Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland - Greklands sju vise - Grekoman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Velestino (10 km. v. om Volo) 28 och 29
april ett energiskt motstånd. Turkarna
besatte emellertid Trikala (29 s. m.). I Aten
framkallade motgångarna i kriget en fruktansvärd
jäsning. Delyannis förmåddes af konungen 29 april
att träda tillbaka; den radikale advokaten Rallis
bildade ett kabinett, i hvilket han öfvertog
sjöministerposten, och krigets fortsättande
beslöts. Men motgångarna fortforo. Smolenskis’
afdelning vid Velestino nödgades 5 maj vika
och flydde dels till Volo, som kort därpå
besattes af turkarna, dels till Halmyros. Samma
dag tvungos grekerna att lämna sin ställning
vid Pharsala och fattade posto vid Domokos. Nu
beslöt grekiska regeringen att utrymma Kreta,
anhöll om makternas medling och förklarade sig
beredd att rätta sig efter deras befallningar. 17
maj nödgades grekerna uppgifva sina ställningar
vid Domokos och Halmyros, hvarefter de
s. d. erhöllo vapenhvila. Under stormakternas
medling inleddes fredsunderhandlingar i
Konstantinopel. Där afslöts den definitiva
freden 4 dec., enligt hvilken G. nödgades
afträda några strategiskt viktiga områden i
Tessalien (225 kvkm.) samt förplikta sig att
i krigsskadeersättning betala 4 mill. turkiska
pund (1 pund = 16,40 kr.). Krigets utgång blef
ett fruktansvärdt slag för de panhellenistiska
drömmarna, hvarjämte G:s finansiella ställning
naturligtvis ytterligare förvärrades. Grekiska
parlamentets missnöje öfver fredsvillkorens
hårdhet hade kort efter preliminärfördragets
undertecknande (30 sept.) störtat ministären
Kallis, men dennes efterträdare Zaimis lyckades
(18 dec.) i kammaren genomdrifva fredsfördragets
godkännande, däri inbegripet stadgandet om en
internationell finanskontrollkommission med
uppgift att vaka öfver räntornas erläggande på
krigsskadeersättningslånet och statens öfriga
skulder. Förbittringen öfver krigets olyckliga
utgång vände sig till en tid mot kronprinsen,
som fört öfverbefälet, och mot konungen, hvilken
(26 febr. 1898) utsattes för ett attentat af ett
par f. d. soldater. Stämningen blef emellertid
lugnare, sedan ett stort statslån upptagits,
krigsskadeersättningen erlagts och till följd
däraf de turkiska trupperna utrymt Tessalien
(juni s. å.), hvarjämte prins Georgs utnämning
till öfverkommissarie på Kreta väckte glada
förhoppningar om denna ös framtida införlifvande
med G. Vid nyvalen 1899 segrade emellertid
Trikupis’ gamla parti och kom (apr.) till makten
med en ministär Theotokis, som bl. a. under
ständiga tvister af delvis personlig art sökte
genomföra en nyorganisation af den under kriget
så illa åtgångna armén. Han nödgades afgå i
samband med de häftiga folkdemonstrationer,
som i nov. 1901 af Atens studenter organiserades
mot en öfversättning af evangelierna till
nygrekiska. Demonstranterna uppträdde för den gamla
bibeltextens helgd, men bakom tumulten tyckas
ha legat panhellenisternas farhågor för, att
det grekiska inflytandet i Turkiet skulle till
den ryska kyrkans förmån bli lidande genom den
gamla textens ersättande med en ny, affattad
på en där mindre allmänt känd dialekt. Den
nya ministären bildades af Zaimis, som hade
att bekämpa ständiga obstruktionsförsök af den
gamle Delyannis, hvilken på så sätt nära nog
förlamade parlamentets verksamhet. Delyannis
blef (dec. s. å.) premiärminister och
