Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gronovius, Jakob - Gronovius, Johan Frederik - Groom - Groombridge, Stephen - Groos, Karl - Groot,Gerhard (Gerhardus Magnus, Gerard Groote) - Groot, Huig och Pieter de - Groot, Guillaume de - Groote Eylandt - Groot scheepvaart kanal - Grop - Gropemalj - Gropius, karl Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Polybios’, Herodotos’, Ciceros och
A. Marcellinus’ skrifter. Se rörande G. l och
G. 2 E. Wrangel, "Sveriges litterära förbindelser
med Holland" (1897). - 3. Johan Frederik G.,
den föregåendes son, holländsk botanist, f. 1690,
d. 1762, med. doktor och rådsherre i Leiden,
är som vetenskaplig forskare känd genom sin
Flora virginica (1739, 1743) och Flora orientalis
(1755). G. omfattade Linné, under dennes vistelse
i Holland, med synnerlig välvilja och befordrade
till trycket hans "Systema naturæ" (1735). Det
var jämväl han, som åt Linnés älsklingsväxt gaf
namnet "Linnæa".
Groom [grö’m], eng., ridknekt eller en
sådan tjänare, som är sin husbonde eller
matmoder följaktig under promenadridt. De
i kapplöpningsstallet använde ridknektarna
kallas stable-lads l. stable-boys.
C. G. W. (B. C-m.)
Groombridge [grõ’mbridj], Stephen, engelsk
astronom, f. 1755, d. 1832, egnade sig ända
till 1815 åt handel. Redan vid unga år fattade
han intresse för astronomien och byggde
sig i Goudhurst, där han bodde, ett litet
observatorium. 1802 flyttade han till Blackheath
(ej långt från London), där han uppställde en
meridiancirkel af Troughton. Med detta instrument
verkställde han 1806-23 de iakttagelser, som
ligga till grund för hans, af Airy 1838 utgifna,
synnerligen goda Catalogue of circumpolar stars
reduced to Jan. 1, 1810, hvilken innehåller orter
för öfver 4,000 stjärnor mellan 40° deklination
och polen. Han utförde äfven undersökningar öfver
den astronomiska refraktionen. Ehuru G. ej hade
någon egentlig matematisk underbyggnad, var han
en framstående praktisk astronom, skicklig både
som observatör och räknare. A. L-n.*
Groos [gräs], Karl, tysk filosof, f. 1861
i Heidelberg, professor i filosofi i Basel
1898 och vid universitetet i Giessen 1901,
har framför allt behandlat lekens psykologi,
om hvilket ämne han utgifvit Die spiele der
thiere (1896) och Die spiele der menschen
(1899). Han bestämmer lekens begrepp i
förhållande till arbetets efter Kants föredöme
så, att leken är en verksamhet, som företages
för sin egen skull, d. v. s. för det nöje,
som verksamheten som sådan själf medför,
under det att arbetet är en verksamhet, som
man företager för att därigenom nå ett visst
resultat. För den psykologiska förklaringen af
leken har han uppställt en ny teori, inöfnings-
l. själfutbildningsteorien. Enligt denna teori
leker barnet och likaledes djuret därför, att det
har vissa medfödda reflextendenser, instinkter
och drifter, hvilka i leken finna en för dess
kommande allvarliga lifsuppgifter nyttig inöfning
och utbildning. Leken framkallas sålunda icke af
någon särskild "lekdrift", som människan skulle
ega vid sidan af sina öfriga medfödda drifter och
instinkter, utan det är dessa öfriga instinkter,
som under ungdomsåren, då individen tack vare
föräldravården ej behöfver använda sin tid och
sina krafter för uppehället, taga sig uttryck
i leken. Det är så t. ex. modersinstinkten,
som tager sig uttryck i den lilla flickans
lek med dockan, stridsinstinkten, som
ligger till grund för gossarnas soldatlekar
o. s. v. Efterhärmningen spelar en stor roll i
många lekar, men ej i alla. Ett kraftöfverskott,
som finnes till disposition för lekverksamheten,
är naturligen för denna ett villkor,
men ej en tillräcklig förklaringsgrund. - Till
lekens område hänför G. också den estetiska
verksamheten, åt hvilkens psykologi han egnat
Einleitung in die ästhetik (1892; 2:a uppl. 1901)
och Der ästhetische genuss (1902). Inom
barnpsykologien har han utgifvit en värdefull
samling akademiska föreläsningar, Das seelenleben
des kindes (1904). S-e.
