Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gripenhielm, Nils - Gripenstedt - Gripenstedt, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
president i Bergskollegium, men afled,
innan fullmakten kommit honom till hända. -
3. Karl G., den föregåendes broder, friherre,
ämbetsman, skald, d. 1694, gjorde sig tidigt
känd för grundliga matematiska kunskaper
samt förordnades 1683 till direktör och
kort därefter till generaldirektör öfver
landtmäteriet, hvilket organiserades af G. till
särskildt ämbetsverk med egen stat. Han vidtog
åtgärder för utarbetande af en generalkarta
öfver riket. G. författade erotiska och
epigrammatiska stycken, som både till innehåll
och form röja en sångare af icke vanlig
begåfning. Hans poetiska skrifter äro utgifna af
C. J. Lénström (1838) och af P. Hanselli (1866).
B. S. (G.W-k.)
Gripenstedt, svensk adlig ätt, som härstammar
från handlanden Jakob Radhe, hvilkens
barn 1717 adlades och adopterades på sin 1691
adlade styffader, öfverinspektoren vid tullen
Hieronymus G:s (d.- barnlös 1713) namn och
nummer. Jakob Radhes sonsons sonson, Johan
August G. (se G. 1), erhöll 1860 friherrlig
värdighet. Hans son (se G. 2) innehar Bysta och
Brefvens fideikommiss (se Bysta).
1. Johan August G., friherre (se ofvan),
statsman, f. 11 aug. 1813 i Holstein, d. 13 juli
1874 i Stockholm, blef student i Uppsala 1827,
egnade sig snart åt den militära banan, hvarpå
han 1837 avancerade till löjtnant vid Göta
artilleriregemente, men från hvilken han tog
afsked 1846 för att hufvudsakligen egna sig åt
politiken, där han redan hunnit intaga en bemärkt
ställning. Hans parlamentariska verksamhet hade
börjat vid 1840-41 årens riksdag, då han var
medlem af bevillningsutskottet samt, vid slutet
af riksdagen, af konstitutionsutskottet, som hade
att utarbeta förslag till ny riksdagsordning. Vid
riksdagarna 1844-40 och 1847-48 räknades han
redan bland de riddarhusets medlemmar, hvilkas
anföranden åhördes med största uppmärksamhet och
bifall. Vid den första af dessa riksdagar var
han led. af bankoutskottet och vid den senare
af statsutskottet och talmanskonferensen. Det
väckte en oerhörd uppmärksamhet, då han, som ännu
ej fyllt 35 år och var endast f. d. löjtnant,
17 april 1848 kallades till konsultativt
statsråd i den nyligen bildade, som det ansågs,
för tidens reformvänliga sträfvanden mera
mottagliga ministären med grefve G. A. Sparre
i spetsen. Han kvarstod på denna plats äfven
vid de väsentliga förändringar, ministärens
sammansättning under åren undergingo, till
dess han, som jan.-okt. 1851 på förordnande
förestått Finansdepartementet, 28 maj 1856
utnämndes till finansminister. Han behöll
finansministerportföljen till 4 juli 1866,
då han, som länge varit sjuklig, på egen
begäran afgick. Riksdagarna 1867-73 var han
en af hufvudstadens representanter i Andra
kammaren. Vid Karl XV:s kröning 1860 hade han
upphöjts i friherrligt stånd.
Med den varmaste fosterlandskärlek och det
redligaste uppsåt förenade G. en glänsande
talarförmåga, en vidgad blick och djärf
tillförsikt samt en outtröttlig arbetskraft och
vidsträckta teoretiska insikter. Han har ock
både som en ovanligt framstående fackminister
och som en af vårt lands förnämsta statsmän
och politiska talare utöfvat en verksamhet,
som för Sveriges utveckling varit af synnerligen
omfattande och djupt ingripande betydelse.
Som finansminister inverkade han särskildt
bestämmande på riktningen af landets
handels- och näringspolitik samt på dess
järnvägspolitik. ’’Frihandelns teoretiska
riktning var," säger De Geer, "hos G. ett
resonnemang, som öfvergått till trosartikel,
och äfven vid dess praktiska tillämpning var
han tämligen hänsynslös." På tullagstiftningens
område togs under G:s ledning det ena steget
efter det andra till frihandelsprincipernas
genomförande. Vid riksdagen 1856-58 beslötos
på hans initiativ full tullfrihet å en mängd
landtmannaalster och tullnedsättningar å
allehanda allmänna förbrukningsartiklar och
industriella produkter, hvarjämte riksdagen
äfven medgaf upphäfvandet af de sista in- och
utförselförbuden i tulltaxan. 1863 borttogos
slutligen samtliga i tulltaxan befintliga
utförselafgifter. 14 febr. 1865 afslutades
med Frankrike handels- och sjöfartstraktater,
genom hvilka svenska sjöfarten på Frankrike
befriades från flera tryckande inskränkningar och
undantagsbestämmelser samt afsevärda lättnader
vunnos för afsättningen i Frankrike af Sveriges
förnämsta exportartiklar. Genom aftal (maj
1865) med Preussen och tyska tullföreningen
erhöll Sverige äfven där motsvarande
tullnedsättningar. Efter häftiga strider
delvis ur konstitutionell synpunkt godkändes
i febr. 1866 den franska handelstraktaten,
som visserligen för sitt bestånd förutsatte
ständernas godkännande, men trädt i kraft
dessförinnan, i följd hvaraf flera tullsatser
utgått under de af riksdagen fastställda
belopp. På riddarhuset, där debatten pågick i tre
dagar, utvecklade G. hela sin lysande energiska
vältalighet. 1864 års förordningar om utvidgad
näringsfrihet och om räntans frigifvande voro
G:s verk. På statsbaneväsendets utveckling
inverkade G. väsentligt bestämmande. Såväl i
regeringen som vid riksdagarna 1853-54, 1856-58
bidrog han verksammast till de grundläggande
besluten, att alla stambanelinjer skulle
anläggas och utföras genom statens omedelbara
försorg och på dess bekostnad samt att medlen
till järnvägsbyggandet skulle anskaffas genom
lån. Anläggningskostnaderna för det planlagda
stambanenätet å nära 136 mill. rdr beräknades
till öfver 103 mill., som afsågos att upplånas
under loppet af 10-12 år. De tvenne mer än
timslånga anföranden, med hvilka han vid
ständernas gemensamma öfverläggningar sökte
undanröja misstron till landets ekonomiska
bärkraft, fingo visserligen af motståndarna
binamnet "blomstermålningar". Men genom
innehållets klarhet, bevisföringens förintande
styrka och formens skönhet torde de vara några
af de bäst genomtänkta och vältaligast utförda
anföranden vår parlamentariska historia har att
uppvisa. Privatbanksväsendets utveckling hade i
G. en varm gynnare. Under hans finansministertid
erhöllo 15 enskilda banker oktroj, och 20 maj
1864 utfärdades en ny förordn, ang. enskilda
banker (se Enskild bank). Vid 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