förmådde konungen att i trontalet proklamera
kammarmajoritetens absoluta rätt att bestämma
ministärens art. Såväl han som hans efterträdare
Theotokis
(juni-juli 1903) och Rallis (juli-dec. s. å.) störtades
på frågan om beviljande åt ett engelskt bolag af
monopol på uppköpande af en bland G:s förnämsta
exportvaror, korinter. (Monopolets beviljande
kräfdes af den korintodlande landtbefolkningen,
som hoppades på tryggad afsättning för sin vara,
men flera i korinthandeln intresserade länder
gjorde stora svårigheter.) Theotokis blef nu ånyo
premiärminister och försökte återupptaga sina
gamla planer på arméreform, men hans i samband
därmed framlagda nya skatteförslag störtade honom
(juli 1904). Efterträdaren Rallis vek i dec. för
Delyannis, hvilken framlade ett omfattande
sparsamhetsprogram, men föga hann uträtta därmed,
innan han (13 juni 1905) lönnmördades af en
f. d. spelhusvärd, som ville hämnas förlusten af
sin koncession. Ministären nybildades af Rallis,
men mera stadgade förhållanden inträdde först,
sedan denne (21 dec. s. å.) efterträdts
af Theotokis. Under dennes ministertid har
statsfinansernas läge i någon mån förbättrats
och äfven parlamentskotteriernas strider något
af tagit. Utåt har regeringens uppmärksamhet
mest upptagits af Kreta-frågan (se Kreta)
samt af nationalitetsstriderna i Macedonien,
där grekiska friskarors framfart invecklat
moderlandet i tidtals ganska häftiga konflikter
med Bulgarien och i synnerhet med Rumänien.
Litt.: Finlay, "History of Greece under the
ottoman and venetian domination" (1856)
och "History of the greek revolution"
(1861), von Prokesch-Osten, "Geschichte
des abfalls der griechen" (6 bd, 1867
-68), Mendelssohn-Bartholdy, "Geschichte
Griechenlands von 1453 bis auf unsere tage"
(2 bd, 1870-74), Hertzberg, "Geschichte
Griechenlands seit absterben des antiken lebens
bis zur gegenwart" (4 bd, 1875-78), Smith,
"Greece under king George" (1893), Sergent,
"Greece in the nineteenth century" (1897),
Phillips, "The greek war of independence"
(s. å.). Gobineau, "Deux études sur la Grèce
moderne" (1905) samt ny grekiska arbeten
af Trikupis, Filadelfeus, Lambros m. fl. Om
grekisk-turkiska kriget 1897 se bl. a. tyska
militära arbeten af Kloer och v. Prollius
(1897), von der Goltz (1898) och Lardy, "La
guerre gréco-turque" (1899). Panhellenismens
nuvarande sträfvanden behandlas bl. a. af
V. Bérard, "La Turquie et l’hellénisme
contemporain" (1893), och i essaysamlingen
"La Grèce" (utg. 1908 af "Ligue française
pour la défense des droits de l’hellénisme").
E. Ebg. J. F. N.* V. S-g.
Greklands sju vise, sju män i det gamla
Grekland, hvilka genom praktisk lefnadsvishet
och statsmannainsikt utmärkte sig bland
sina samtida. De lefde i 6:e årh. f. Kr. och
nedlade för det mesta sina vishetsregler i
korta tänkespråk, gnomer. Såsom dessa
sju nämnas (efter Platons och Plutarchos’
uppgift) vanligen Bias från Priene,
Cheilon från Lacedemonien, Kleobulos
från Lindos, Periandros från Korint, Pittakos
från Mitylene, Solon från Aten och
Thales från Miletos. Emellertid uppgifvas äfven
på något olika sätt deras namn eller deras
lefnadsregler. Jfr latinsk afhandling af H. Wulf
i Halle (1896).
Grekoman (al lat. græcus, grekisk, och
grek. mania, raseri, vurm), person, som
svärmar för det forna Grekland. - Grekomani,
öfverdrifven förkärlek för allt forngrekiskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