Groot [gråt 1. chråt], Gerhard (Gerhardus
Magnus, Gerard Groote). Se Bröder, det
gemensamma lifvets.
Groot [gråt 1. chrät], Huig och Pieter
de. Se Grotius.
Groot [gråt], Guillaume de, belgisk skulptör,
f. i Bruxelles 1839, gaf uppslaget till de
sedan så moderna arbetarbilderna i skulpturen
med sin kolossalstaty Industrien (i bangården
i Tournai 1881). Bland hans öfriga verk
är bronsstatyen Arbetet i Bruxelles’
museum, Konstens genius på tornet af
konstpalatset därstädes, porträttbyster m. m.
G-g N.
Groote Eylandt [gråü’te äi’länt], en till
Nordterritoriet af Syd-Australien hörande
obebodd, af korallref omgifven ö, i västra
delen af Carpentariaviken. 4,000 kvkm.
J. F. N.
Groot scheepvaart kanal [chråt s-chepfart]. Se
Ems.
Grop, jaktv. För djurfänge har grop alltid
varit i bruk (i forna tider vida mer än nu och
hos vilda folk oftare än hos mera civiliserade),
i synnerhet för fångande af större och annars
svåråtkomliga djur, såväl matnyttiga som
skadliga. I Sverige fångades förr älg ofta i
grop, men detta fångningssätt är numera i lag
förbjudet. Äfven varg fångades på den tiden,
då den allmännare förekom, ofta i grop. Numera
användes grop nästan endast (och äfven det
undantagsvis) vid räffångst. Den för varg
och räf afsedda fångstgropen har vanligen
en längd och bredd af nära 5 m. samt ett
djup af 3,3 m. Invändigt är den försedd med
väggbeklädnad af bräder samt har i hörnen ett
framskjutande tak, för att hindra det nedfallna
djuret från att gräfva sig ut eller klättra
upp. För att locka djur till gropen är på
en i dess midt stående påle anbragt ett bete
(t. ex. en lefvande eller uppstoppad anka),
och det är vid försöket att bemäktiga sig
detta bete, som djuret störtar ned. För att
försåtet må döljas, är gropen försedd med lös,
vid lindrig beröring nedfallande betäckning.
J. W. L.*
Gropemalj. Se Emalj, sp. 462.
Gropius [grå-], Karl Wilhelm, tysk
teaterdekorationsmålare, f. 1793, d. 1870,
kom som barn till Berlin, där han fick sin
första undervisning, utbildade sig sedermera
genom resor, under hvilka han aftecknade
scenerier och utsikter, samt blef 1822 medlem
af konstakademien i Berlin. Till 1868 var han
dekorationsmålare vid kungl, teatern. G. var en
i sitt fack högst framstående konstnär. Bland de
lärjungar, som utgingo ur den af honom stiftade
skolan för landskaps- och prospektmåleri, var den
svenske dekorationsmålaren Emil Roberg. - G :s
son och lärjunge, Paul G. (f. 1821, d. 1888),
var likaledes teaterdekorationsmålare i Berlin,
och G:s kusin, Martin Karl Philipp G. (f. 1824,
d. 1880), var en rikt begåfvad arkitekt. Bland
hans och hans kompanjon Schmiedens alster
märkas, förutom privatbyggnader, sjukhuset i
Friedrichshiain vid Berlin, universitetet i Kiel
(1873-76), Neustadt-Eberswalde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
