendomen.
På dödsbädden tröstade han sig med, att han ej
kvarlämnade flera hedningar i staden (17 st.) än
han funnit kristna vid sitt tillträde. Eftervärlden
gaf honom namnet Thaumaturgos på grund af de
underverk, som tillskrefvos honom. Hans skrifter
äro utgifna af bl. a. G. Vossius, 1604.
(Hj. H-t.)
Gregorovitj, Charles, polsk-rysk violinist, f.
1867 i Petersburg, elev af Besekirskij, Wieniawski
och Joachim, har sedan 1886 på konsertresor gjort
sig ett namn som betydande virtuos. Han uppträdde
i Stockholm 1901.
E. F-t.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
