Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Homeros’ namn kända sånger, hvilka,
sammanfattade till de två stora skaldeverken
Iliaden och Odyssén, gifva den åskådligaste
poetiska bild af striderna utanför Troja och af
de hemvändande hjältarnas irrfärder, äfventyr och
husliga lif. Af grekisk skaldekonst och grekiskt
språk äro dessa sånger det äldsta bibehållna
minnesmärket och på samma gång den för alla tider
mönstergilla förebilden af episk diktning. (Jfr
Epos och Homeros.) Ur joniska sångarskolor
framgingo vidare under nästföljande århundraden
dels de s. k. "homeriska hymnerna", dels det
"kykliska epos" (se Kykliska skalder). Vid
sidan af hjältedikten uppkom något senare
lärodikten l. det s. k. "didaktiska epos",
hvars förnämste målsman (sannolikt i.början af
8:e årh.) är Hesiodos från Askra i Beotien. (Se
Hesiodos och Lärodikt.) - Mot slutet af 8:e eller
i början af 7:e årh. öppna sig för skaldekonsten
nya banor genom uppkomsten af elegien, med
afseende på innehållets art delad i "erotisk" och
"gnomisk" eller "didaktisk" elegi (Kallinos,
Archilochos, Simonides, Tyrtaios, Mimnermos,
Xenofanes, Solon, Theognis m. fl.), och den af
Archilochos skapade jamliska diktarten,
vidare utvecklad af Simonides och
Hipponax. Båda dessa diktarter, den elegiska och den
jambiska, ha utvecklat den poetiska tekniken
genom införande af nya metriska former och äro
så till vida att betrakta som en förberedelse
till den egentliga lyriken, för hvilken en
annan, ej mindre viktig, förutsättning var
musikens högre utbildning genom Terpandros. Den
grekiska profanlyriken, hvars uppkomst kan räknas
från senare delen af 7:e årh., innefattar två
väsentligt olika hufvudarter, den eoliska och
den doriska, så benämnda efter de stammar,
inom hvilka de hufvudsakligen idkades. Båda
äro lyriska i detta ords ursprungliga och
egentliga mening, d. v. s. afsedda för sång med
beledsagande lyra eller cittra. Men de eoliska
sångerna äro ämnade att sjungas af blott
en röst, hvarför de äfven kallas "monodisk
(enstämmig) lyrik" l. "melik", de doriska
däremot, med en oftast långt konstfullare och
mera storartad rytmisk byggnad, att föredragas
af hela körer i antistrofisk fördelning och med
beledsagande dansrörelser, hvarför de äfven bruka
betecknas såsom "körlyrik". Mot denna olikhet
i kompositions- och föredragningssätt svarar
äfven sångernas inre halt, i det att den eoliska
lyriken gifver uttryck åt det individuella
känslolifvet, med dess skiftande stämningar
af glädje och smärta, af yster lefnadslust
och djup, förtärande lidelse, hvaremot den
doriska mera rör sig på de samfällda idéernas
område och företrädesvis tillhör de offentliga
högtiderna och festspelen. Sin högsta fulländning
har den eoliska lyriken nått hos Alkaios
(Alcæus) och skaldinnan Sapfo, båda från Lesbos
(omkr. 600 f. Kr.). Till den eoliska lyriken
sluta sig med afseende på stämning och innehåll
den joniske vin- och kärleksskalden Anakreons
sånger (omkr. 540 f. Kr.). Bland mästarna i
dorisk lyrik eller körlyrik under denna period
äro företrädesvis att nämna Alkman (Alcman,
omkr. 660), Arion (omkr. 600) och Stesichoros
(omkr. 580 f. Kr.) samt något senare
Simonides från Keos, Bakchylides och framför allt
Pindaros (522-442), hvars epinikia, eller sånger
till förhärligande af segervinnarna
vid de stora festspelen i Olympia
m. fl. ställen, gälla såsom typiska mönster
för denna diktart. Ett särskildt slag af
körlyrik var den s. k. "dityramben", en med
Bakchosdyrkan förenad och af dess orgiastiska
stämning inspirerad festkör med beledsagande
flöjtmusik. Ursprungligen var dityramben en
konstlös folkvisa, men infördes af Arion i
konstpoesien och erhöll en fastare form med
antistrofisk indelning och en s. k. "kyklisk",
d. v. s. i krets (kyklos) kring gudens altare
dansande, kör af 50 personer. Än vidare
utbildades den af Lasos,
Simonides och Pindaros, och tillika började den
dityrambiska formen att användas äfven för andra
ämnen än rent bakchiska. - Ur dityramben framgick
en helt ny diktart, nämligen det grekiska
sorgespelet l. tragedien (jfr Skådespel och
Tragisk). Den första anspråkslösa början till
dramatisk anordning af de dityrambiska eller
tragiska körerna skall ha gjorts i Aten af
Thespis (omkr. 550), genom tillägg af en prolog
och en mellan körsångerna inskjuten dialog,
hvilken till en början torde ha förts mellan
körföraren och någon af körpersonalen. Nästa
steg var införandet af en särskild skådespelare
(hypokrites), hvarigenom först en egentlig
dramatisk handling möjliggjordes. I hvad mån
den dramatiska formen utvecklades af Thespis’
närmaste efterträdare, Choirilos, Pratinas,
Frynichos, kan ej med visshet afgöras. Aten var
emellertid fortfarande den dramatiska konstens
hemland, och där nådde den äfven sin högsta
blomstring genom de tre store tragikerna
Aischylos (Aeschylus, 525-456), Sofokles
(496-406), Euripides (480-406), tillika de
ende, af hvilka några fullständiga stycken
kommit till vår tid. Samtidigt med tragedien
och som ett slags burleskt efterspel till
denna utbildades satyrdramat, så kalladt,
emedan dess kör utgjordes af de till Bakchos’
följe hörande satyrerna. Såsom dess uppfinnare
nämnes Pratinas (omkr. 500). - Äfven
det grekiska lustspelet utvecklade sig ur
Bakchoskulten, men icke ur de allvarligt
högstämda dityramberna, utan ur de uppsluppna
och själfsvåldiga fallos-sångerna (se Fallos)
och därmed sammanhängande karnevalsupptåg, hvilka
brukade utföras af skaror af Bakchosdyrkare,
som efter slutad vinskörd svärmade kring på
landsbygden i fantastisk förklädnad. Ett sådant
Bakchosfölje kallades "komos", och komedi
(komodia) betyder således egentligen en "sång
af kringsvärmande Bakchosdyrkare" Den doriska
stammen skall i synnerhet ha visat fallenhet för
sådana improviserade upptåg, och dorerna i Megara
prisas såsom det grekiska lustspelets egentliga
uppfinnare. Från Megara öfverflyttades det till
Sicilien och utvecklades där i 5:e årh. genom
Epicharmos, Sofron, Xenarchos m. fl. till en
egen konstform, af hvars alster dock så godt som
intet räddats från förstörelsen. Bättre känd är
den vid midten af 5:e årh. framträdande attiska
komedien, inom hvilken man urskiljer tre olika
utvecklingsstadier, den "äldre", "mellersta"
och "nya" komedien. Bland den "äldre komediens"
författare märkas Krates, Kratinos,
Eupolis, Platon (ej filosofen),
Ferekrates och, framför alla andra, Aristofanes. Af
hans stycken finnas elfva i behåll, af de öfrige
lustspelsförfattarnas endast större och mindre
fragment. Till tiden sammanfaller den "äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
