Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 353-354 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gropius, karl Wilhelm - Groplöja - Groppit - Gropsnäppan - Gropsådd - Gros l. Gros d´armée - Gros. Pierre le - Gros, Antoine Jean - Gros, Jean Baptiste Louis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hospital för sinnessjuka och främst
konstindustrimuseet i Berlin med dess
verkningsfulla polykroma utsmyckning. G. var
äfven författare i arkitektur.
(G-g N.)

Groplöja (Leucaspius delineatus), zool., en
till fam. Cyprinidæ, karpartade fiskar, hörande
liten fisk af omkr. 8 cm. längd. Den tillhör
egentligen sydöstra och mellersta Europa,
men finnes också i Danmark samt flerstädes i
Skåne, såväl i märgel-och torfgropar (däraf
det svenska namnet) som i rinnande vatten samt
åtminstone i en af provinsens större sjöar. Den
är lätt att öfverföra från ett vatten till ett
annat och kan därför få betydelse som föda
åt annan fisk i dammar äfvensom till agn.
F. T-m.

Groppit, miner., en pinit närstående
omvandlingsprodukt af cordierit.
A. Hng.

Gropsnäppan, zool. Se
Totanus.

Gropsådd, skogsv. Se Sådd.

Gros
[grå] l. Gros d’armée [grå darmë],
fr. (af lat. grossus, tjock), krigsv., den i
utländska arméer vanligen förekommande
benämningen på hufvudstyrkan af en
truppafdelning. Jfr Hufvudstyrka.
C. O. N.

Gros [grå], Pierre le, fransk
bildhuggare. Se Legros.


A. J. Gros. (Efter själfporträtt.)

Gros [grå], Antoine Jean, baron, fransk målare,
f. 16 mars 1771 i Paris, inträdde 1785 i
Davids skola, men förbigången vid en täflan om
Rompriset reste han 1793 till Italien. I Genua,
där han studerade Rubens och van Dyck, hade
han 1796 den turen att göra bekantskap med m:me
Bonaparte, som tog honom med sig till Milano
och föreställde honom för sin man, de franska
truppernas general-en-chef. Dittills hade G. ej
utfört annat än smärre porträtt i olja. Nu
målade han Bonaparte på bryggan vid Arcole,
då han med trikoloren i hand går i spetsen för
grenadjärerna. Detta var "den bonapartistiska
legendens debut i konsten". Bonaparte omfattade
målaren med mycken välvilja. Till en början
gaf han honom i uppdrag att i Italien utvälja
de konstverk, som skulle hemsändas. till
Louvre. Därunder målade G. på beställning
en tafla öfver ett antikt ämne, Sapfo, som
störtar sig i hafvet. Under fransmännens därefter
följande motgångar i Italien, under det Bonaparte
segrade i Egypten, var G. med om belägringen af
Genua. 1799 lyckades han komma till Marseille,
där han länge låg sjuk, så att han först 1801
återsåg Paris. På salongen 1802 utställde han
Bonaparte till häst efter slaget vid Marengo
utdelar hederssablar (i Compiègne). Vid den af
konsulerna utlysta täflan om att framställa
Striden vid Nazaret, hvarest Junot segrade,
vann G. priset för sitt utkast (1803, museet i
Nantes), men täflan blef ej utförd, antagligen
emedan Napoleon ej ville se andra än sina
egna segrar förhärligade. Skissen väckte
stort uppseende, särskildt bland de unge
målarna. G. visade en helt annan koloristisk
kraft än hvad man var van vid på denna tid,
då David förde spiran inom konstvärlden. Som
ersättning fick G. af Napoleon uppdrag att
måla Bonapartes besök hos de pestsmittade i
Jafa (1804, Louvre). Här inträder för första
gången den pittoreska Orienten i kretsen af
den moderna konstens ämnen. G. hade dock ej
varit i Syrien. Nästa arbete af G. var Murats
rytterianfall på turkarna vid Abukir (1806,
Versailles), och slutligen följde, 1808,
Napoleon på slagfältet vid Eylau (Louvre), i
hvilken 8 m. långa bild kejsaren skildras fylld
af smärtsam rörelse, omgifven af sårade och döda
landsmän och fiender. Mindre märkliga äro Madrids
intagande och Napoleon vid pyramiderna (bägge i
Versailles). Högt ansedd blef Frans I och
Karl V besökande kungagrafvarna i S:t Denis (1812, i
Louvre). En rangplats i G:s alstring intager den
stora och grandiost behandlade framställningen
af hertiginnans af Angoulême flykt vid
Pauillac 25 april 1813 (målad 1819, museet
i Bordeaux). Han målade äfven förtjänstfulla
porträtt: drottningen af Westfalen till häst
(Versailles), general Fournier Sarloveze
(Louvre). Hans sista arbete af betydenhet
är den dramatiskt liffulla Ludvig XVIII:s
flykt från Tuilerierna 1815 (Versailles). 1824
fullbordade han kupolmålningarna i Pantheon,
hvilkas allegoriserande innehåll dock föga
passade för bataljmålaren. För dessa målningar,
blef han baroniserad. - Då David 1815 gick i
landsflykt, blef G. hufvudman för hans skola;
han lät ock på gamla dagar David inverka på
sig att återvända till "verkliga historiska
stycken", som det hette, från "tillfälliga
ämnen". Men då kraften i fantasi och hand
svek vid framställandet af akademiska ämnen,
sådana som Bacchus och Ariadne, David och
Saul, blef G. af den nya skolans anhängare
lika häftigt anfallen, som han förr varit höjd
till skyarna. Då ville han ännu en gång visa,
att han lefde, och utställde i 1835 års salong
Herkules, som kastar Diomedes till foder åt sina
hästar; men han möttes af den häftigaste kritik,
ganska berättigad. G. sjönk ned i modlöshet,
han dränkte sig i Seine nedanför Meudon 26 juni
1835. G. var medlem af Franska institutet och
professor vid École des beaux-arts. Det är i
G:s konst en uppenbar slitning mellan målarens
realistiska uppfattning af de moderna ämnena och
det klassiska formschema, han hade från skolan
och som han ej ville helt öfvergifva. I sina
båda stora historietaflor i Louvre visar han
sig i själfva verket mindre som en måleriets
förnyare än exempelvis i hertiginnans af
Angoulême flykt, som är behandlad med större
koloristisk styrka. Måleriskt äro ett par
af hans porträtt och öfver hufvud taget hans
färgskisser att föredraga framför hans utarbetade
målningar. - G:s lif och konst äro skildrade
af Delestre (2:auppl. 1867), Eug. Delacroix
(1848), G.Dargenty (1887), H. Lemonnier (1905)
m. fl. G-g N.

Gros [grå], Jean Baptiste Louis, fransk diplomat,
f. 1793, d. 1870, började sin diplomatiska
bana under restaurationen och baroniserades
1829. Han undertecknade tillsamman med lord
Elgin fördraget i Tientsin (27 juni 1858) samt
bragte en handelstraktat med Japan till stånd
(9 okt. s. å.). 1860 afslöt han i Peking freden
mellan Frankrike och Kina, 1862-63 var han
ambassadör i London.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>